onsdag 8 februari 2017
Depeche är tillbaka med en revolution
Depeche Mode är tillbaka, och de är mer politiska än på länge.
Visserligen tar de inte tydlig ställning i någon specifik fråga eller för en särskild ideologi, men de manar till revolution mot överheten i allmänhet. Inte sedan Construction Time Again (1983) har något liknande hörts från bandet från Basildon.
"Where's the revolution" heter alltså singeln som släpptes i förra veckan. Mitt första intryck var ett "meh". Som så många, många, många gånger de senaste 10-15 åren så har Depeche gjort en bra _låt_ men produktionen känns inte klockren. Efter fler genomlyssningar så landar betyget ändå på 3 av 5. Det ÄR en bra låt ("the train is coming"-sticket är mördande effektivt), och med rätt producent hade den blivit riktigt, riktigt bra.
Så vad vi har här är ett band som alltjämt mäktar med att skriva bra låtar, och vars sångare nu under 2010-talet kanske låter bättre än nånsin, vilket bland annat visat sig i hans samarbeten med Soulsavers:
The Longest Day (2012)
All of this and nothing (2015)
Kunde man kombinera Depeches låtar med Soulsavers produktion/ljudbild så vore det förmodligen ett fall framåt. Martin Gore är en världsklass-gitarrist, Dave Gahan är i princip en blues/soulsångare numera, därför blir jag faktiskt mest frustrerad över att de återigen valt en så... platt produktion. Gah! Det är inte dåligt, det är bra, men det kunde varit LYSANDE.
Många fans brukar återkomma till saknaden av Alan Wilder. Visserligen har DM visat att de KAN göra fantastiska plattor utan honom, som Ultra (1997) exempelvis. Men såna här gånger grämer jag mig, vad hade han, som var mer av en internproducent än en vanlig bandmedlem, kunnat göra med denna singel och de två senaste plattorna? En aning får man när man hör hans remix av "In chains" från DM:s kanske sämsta album "Sounds of the universe" (2009):
Denna remix är helt otrolig. Med ganska små knep lyfter han en 2/5-låt till en stark 4:a.
All frustration till trots, jag ser fram emot det kommande albumet "Spirit". Hoppas bara att ljudbilden är lite mer varierad än på de senaste skivorna.
tisdag 31 januari 2017
En sagostund
Nu ska vi inte dra några som helst förhastade slutsatser. All forskning och beprövad erfarenhet säger oss att undertecknad numera bara gör ungefär ett blogginlägg om året, gärna i början av sagda år, för att sedan glömma bort allting i ungefär ett år framåt.
Med detta sagt så leker jag med tanken på att börja blogga igen. Ja, jag vet att jag har en annan blogg, som är tänkt bara för politik, som också ligger för fäfot. Men jag har alltid gillat Dagar & Demoner, inte minst för att den har världens bästa bloggnamn enligt Bloggnamnsinstitutet i Schweiz.
Idag tänkte jag göra något jag inte gjort på evigheter, nämligen presentera en så kallad "Saga för rubbade barn", en slags dadaistisk textkreation som jag brukade massproducera en gång i den mörka forntiden som var internet innan Facebook, Youtube och Twitter.
Enklast vore att låta bil
"Vroom vroom!" sa överkonstapeln menande samtidigt som han girigt ögnade igenom Konrad Kanapés resedokument. Enligt pappersbunten, vackert dekorerad med blod och saliv, skulle mannen framför överkonstapeln resa bort.
"Det är synnerligen illegalt och populärt att resa bort" sa överkonstapeln och tog av sig sin högra sko, som var av märket Svettiga Sulans Slippriga Skohelveten. En doft av bränd keramik spred sig i tågkupén.
"Men goe herrn", sa Konrad, "ni har ju inte ens en fungerande stavmixer i ert kök?" Detta visste överkonstapeln ägde sin riktighet och han blev, likt en höna som blir fullständigt självmedveten samtidigt som den tittar på en reklam för ekologiska ägg, mycket fundersam.
Strax bortom de bergen som inte syntes alls ifrån förra stycket låg Sol-Britt Faktorfemtiodotter och solade. Detta var ett så kallat lustigt sammanträffande, vilket Sol-Britt var dödligt allergisk emot. Då hon därtill var oförmögen att reflektera, ens över sin omgivning, förblev hon ändå icke-död och rätt matt i färgen. I grannskapet kallades hon för Sol-Britt, eftersom all fantasi i trakten hade nivåstrukturerats bort av landstinget och istället ersatts med radioaktiva människoätande jättehajar. Jovisst, det hade varit en del arga insändare och många smärtsamt ljudande klagomål inledningsvis, men numera hördes få protester från den märkligt nog allt mer avfolkade trakten.
En av männen bakom Svettiga Sulans Slippriga Skohelvetens framgångsformel var doktor Svante Vante, vilket förstås var ett taget namn och ett billigt tvärtom-knep som endast de mest desperata kreatörer tar till för att locka till fniss. Ledningen för skoföretaget skämdes så över hans usla humor att de en vacker dag antog policydokumentet "Doktor Vante ska ha stryk". Knappt hade bläcket torkat innan det avslöjades att doktor Vante i själva verket var professor Handske, ett notoriskt internationellt kriminellt geni. Samtidigt uppdagades att någon till Skatteverket anmält namnändring av samtliga i ledande befattning till "doktor Vante", vilket alltså ledde till det legendariska "Storstryket i Skofabriken" som vi än idag firar runt om i landet genom att se plågade ut när vi joggar omkring i dyra skor.
En som inte brydde sig nämnvärt om rågummiindustrins försörjningskris var Gregor Vemharkissatidopfunten. Hans tankar befann sig någon annanstans, nämligen i ett USB-minne som någon tappat i en dystopisk framtid, på trottoaren just framför krogen som vid en första anblick ser helt okej ut men visar sig vara full av mördare, förklädda Jediriddare och miljöpartister.
"Kolla, ett USB-minne" sa Ugge Thorax onödigt och pekade. Hans kollega vid Gardindepartementets avdelning för Otäcka Mönster & Våldsamma Färgkombinationer, Bruno Kevlarbralla, suckade.
"Ja, Ugge, det är ett USB-minne, men låt det ligga, du vet inte vem det har varit."
Ugge Thorax lydde hans råd och blev sedermera undersekreterare i departementet, tills han tragiskt gick bort utan att nånsin hitta hem.
När överkonstapeln kom hem kunde han överraska sin ömma hustru med en ny stavmixer. Han berättade att han köpt den av en mystisk figur på tåget. Nu kunde de återigen klippa sitt näshår på ett effektivt sätt. Så kom flätkorgsindustrin åter att blomstra i staden, och alla levde de i varierande lycka i en del av sina återstående dagar. Tills de dog. Av radioaktiva jättehajar.
Slut
Med detta sagt så leker jag med tanken på att börja blogga igen. Ja, jag vet att jag har en annan blogg, som är tänkt bara för politik, som också ligger för fäfot. Men jag har alltid gillat Dagar & Demoner, inte minst för att den har världens bästa bloggnamn enligt Bloggnamnsinstitutet i Schweiz.
Idag tänkte jag göra något jag inte gjort på evigheter, nämligen presentera en så kallad "Saga för rubbade barn", en slags dadaistisk textkreation som jag brukade massproducera en gång i den mörka forntiden som var internet innan Facebook, Youtube och Twitter.
Enklast vore att låta bil
"Vroom vroom!" sa överkonstapeln menande samtidigt som han girigt ögnade igenom Konrad Kanapés resedokument. Enligt pappersbunten, vackert dekorerad med blod och saliv, skulle mannen framför överkonstapeln resa bort.
"Det är synnerligen illegalt och populärt att resa bort" sa överkonstapeln och tog av sig sin högra sko, som var av märket Svettiga Sulans Slippriga Skohelveten. En doft av bränd keramik spred sig i tågkupén.
"Men goe herrn", sa Konrad, "ni har ju inte ens en fungerande stavmixer i ert kök?" Detta visste överkonstapeln ägde sin riktighet och han blev, likt en höna som blir fullständigt självmedveten samtidigt som den tittar på en reklam för ekologiska ägg, mycket fundersam.
Strax bortom de bergen som inte syntes alls ifrån förra stycket låg Sol-Britt Faktorfemtiodotter och solade. Detta var ett så kallat lustigt sammanträffande, vilket Sol-Britt var dödligt allergisk emot. Då hon därtill var oförmögen att reflektera, ens över sin omgivning, förblev hon ändå icke-död och rätt matt i färgen. I grannskapet kallades hon för Sol-Britt, eftersom all fantasi i trakten hade nivåstrukturerats bort av landstinget och istället ersatts med radioaktiva människoätande jättehajar. Jovisst, det hade varit en del arga insändare och många smärtsamt ljudande klagomål inledningsvis, men numera hördes få protester från den märkligt nog allt mer avfolkade trakten.
En av männen bakom Svettiga Sulans Slippriga Skohelvetens framgångsformel var doktor Svante Vante, vilket förstås var ett taget namn och ett billigt tvärtom-knep som endast de mest desperata kreatörer tar till för att locka till fniss. Ledningen för skoföretaget skämdes så över hans usla humor att de en vacker dag antog policydokumentet "Doktor Vante ska ha stryk". Knappt hade bläcket torkat innan det avslöjades att doktor Vante i själva verket var professor Handske, ett notoriskt internationellt kriminellt geni. Samtidigt uppdagades att någon till Skatteverket anmält namnändring av samtliga i ledande befattning till "doktor Vante", vilket alltså ledde till det legendariska "Storstryket i Skofabriken" som vi än idag firar runt om i landet genom att se plågade ut när vi joggar omkring i dyra skor.
En som inte brydde sig nämnvärt om rågummiindustrins försörjningskris var Gregor Vemharkissatidopfunten. Hans tankar befann sig någon annanstans, nämligen i ett USB-minne som någon tappat i en dystopisk framtid, på trottoaren just framför krogen som vid en första anblick ser helt okej ut men visar sig vara full av mördare, förklädda Jediriddare och miljöpartister.
"Kolla, ett USB-minne" sa Ugge Thorax onödigt och pekade. Hans kollega vid Gardindepartementets avdelning för Otäcka Mönster & Våldsamma Färgkombinationer, Bruno Kevlarbralla, suckade.
"Ja, Ugge, det är ett USB-minne, men låt det ligga, du vet inte vem det har varit."
Ugge Thorax lydde hans råd och blev sedermera undersekreterare i departementet, tills han tragiskt gick bort utan att nånsin hitta hem.
När överkonstapeln kom hem kunde han överraska sin ömma hustru med en ny stavmixer. Han berättade att han köpt den av en mystisk figur på tåget. Nu kunde de återigen klippa sitt näshår på ett effektivt sätt. Så kom flätkorgsindustrin åter att blomstra i staden, och alla levde de i varierande lycka i en del av sina återstående dagar. Tills de dog. Av radioaktiva jättehajar.
Slut
måndag 25 januari 2016
Tidens tand
Man inbillar sig att det ska bloggas, skrivas och kreeras. Sen så kommer ett gäng baciller, från den argsinta och bittra stammen "Vinterkräksjukan", tågande. Sen inbillar man sig ingenting på ett tag, utan koncentrerar sig på oerhört verkliga och konkreta saker såsom att hinken står där den ska (bredvid sängen alltså).
Annat som är oerhört verkligt och konkret är tidens tand, och silverstänket i skägget som utövar någon form av långsam, men sjujävla effektiv, etnisk rensning av mörka hårstrån. Tills nyligen hade jag helskägg - jag hade nån plan om ett vinterskägg som skydd mot Kung Bore - men tröttnade på att det var så sticksigt och så svårt att hålla ordning på att jag återgick till mitt normala skägg. Ni vet ett sånt där som bara är runt munnen.
När jag var ung kallades ett sådant skägg för "hockeyskägg". Numera heter det tydligen "dörrvaktsskägg", vilket bara är ännu ett bevis på att saker och ting blir sämre. För att slutligen leda just den saken i bevis, och för att avrunda den här bloggposten på ett upbeat, kommer här en fantastisk playlist med forntida musik:
Annat som är oerhört verkligt och konkret är tidens tand, och silverstänket i skägget som utövar någon form av långsam, men sjujävla effektiv, etnisk rensning av mörka hårstrån. Tills nyligen hade jag helskägg - jag hade nån plan om ett vinterskägg som skydd mot Kung Bore - men tröttnade på att det var så sticksigt och så svårt att hålla ordning på att jag återgick till mitt normala skägg. Ni vet ett sånt där som bara är runt munnen.
När jag var ung kallades ett sådant skägg för "hockeyskägg". Numera heter det tydligen "dörrvaktsskägg", vilket bara är ännu ett bevis på att saker och ting blir sämre. För att slutligen leda just den saken i bevis, och för att avrunda den här bloggposten på ett upbeat, kommer här en fantastisk playlist med forntida musik:
tisdag 19 januari 2016
Hitting an all-time low
Hela år 2015 passerade alltså utan ett enda inlägg i den här bloggen. Tänka sig. Det var för övrigt ett år med många toppar och dalar om man är min typ av nörd. Att Döden till sist kom för att hämta Terry Pratchett för den långa promenaden var förstås knäckande för någon som läst alla Discworld-böcker* och hållit mannen själv som lite av en idol, både som person, författare och filosof.
Inte för att år 2016 börjat bättre på Döds-fronten. Både David Bowie och Alan Rickman hämtades alltför tidigt. Det har dött alldeles för många briljanta engelsmän de senaste tolv månaderna (Christopher Lee är ett annat exempel, men det var mer trots allt inte någon chock med tanke på hans ålder, även om han var ovanligt pigg).
Min tanke är emellertid att 2016 åtminstone ska bli ett bättre bloggår än det föregående, vilket inte borde innebära några större svårigheter. Det finns trots allt en hel del härliga nörderier kvar. Inte minst har jag en hel del goda historier från alltför många timmars spelade av Crusader Kings 2 och annat elände. Eller en ingående analys av den fantastiska Kung Fury. Eller mer Modern Talking (yeey)! Men detta återkommer jag till.
För att få till någon form av avrundning till årets första inlägg kommer här min personliga Bowie-favorit Ashes to Ashes, och därefter en fantastisk liten scen från Discworld
* En ren lögn. Jag har inte läst Young Adult-böckerna. Har en plan om att jag och dottern ska läsa dem parallellt om ett antal år. Eftersom jag inte läst YA-böckerna känner jag också att jag bör vänta med den allra sista Discworld-boken The Shepherd's Crown, då huvudpersonen Tiffany Aching tidigare bara förekommit i YA-böckerna. Har heller inte läst den näst sista boken, Raising Steam, ännu. Den finns emellertid i min ägo men jag suger på den karamellen ett tag till. För när jag läst ut den kommer det dröja många, många år innan jag kommer läsa en ny Discworld-bok igen.
Inte för att år 2016 börjat bättre på Döds-fronten. Både David Bowie och Alan Rickman hämtades alltför tidigt. Det har dött alldeles för många briljanta engelsmän de senaste tolv månaderna (Christopher Lee är ett annat exempel, men det var mer trots allt inte någon chock med tanke på hans ålder, även om han var ovanligt pigg).
Min tanke är emellertid att 2016 åtminstone ska bli ett bättre bloggår än det föregående, vilket inte borde innebära några större svårigheter. Det finns trots allt en hel del härliga nörderier kvar. Inte minst har jag en hel del goda historier från alltför många timmars spelade av Crusader Kings 2 och annat elände. Eller en ingående analys av den fantastiska Kung Fury. Eller mer Modern Talking (yeey)! Men detta återkommer jag till.
För att få till någon form av avrundning till årets första inlägg kommer här min personliga Bowie-favorit Ashes to Ashes, och därefter en fantastisk liten scen från Discworld
* En ren lögn. Jag har inte läst Young Adult-böckerna. Har en plan om att jag och dottern ska läsa dem parallellt om ett antal år. Eftersom jag inte läst YA-böckerna känner jag också att jag bör vänta med den allra sista Discworld-boken The Shepherd's Crown, då huvudpersonen Tiffany Aching tidigare bara förekommit i YA-böckerna. Har heller inte läst den näst sista boken, Raising Steam, ännu. Den finns emellertid i min ägo men jag suger på den karamellen ett tag till. För när jag läst ut den kommer det dröja många, många år innan jag kommer läsa en ny Discworld-bok igen.
onsdag 31 december 2014
Hejdå 2014
Hahaha, en krönika om dagen, vad tänkte jag med? Nåja, några stycken blev det innan julledigheten slog till med all sin kraft. I brist på bättre så kommer här en genomgång av 2014 i form av frågor/svar, som jag helt fräckt snott från Elcas blogg.
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Jag blev pappa, det smäller högst.
Genomdrev du någon stor förändring?
Njäe, de förändringar som skett har väl varit mer av nödvändighet - om vi talar om det personliga planet. Yrkesmässigt har det varit ett år av mer exekutiv karaktär, förändringarna jag drivit igenom har mestadels skett tidigare i processen.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jadå, flera stycken faktiskt. I fjol, i år och nästa år verkar vara babyboom-år i vänskapskretsen.
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
27 februari, då min dotter föddes.
Dog någon som stod dig nära?
En kollega som jag kommer att sakna innerligt gick bort under hösten.
Vilka länder besökte du?
Polen. Blev mest semester på hemmaplan i år.
Bästa köpet?
Torktumlaren, no doubt. Fast det var egentligen en present...
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min dotter gör mig glad varje dag. Hoppas det håller i sig länge.
Saknar du något från år 2014 som du vill ha år 2015?
Lite mer tid, skrev han i vetskap om att det inte kommer ske.
Vad önskar du att du gjort mer?
Sovit. Renoverat. Sparat.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Lagt mindre tid på dåliga spel. Framförallt på mobilen.
Favoritprogram på TV?
Flera stycken. True Detective, Game of Thrones, Downton Abbey, South Park, Boardwalk Empire mfl.
Bästa boken du läste i år?
Har faktiskt kommit igång med läsandet efter en riktigt svår period. Gillade "Den sanna historien om Pinocchios näsa" av GW.
Största musikaliska upptäckten?
Jag är dålig på att upptäcka ny musik. Men Emigrate, som jag inte lyssnat på tidigare, var en trevlig överraskning.
Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att vi ändå lyckades försvara vår position i landstingsvalet tämligen väl. Sen är jag glad över alla personkryssen, även om det strikt formellt sett inte hör till jobbet utan är mer ideellt slit.
Din största framgång på det privata planet?
Så här i efterhand förstår jag inte hur vi tog oss igenom första tiden efter förlossningen, när vi fick bo på sjukhuset och dottern var sjuk. Att det gjorde oss ännu starkare är en framgång.
Största misstaget?
Förmodligen något impulsköp.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare!
Vad spenderade du mest pengar på?
Boende, familjen, mat och nöjen.
Något du önskade dig och fick?
Dottern!
Något du önskade dig och inte fick?
Hade inte suttit fel med en ny bil...
Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Jag och familjen kom hem från sjukhuset efter tre veckor. En av de bästa födelsedagspresenter jag fått.
Vad fick dig att må bra?
Grillkvällar, mysstunder med familjen, sommarbad med glass och allmän avkoppling.
Vem saknade du?.
Jag har balanserat det rätt bra mellan vänner och bekanta. En del vill man kanske träffa oftare, men det är ingen jag missat helt, tycker jag. Extra kul att det gamla gubbgänget från hembyn börjat ha återkommande middagar.
De bästa nya människorna du träffade?
Dottern - hon är helt fantastiskt charmig faktiskt. Livsfarlig. Sen måste jag ändå nämna personalen på barn- och ungdomskliniken i allmänhet och de på Neoavdelningen i synnerhet.
Mest stolt över?
Min lilla familj.
Högsta önskan just nu?
Att vi håller oss friska. Och en ny bil.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska försöka bli ännu bättre på att prioritera min tid, försöka skapa lite gummiband och flexibilitet. Det är lite för mycket blocktänk i min kalender, skulle vilja ha det mer flytande.
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Jag blev pappa, det smäller högst.
Genomdrev du någon stor förändring?
Njäe, de förändringar som skett har väl varit mer av nödvändighet - om vi talar om det personliga planet. Yrkesmässigt har det varit ett år av mer exekutiv karaktär, förändringarna jag drivit igenom har mestadels skett tidigare i processen.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jadå, flera stycken faktiskt. I fjol, i år och nästa år verkar vara babyboom-år i vänskapskretsen.
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
27 februari, då min dotter föddes.
Dog någon som stod dig nära?
En kollega som jag kommer att sakna innerligt gick bort under hösten.
Vilka länder besökte du?
Polen. Blev mest semester på hemmaplan i år.
Bästa köpet?
Torktumlaren, no doubt. Fast det var egentligen en present...
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min dotter gör mig glad varje dag. Hoppas det håller i sig länge.
Saknar du något från år 2014 som du vill ha år 2015?
Lite mer tid, skrev han i vetskap om att det inte kommer ske.
Vad önskar du att du gjort mer?
Sovit. Renoverat. Sparat.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Lagt mindre tid på dåliga spel. Framförallt på mobilen.
Favoritprogram på TV?
Flera stycken. True Detective, Game of Thrones, Downton Abbey, South Park, Boardwalk Empire mfl.
Bästa boken du läste i år?
Har faktiskt kommit igång med läsandet efter en riktigt svår period. Gillade "Den sanna historien om Pinocchios näsa" av GW.
Största musikaliska upptäckten?
Jag är dålig på att upptäcka ny musik. Men Emigrate, som jag inte lyssnat på tidigare, var en trevlig överraskning.
Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att vi ändå lyckades försvara vår position i landstingsvalet tämligen väl. Sen är jag glad över alla personkryssen, även om det strikt formellt sett inte hör till jobbet utan är mer ideellt slit.
Din största framgång på det privata planet?
Så här i efterhand förstår jag inte hur vi tog oss igenom första tiden efter förlossningen, när vi fick bo på sjukhuset och dottern var sjuk. Att det gjorde oss ännu starkare är en framgång.
Största misstaget?
Förmodligen något impulsköp.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare!
Vad spenderade du mest pengar på?
Boende, familjen, mat och nöjen.
Något du önskade dig och fick?
Dottern!
Något du önskade dig och inte fick?
Hade inte suttit fel med en ny bil...
Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Jag och familjen kom hem från sjukhuset efter tre veckor. En av de bästa födelsedagspresenter jag fått.
Vad fick dig att må bra?
Grillkvällar, mysstunder med familjen, sommarbad med glass och allmän avkoppling.
Vem saknade du?.
Jag har balanserat det rätt bra mellan vänner och bekanta. En del vill man kanske träffa oftare, men det är ingen jag missat helt, tycker jag. Extra kul att det gamla gubbgänget från hembyn börjat ha återkommande middagar.
De bästa nya människorna du träffade?
Dottern - hon är helt fantastiskt charmig faktiskt. Livsfarlig. Sen måste jag ändå nämna personalen på barn- och ungdomskliniken i allmänhet och de på Neoavdelningen i synnerhet.
Mest stolt över?
Min lilla familj.
Högsta önskan just nu?
Att vi håller oss friska. Och en ny bil.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska försöka bli ännu bättre på att prioritera min tid, försöka skapa lite gummiband och flexibilitet. Det är lite för mycket blocktänk i min kalender, skulle vilja ha det mer flytande.
torsdag 18 december 2014
Tvångskrönika 4: Lokal oljekris i ointressets spår
Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå
runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration
är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande. Därför har jag
ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till
nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad
som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den
hära fine bloggen
Lokal oljekris i ointressets spår
Jag är ingen bilmänniska. Jodå, jag har körkort och jag kör bil, men för mig är bilen ingen hobby eller något intresse. Det är ett smidigt transportmedel och en synnerligen nödvändig ägodel nu när man bildat familj. That's it.
Ändå måste man ju. Kunna. Lite. Om sin bil. Exempelvis är det inte helt fel att kunna byta däck, fylla på bensin, olja, spolarvätska, byta vindrutetorkare och lite annat. Det får väl sägas vara det allra mest basala av bilkunskaper, kan man ändå så pass mycket så bör man klara sig rätt väl som bilägare.
Fast det där med ointresset gör ju dessvärre att man kanske inte alltid sköter grundservicen som man borde. Det fick jag erfara i går.
Min fru brukar säga att jag inte är ett dugg händig, men rätt tekniskt lagd. Hon syftar på att jag är rätt skaplig på att få ihop kopplingarna mellan tv/dvd/förstärkare/spelkonsoler, är rätt okej på underhåll av tvättmaskiner och lite annat, samt då mer än skaplig på datorer och mjukvaruunderhåll (eller vad fan man nu ska kalla det).
Vi har ett slags fungerande samspel i släkten kring detta. Om någon får problem med hårdvara, mjukvara, sitt trådlösa nätverk, sin digitalbox eller något annat nytekniskt coolt fel så får jag rycka ut. Får vi problem med bilen så får någon annan i släkten hjälpa oss. Tjänster och gentjänster helt enkelt, till nytta för alla.
Nåväl, igår när vi hade handlat och jag skulle parkera bilen så började plötsligt oljelampan lysa och skrika. Mina begränsade bilkunskaper till trots så vet jag att detta är ett mycket, mycket dåligt tecken och superduperallvarligt. Jag parkerade och försökte mäta nivån med oljestickan. Tyvärr kunde jag inte se hur mycket olja som fanns kvar. Så jag ringde svärfar och bad om att få komma bort för en snabbkoll och eventuell påfyllning.
Tur var väl det. Det fanns ett mycket gott skäl till varför jag inte kunde mäta oljenivån: det fanns ingen. Snustorrt. Rysslands oljekris bleknar vid en jämförelse.
"Den kan skära ihop när som helst" muttrade svärfar, uppenbarligen besviken över hur någon kan misshandla sin bil på det sättet. Dessutom upptäckte jag att även servooljan och kylarvätskan var på skrämmande låga nivåer. För en person som älskar bilar så måste jag framstå som rena sadisten.
Men jag är inte bilsadist, jag är som sagt bara totalt ointresserad av bilen som konstruktion. En del lägger massa tid och kärlek på sin bil, jag lägger massa tid på att hålla datorn i toppskick. Man tenderar att bli rätt bra på saker man är intresserad av och sällan blir det så tydligt som i hur jag behandlar datorn respektive bilen.
Efter tre liter olja var nivåerna på mätstickan i sin ordning. Jag fyllde på kylarvätskan och servon, och nu hoppas jag innerligt att bilen håller ihop. Åtminstone till nästa gång mitt ointresse ställer till det för mig.
Lokal oljekris i ointressets spår
Jag är ingen bilmänniska. Jodå, jag har körkort och jag kör bil, men för mig är bilen ingen hobby eller något intresse. Det är ett smidigt transportmedel och en synnerligen nödvändig ägodel nu när man bildat familj. That's it.
Ändå måste man ju. Kunna. Lite. Om sin bil. Exempelvis är det inte helt fel att kunna byta däck, fylla på bensin, olja, spolarvätska, byta vindrutetorkare och lite annat. Det får väl sägas vara det allra mest basala av bilkunskaper, kan man ändå så pass mycket så bör man klara sig rätt väl som bilägare.
Fast det där med ointresset gör ju dessvärre att man kanske inte alltid sköter grundservicen som man borde. Det fick jag erfara i går.
Min fru brukar säga att jag inte är ett dugg händig, men rätt tekniskt lagd. Hon syftar på att jag är rätt skaplig på att få ihop kopplingarna mellan tv/dvd/förstärkare/spelkonsoler, är rätt okej på underhåll av tvättmaskiner och lite annat, samt då mer än skaplig på datorer och mjukvaruunderhåll (eller vad fan man nu ska kalla det).
Vi har ett slags fungerande samspel i släkten kring detta. Om någon får problem med hårdvara, mjukvara, sitt trådlösa nätverk, sin digitalbox eller något annat nytekniskt coolt fel så får jag rycka ut. Får vi problem med bilen så får någon annan i släkten hjälpa oss. Tjänster och gentjänster helt enkelt, till nytta för alla.
Nåväl, igår när vi hade handlat och jag skulle parkera bilen så började plötsligt oljelampan lysa och skrika. Mina begränsade bilkunskaper till trots så vet jag att detta är ett mycket, mycket dåligt tecken och superduperallvarligt. Jag parkerade och försökte mäta nivån med oljestickan. Tyvärr kunde jag inte se hur mycket olja som fanns kvar. Så jag ringde svärfar och bad om att få komma bort för en snabbkoll och eventuell påfyllning.
Tur var väl det. Det fanns ett mycket gott skäl till varför jag inte kunde mäta oljenivån: det fanns ingen. Snustorrt. Rysslands oljekris bleknar vid en jämförelse.
"Den kan skära ihop när som helst" muttrade svärfar, uppenbarligen besviken över hur någon kan misshandla sin bil på det sättet. Dessutom upptäckte jag att även servooljan och kylarvätskan var på skrämmande låga nivåer. För en person som älskar bilar så måste jag framstå som rena sadisten.
Men jag är inte bilsadist, jag är som sagt bara totalt ointresserad av bilen som konstruktion. En del lägger massa tid och kärlek på sin bil, jag lägger massa tid på att hålla datorn i toppskick. Man tenderar att bli rätt bra på saker man är intresserad av och sällan blir det så tydligt som i hur jag behandlar datorn respektive bilen.
Efter tre liter olja var nivåerna på mätstickan i sin ordning. Jag fyllde på kylarvätskan och servon, och nu hoppas jag innerligt att bilen håller ihop. Åtminstone till nästa gång mitt ointresse ställer till det för mig.
onsdag 17 december 2014
Tvångskrönika 3: Vi som inte gillar trälschemat
Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå
runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration
är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande. Därför har jag
ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till
nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad
som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den
hära fine bloggen
Vi som inte gillar trälschemat
Frukosten är dagens viktigaste mål,
sägs det. I så fall fokuserar jag på helt fel mål. Jag äter
nämligen aldrig frukost. Ja, nästan aldrig iallafall. Om jag bor på
hotell händer det att jag passar på att äta frukostbuffé eftersom
det ingår i priset. Den snåle smålänningen övertrumfar ibland
ointresset för frukost. Men oftast struntar jag i det och sover lite
längre istället.
Däremot gillar jag frukostmaten som
sådan, och det är här det blir lite förvirrat för en del människor. Jag
skulle i princip kunna leva på flingor och mjölk. Eller frallor.
Eller äggröra och bacon. Mitt främsta problem med frukosten är alltså inte maten utan tiden.
Man hör allt oftare om forskning som visar att en del människor presterar bättre på kvällar och nätter. Samma människor presterar samtidigt sämre på morgnar och förmiddagar. Jag gillar när liknande undersökningar menar att intelligenta människor i regel är nattugglor. För det är jag. Nattuggla alltså, intelligensen låter jag andra bedömaaaahahahahaaaa tänkte jag skriva, men det gjorde jag inte.
Samtidigt är samhället i mångt och mycket uppbyggt enligt strängt luthersk bondesamhällelig standardmall: upp i gryningen, få så mycket som möjligt gjort under dygnets ljusa timmar, gå sedan och lägg dig så du orkar upp och slita ännu en dag. På den tiden var det så bisarrt att sova till klockan sju att det än idag finns öknamn för det beteendet. Detta gammaldags trälschema är givetvis helt åt helvete för oss som presterar bäst senare på dagen.
Om jag är ledig en längre period så märker jag rätt snabbt hur jag vrider dygnet "rätt" nästan per automatik (eller nåja, innan man blev förälder och disponerade dygnet fritt så var det så iallafall). Mitt idealdygn tycks vara att vara vaken till 5-6 på morgonen, sedan sova till klockan 12-13. Min kropp är alltså fem-sex timmar efter (samhällsklockan säger läggdags för vuxna kring 23-24).
Så här i efterhand begriper jag inte hur jag klarade av skoltiden, där alla dagar började klockan 8. Att gå upp tidigt går väl an, men hur jag lyckades lära mig något övergår mitt förstånd... såvida vi inte hade syslöjd på morgnarna, för då börjar saker och ting plötsligt falla på plats.
Kontentan är iallafall att jag är glad att inte leva i bondesamhället, och att det på senare år kommit en alldeles fantastisk uppfinning: brunch! Dessutom är jag tacksam gentemot den som uppfann flextiden, utan den vet jag inte hur mitt arbetsliv hade sett ut. Kanske hade man fått jobba kvällsskift på fabrik, eller jobba som superhjälte (då var vi där igen...) om nätterna för att överleva.
tisdag 16 december 2014
Tvångskrönika 2: Mitt liv som mutant
Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande. Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen.
Mitt liv som mutant
Jag har förstått att man som husägare förväntas utveckla intressen som rör husets olika delar. Man ska exempelvis intresserat följa olika hemmafixarprogram och plöja allt som finns att läsa och se om heminredning. Mitt problem? Ernst Kirchsteiger ger mig mentala utslag. Har inget öga för heminredning alls. Min fru kan byta gardiner, sätta in blomvaser, fixa och dona hur mycket som helst utan att jag märker någon skillnad. Det är som en blind fläck hos mig.
För det är väl hos mig det brister, misstänker jag. Jag har alltid varit sån här, även när jag växte upp. Ingen normalt funtad människa kan vara så totalt icke-observant på förändringar i hemmiljön. Det strider mot allt vad evolutionslära heter. Tänk dig en grottmänniska som kommer hem och inte märker att någon varit och rotat runt bland pälsar och prydnader. En sådan skulle bli ett lätt offer för mordiska inbrottstjuvar och erövrare och därmed inte överleva länge nog för att inverka nämnvärt på DNA-poolen.
Eller föreställ dig torparen på 1800-talet som inte märker att det saknas djur i stallet. Eller att någon snott stenar från muren kring hagen. En sådan hade man förmodligen skrattat åt, eller än värre. Om det var kronans torp och djur så kunde den arme torparuslingen säkerligen räkna med någon form av sadistiskt straff. Man hade varit utfryst, utstött och utsparkad ur all gemenskap, vilket drastiskt torde minska chanserna till fortplantning.
Men på något sätt har jag ändå blivit sån. Det kanske är en mutation av något slag? Om så är fallet, kan jag tillgodoräkna det som en superkraft? Då skulle bristen på observationsförmåga plötsligt framstå som en möjlighet. Jag kunde börja kalla mig "Skygglappen" och smyga omkring i byn på nätterna. Röra mig i skuggorna och hjältemodigt inte notera vad som pågår omkring mig.
Förvisso känns det som en något bristfällig superkraft. Och vad skulle jag bekämpa? Inredare med öga för detaljer? Noggrann dokumentation?
"Haha! Nu är ni äntligen fast, Välstrukturerad Databasmannen, och din sidekick Feng Shui!" låter tyvärr mer som en sinnessjuk programmerares mardröm än ett episkt superhjältedrama.
Sen tillstöter direkt andra svåra frågeställningar. Har jag råd att låta sy upp en superhjältekostym (jag kan inte sy själv, det har jag papper på*)? Har jag rätt till skatteavdrag för arbetsklädsel? Täcker min försäkring nattligt rännande? Påverkas självrisken av en medvetet nedsatt förmåga att observera fientliga människor, djur och staket?
Så många frågor, så få svar. En plågad, grubblande, själ bakom masken. Helt enligt superhjälteklichén. Är det detta öde evolutionen har dömt mig till? En utstött mutants liv i samhällets utkant, ständigt famlande i ett icke-observant tillstånd? Antingen det, eller så är jag helt enkelt jävligt ointresserad av heminredning. Jag vet inte vilket som är värst i nutidssamhällets ögon.
* På den gamla onda tiden fanns ett femgradigt betygssystem där fem var bäst och ett var sämst. Man kunde i teorin få ett streck i betyg, men då fick man fanimej jobba hårt för att inte anstränga sig. Hur som helst fick jag, till evig skam, en tvåa i syslöjd. Min oförmåga med nål och tråd är således såväl dokumenterad som verifierad. Ingen kan rymma från skolbyråkratins stämpel.
Mitt liv som mutant
Jag har förstått att man som husägare förväntas utveckla intressen som rör husets olika delar. Man ska exempelvis intresserat följa olika hemmafixarprogram och plöja allt som finns att läsa och se om heminredning. Mitt problem? Ernst Kirchsteiger ger mig mentala utslag. Har inget öga för heminredning alls. Min fru kan byta gardiner, sätta in blomvaser, fixa och dona hur mycket som helst utan att jag märker någon skillnad. Det är som en blind fläck hos mig.
För det är väl hos mig det brister, misstänker jag. Jag har alltid varit sån här, även när jag växte upp. Ingen normalt funtad människa kan vara så totalt icke-observant på förändringar i hemmiljön. Det strider mot allt vad evolutionslära heter. Tänk dig en grottmänniska som kommer hem och inte märker att någon varit och rotat runt bland pälsar och prydnader. En sådan skulle bli ett lätt offer för mordiska inbrottstjuvar och erövrare och därmed inte överleva länge nog för att inverka nämnvärt på DNA-poolen.
Eller föreställ dig torparen på 1800-talet som inte märker att det saknas djur i stallet. Eller att någon snott stenar från muren kring hagen. En sådan hade man förmodligen skrattat åt, eller än värre. Om det var kronans torp och djur så kunde den arme torparuslingen säkerligen räkna med någon form av sadistiskt straff. Man hade varit utfryst, utstött och utsparkad ur all gemenskap, vilket drastiskt torde minska chanserna till fortplantning.
Men på något sätt har jag ändå blivit sån. Det kanske är en mutation av något slag? Om så är fallet, kan jag tillgodoräkna det som en superkraft? Då skulle bristen på observationsförmåga plötsligt framstå som en möjlighet. Jag kunde börja kalla mig "Skygglappen" och smyga omkring i byn på nätterna. Röra mig i skuggorna och hjältemodigt inte notera vad som pågår omkring mig.
Förvisso känns det som en något bristfällig superkraft. Och vad skulle jag bekämpa? Inredare med öga för detaljer? Noggrann dokumentation?
"Haha! Nu är ni äntligen fast, Välstrukturerad Databasmannen, och din sidekick Feng Shui!" låter tyvärr mer som en sinnessjuk programmerares mardröm än ett episkt superhjältedrama.
Sen tillstöter direkt andra svåra frågeställningar. Har jag råd att låta sy upp en superhjältekostym (jag kan inte sy själv, det har jag papper på*)? Har jag rätt till skatteavdrag för arbetsklädsel? Täcker min försäkring nattligt rännande? Påverkas självrisken av en medvetet nedsatt förmåga att observera fientliga människor, djur och staket?
Så många frågor, så få svar. En plågad, grubblande, själ bakom masken. Helt enligt superhjälteklichén. Är det detta öde evolutionen har dömt mig till? En utstött mutants liv i samhällets utkant, ständigt famlande i ett icke-observant tillstånd? Antingen det, eller så är jag helt enkelt jävligt ointresserad av heminredning. Jag vet inte vilket som är värst i nutidssamhällets ögon.
* På den gamla onda tiden fanns ett femgradigt betygssystem där fem var bäst och ett var sämst. Man kunde i teorin få ett streck i betyg, men då fick man fanimej jobba hårt för att inte anstränga sig. Hur som helst fick jag, till evig skam, en tvåa i syslöjd. Min oförmåga med nål och tråd är således såväl dokumenterad som verifierad. Ingen kan rymma från skolbyråkratins stämpel.
måndag 15 december 2014
Tvångskrönika 1: Tro, hopp och källa på det tack?
Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande. Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen.
Tro, hopp och källa på det tack?
Släktforskning är roligt, men det kan också vara fruktansvärt frustrerande. Jag håller på att bena i alla möjliga grenar i mitt släktträd och i helgen fastnade jag vid en man vars ursprung är något oklart. Å ena sidan har jag en mängd källor som påstår att mannens mamma var en viss kvinna, å andra sidan har jag källor som säger att kvinnan i fråga dog ogift (vilket rimligen, med den tidens mått mätt, torde innebära att hon inte fått några barn men man kan inte vara säker).
Det är extra frustrerande eftersom den här kvinnan är en nyckelperson för att kunna spåra släkten riktigt, riktigt långt tillbaka i tiden. Har de första källorna rätt så kan jag spåra den grenen på släktträdet tillbaka till åtminstone 1000-talet, har de andra källorna rätt så tar det stopp kring år 1600. Sen ska jag inte ljuga, det är förstås kittlande att de första källorna innebär att vi stammar från både jarlar, kungar och kejsare.
Det är väl såna här grejer som gjorde att historiker förr, när det där med källkritik inte var så viktigt utan själva berättelsen var överordnad exakt korrekthet, kunde få ihop så fantastiska äventyr. Som Gustav Vasas flykt från danskarna, som är kryddad med påhittade anekdoter utan någon som helst historisk förankring. Det innebär nu inte nödvändigtvis att de är osanna, bara att de inte är verifierade.
Släktskrönor faller också i den kategorin. Min gammelfarfar hävdade att vi härstammade från valloner och att det var förklaringen till varför männen på den sidan av släkten var/är så svartmuskiga. Gammelfarfar hade inga papper på detta, inga som helst bevis, mer än en muntlig tradition och en svartmuskig uppenbarelse. Nå, i mina efterforskningar har jag kunnat bevisa att släktskrönan hade rätt. Några generationer tidigare fann jag vallonsläkt som i sin tur sträckte sig ett par hundra år bakåt i tiden.
Omvänt då? Finns det saker i släkten som borde genererat släktskrönor, men som inte gjort det? Ja, det tycker jag nog. Att det på mormors sida av släkten, långt bakåt i tiden, fanns en biskop borde exempelvis kunnat vara intressant att föra vidare i släkten. Jag pratade med en kollega om detta idag, om varför vissa släktskrönor uppstår och lever vidare, men vissa andra inte gör det. Kanske handlar det om någon form av skam.
Det är klart att en släkt som bestått av högre tjänstemän, kyrkans män och t o m lågadel men som några hundra år senare är lantarbetare och pigor inte är jättesugna på att prata om fornstora dagar. Om man ens visste om släktens fina anor - man hade möjligen bättre saker för sig än att diskutera såna saker, typ kampen för familjens överlevnad - så var det nog inget man gärna drog fram eftersom jämförelsen med den nuvarande situationen då skulle få den att framstå som än mer jävlig; "Vi har knappt mat för dagen, men vår släkt har åtminstone lyckats klanta till det ur ett historiskt perspektiv".
Där närmar man sig väl kärnan i varför släktforskning är roligt och frustrerande. Det är ett virrvarr av skrönor, fakta, dolda sanningar och fromma förhoppningar. Man kan hitta fantastiska små öden och stora tragedier. Man får svar på gamla frågor men hittar lika många nya frågor. Jag rekommenderar verkligen alla att söka sina rötter. Bättre genväg till att förstå vår historia är svår att finna.
Tro, hopp och källa på det tack?
Släktforskning är roligt, men det kan också vara fruktansvärt frustrerande. Jag håller på att bena i alla möjliga grenar i mitt släktträd och i helgen fastnade jag vid en man vars ursprung är något oklart. Å ena sidan har jag en mängd källor som påstår att mannens mamma var en viss kvinna, å andra sidan har jag källor som säger att kvinnan i fråga dog ogift (vilket rimligen, med den tidens mått mätt, torde innebära att hon inte fått några barn men man kan inte vara säker).
Det är extra frustrerande eftersom den här kvinnan är en nyckelperson för att kunna spåra släkten riktigt, riktigt långt tillbaka i tiden. Har de första källorna rätt så kan jag spåra den grenen på släktträdet tillbaka till åtminstone 1000-talet, har de andra källorna rätt så tar det stopp kring år 1600. Sen ska jag inte ljuga, det är förstås kittlande att de första källorna innebär att vi stammar från både jarlar, kungar och kejsare.
Det är väl såna här grejer som gjorde att historiker förr, när det där med källkritik inte var så viktigt utan själva berättelsen var överordnad exakt korrekthet, kunde få ihop så fantastiska äventyr. Som Gustav Vasas flykt från danskarna, som är kryddad med påhittade anekdoter utan någon som helst historisk förankring. Det innebär nu inte nödvändigtvis att de är osanna, bara att de inte är verifierade.
Släktskrönor faller också i den kategorin. Min gammelfarfar hävdade att vi härstammade från valloner och att det var förklaringen till varför männen på den sidan av släkten var/är så svartmuskiga. Gammelfarfar hade inga papper på detta, inga som helst bevis, mer än en muntlig tradition och en svartmuskig uppenbarelse. Nå, i mina efterforskningar har jag kunnat bevisa att släktskrönan hade rätt. Några generationer tidigare fann jag vallonsläkt som i sin tur sträckte sig ett par hundra år bakåt i tiden.
Omvänt då? Finns det saker i släkten som borde genererat släktskrönor, men som inte gjort det? Ja, det tycker jag nog. Att det på mormors sida av släkten, långt bakåt i tiden, fanns en biskop borde exempelvis kunnat vara intressant att föra vidare i släkten. Jag pratade med en kollega om detta idag, om varför vissa släktskrönor uppstår och lever vidare, men vissa andra inte gör det. Kanske handlar det om någon form av skam.
Det är klart att en släkt som bestått av högre tjänstemän, kyrkans män och t o m lågadel men som några hundra år senare är lantarbetare och pigor inte är jättesugna på att prata om fornstora dagar. Om man ens visste om släktens fina anor - man hade möjligen bättre saker för sig än att diskutera såna saker, typ kampen för familjens överlevnad - så var det nog inget man gärna drog fram eftersom jämförelsen med den nuvarande situationen då skulle få den att framstå som än mer jävlig; "Vi har knappt mat för dagen, men vår släkt har åtminstone lyckats klanta till det ur ett historiskt perspektiv".
Där närmar man sig väl kärnan i varför släktforskning är roligt och frustrerande. Det är ett virrvarr av skrönor, fakta, dolda sanningar och fromma förhoppningar. Man kan hitta fantastiska små öden och stora tragedier. Man får svar på gamla frågor men hittar lika många nya frågor. Jag rekommenderar verkligen alla att söka sina rötter. Bättre genväg till att förstå vår historia är svår att finna.
torsdag 9 oktober 2014
Alter mann
Ett vierfaldigt leve!
Apropå det förra inlägget så har tydligen Dieter Bohlen lyckats fylla 60 år under tiden som bloggen låg i dvala. Grattis i efterskott, får man väl säga!
 |
| Evig medelålder. |
(Rubrikreferens: Alter Mann)
tisdag 7 oktober 2014
That's the way your story goes
Saker och ting är som de alltid har varit, och lite till.
Så har då Modern Talking släppt ett nytt album. Jajaja, jag vet, jag har en ohälsosam hatkärlek till bandet i fråga, men låt oss inte gräva djupare i min mentala status utan istället koncentrera oss på det som är riktigt sjukt här, vilket givetvis är deras skivproduktion.
Det senaste albumet heter 30 (Spotify). Det heter så för att bandet firar 30 år, trots att det varit nedlagt sedan 2003. Icke alls oväntat är albumet ett samlingsalbum med remastrade (försämrade) versioner av gamla hits, nästan-hits, icke-hits och utfyllnad (I'm looking at you, "30th Anniversary Megamix").
Enligt mycket Modern Talking-aktig logik innehåller 30 hela 31 spår, men inte i närheten av så många låtar. Haha, det vore väl dumt att erbjuda variation, när man kan inkludera fyra versioner av You're my heart, you're my soul och FEM versioner av Brother Louie (ja FEM versioner, och då får ändå stackars Eric Singleton inte vara med och rappa)?
Albumets selling point är de helt nya versionerna av vissa äldre icke-hits. Dessa kan man enkelt identifiera via de hoppfulla tilläggen "New hit version" - alltså t ex You're the lady of my heart (New hit version). Det ska till någon form av Bohlensk hybris för att utropa en låt till en hit innan den ens släppts, men vem är förvånad numera? Någon? Alls? Nä. Trodde väl det.
Detta är ett helt poänglöst album. Undvik det som pesten. Vill du lyssna på Modern Talking föreslår jag att du håller dig till deras tidiga album; The 1st album, Let's talk about love eller In the middle of nowhere. Eller möjligen det mycket vettigare samlingsalbumet från 2010 (Spotify). Huvudregeln - med ytterst få undantag - är att hålla sig borta från allt som släppts i samband med eller efter deras comeback 1998. You've been warned.
Nå, den egentliga anledningen till att jag började det här inlägget har inte med albumet 30 i sig att göra, utan att jag noterade en sak när jag tittade över deras diskografi på Wikipedia. Det finns som bekant ett antal band som släppt fler samlingsskivor än studioalbum. Givetvis är Modern Talking ett av dessa band, och det sedan rätt många år tillbaka. Wikipedia listar 12 studioalbum och 19 samlingsalbum (inklusive två samlingar med musikvideos).
... däremot vet jag inte om det finns så värst många andra band som släppt fler samlingsalbum än singlar. Men det har alltså de tyska
PS.
Sedan bandet bildades för 30 år sedan har de alltså släppt 31 album. Det är imponerande. Än mer imponerande är väl att de släppt sex album sedan de lade av.)
DS.
(Rubrikreferens: You can win if you want)
måndag 6 oktober 2014
He's back! The man behind the mask! And he's after your soul!
Den efterlängtade Återkomsten.
Hahaha!!!1!! Utropstecken!! Jag är galengalengalen!! Ja, galen som åter bloggar i den här fina gamla demonbloggen!!
Nä men allvarligt talat. År 2014 har varit väldigt intensivt på så många sätt. Både på arbetsplatsen (supervalår, tjoflöjt, konfetti, tuttar och trumpeter) och privat (småbarnspappa, sämre hälft, husägare, gräsklipparansvarig) så jag har knappt orkat med några nörderier utanför World of Tanks, än mindre blogga om dessa.
Men nu synes ljuset i tunneln! Nu har jag kunnat läsa saker, se saker och ändå finna tid med min underbara dotter och fru. Här kommer bli lite mer fartfyllt, festligt, fullsatt men aldrig folkligt.
Dagens demon? Tja, det skulle väl vara mardrömmarna i natt. Bland annat utsattes jag för en självmordsbombare på en irländsk pub, men klarade mig utan en skråma eftersom jag kastade mig ut genom fönstret (jodå) innan sprängladdningen detonerade.
SPELRECENSION DELUXE PLUS!!!
I helgen spelade jag klart Phoenix Wright: Ace Attorney - Dual Destinies. Det är det femte (sjätte?) spelet i serien och det första som jag inte spelar på Nintendo DS. Eftersom det numera finns till iOS så är det mööe enklare för ma å spela att på iPhone!
Spelet då? Jodå, klart köpvärt! 109 kronor för fem episoder/fall (sen finns ytterligare en bonusepisod för 38 riksdaler) är prisvärt. Man får mycket spel för pengarna. En reflektion är dock att detta spelet nog är det enklaste i serien. Därmed inte sagt att det är sämre, i synnerhet de fem "huvudepisoderna" är överlag spännande att spela igenom. Hade önskat en lite högre svårighetsgrad, men som helhet får spelet ändå 4 av 5.
PS
Alice Cooper - He's back (The Man Behind The Mask)
DS.
onsdag 20 november 2013
Island in the sun
Vår hjälte uppdaterar läsekretsen kring skeenden och
händelser i sitt alltmer medelåldersaktiga liv och leverne.
Det har hänt en hel del sedan förra bloggposten. Jag har exempelvis flyttat från stan till ön.
Ja, där någon gång i slutet av augusti dök det upp en mäklarannons för något så udda som ett parhus i formen av en bostadsrätt. Vi tyckte det såg fint ut, läget var prima, priset var rimligt och vi bestämde oss för att gå på visningarna.
Vi har letat efter något större, på ön, ett tag. Vi har sett många hus med konstigheter, en del med mögel och en del som helt enkelt var för dyra. Men nu hittade vi rätt. Det här huset ville vi ha, det här huset ska vi buda på. Eftersom visningarna (jag och min pappa gick på den ena, frugan och hennes syster på den andra) var fulla med intressenter förberedde vi oss på ett intensivt budkrig.
Rätt intensivt blev det. Numera budar man tydligen via SMS. Man skickar ett litet textmeddelande med summan man vill lägga till mäklarens mobiltjänst, och så går det ut till alla som anmält sig till budgivningen. Det var ett par svettiga dagar då man hoppade till varje gång mobilhelvetet plingade till, det kunde ju vara någon som höjde budet. Det var det ofta också.
Jag förstår tanken. Det är förstås mycket abstrakt att skriva in en summa i ett SMS, man tänker kanske inte på hur mycket pengar det faktiskt är som man bollar med. Hade jag sett pengahögen framför mig så hade jag förmodligen behövt lugnande medel varje gång jag knappade in en höjning av budet.
Som ni förstår så vann vi budgivningen. Tillträde den 31 oktober. För drygt en vecka sedan kunde vi flytta hela bohaget och nu bor vi på ön. Jag har lagt mig till med medelålders vanor såsom tidiga morgnar, gubbvakning och ett närmast osunt intresse för uppvärmningskostnader.
Än är vi inte klara med allt. Det ska in elektriker och VVS:are för att ordna så vi kan installera en diskmaskin. Bänkskivor ska bytas. Vägg ska kaklas. TV-bänk ska borras. Lite smått och gott.
Men huvudsaken är att vi trivs, och det gör vi, både jag, frun och - numera - katterna. Våra två kattkräk hade en riktigt traumatisk flyttdag. Först blev de inlåsta på toaletten i lägenheten medan 15-talet personer sprang ut och in och bar iväg flyttlådor och möbler. Sedan släpptes de ut, och fick till sin uppenbara fasa se att lägenheten var tom. Jag svär att katt-Tage vacklade till när han upptäckte att sängen - som han förmodligen tänkte söka skydd under - var borta.
När det stod klart för katterna att hela deras värld försvunnit på ett par timmar så sökte de skydd; den ena bakom badkaret och den andre i en garderob. Men fasorna var inte över; nu skulle de få åka bil till sitt nya hem. De hatar att åka bil. Väl framme i huset så var de livrädda eftersom allting var nytt.
Lyckligtvis har de vant sig nu. Om kvällarna ligger hela familjen i den nya soffan och tittar på teve. På nätterna ligger vi i vår nya stora säng och sover. Och trivs.
Jag saknar inte vår gamla lägenhet, de tre trapporna utan hiss eller att behöva boka in tvättider. Däremot saknar jag bredbandet. Men det kommer. Om sisådär nio dagar. Ungefär samtidigt är det första advent, då ska det julpyntas. Det ska bli så mysigt.
måndag 26 augusti 2013
I'm the ice cream man, honey, I'll be good to you
Det krävs en alldeles särskild klantighet för att lyckas skada sig själv i sömnen. Men visst, det kan väl hända? Man kan trilla ur sängen exempelvis. Klantigt i överkant, men ändå inte helt otänkbart, visst?
Men hur överdjävulskt extraordinärt ärkesuperklantig är man om man skadar sig själv i sömnen genom att snarka?
Nej, nu talar jag inte om att skadas indirekt genom snarkning - exempelvis att ens älskade fru sparkar på en för att man låter som ett dieseldrivet sågverk - utan av själva snarkningen.
I lördags var jag på ett bröllop med efterföljande bröllopsfest. Alkoholhaltiga drycker konsumerades. När jag konsumerat alkoholhaltiga drycker brukar jag snarka. Den här gången måste det slagit över totalt. Jag har alltså legat och snarkat så hårt att gomspenen gåtti sönner, den var helt uppsvullen och öm på söndagen.
Det var, utan konkurrens, dagens demon. Först när jag lyckats ta mig till affären och köpa glass lättade problemet något.
Detta har hänt en gång förut, för flera år sedan. Nu när jag kollat upp det på das GeInternet (bl a denna underhållande Flashback-tråd), så verkar jag inte helt ensam om detta problem. Alkoholhaltiga drycker är muskelavspännande (det är därför man dansar så fint när man druckit Jägermeister), och i kombination medövervikt fyllighet och sovande i ryggläge så kan detta tydligen hända.
Lärdom? Om du vill dricka och sedan sova, se för fan till att ligga på sidan. Eller ha åtminstone några liter glass hemma när du vaknar, ditt klantarsle!
Men hur överdjävulskt extraordinärt ärkesuperklantig är man om man skadar sig själv i sömnen genom att snarka?
Nej, nu talar jag inte om att skadas indirekt genom snarkning - exempelvis att ens älskade fru sparkar på en för att man låter som ett dieseldrivet sågverk - utan av själva snarkningen.
I lördags var jag på ett bröllop med efterföljande bröllopsfest. Alkoholhaltiga drycker konsumerades. När jag konsumerat alkoholhaltiga drycker brukar jag snarka. Den här gången måste det slagit över totalt. Jag har alltså legat och snarkat så hårt att gomspenen gåtti sönner, den var helt uppsvullen och öm på söndagen.
Det var, utan konkurrens, dagens demon. Först när jag lyckats ta mig till affären och köpa glass lättade problemet något.
Detta har hänt en gång förut, för flera år sedan. Nu när jag kollat upp det på das GeInternet (bl a denna underhållande Flashback-tråd), så verkar jag inte helt ensam om detta problem. Alkoholhaltiga drycker är muskelavspännande (det är därför man dansar så fint när man druckit Jägermeister), och i kombination med
Lärdom? Om du vill dricka och sedan sova, se för fan till att ligga på sidan. Eller ha åtminstone några liter glass hemma när du vaknar, ditt klantarsle!
onsdag 21 augusti 2013
I'm up all night to get lucky
World of Tanks-spelandet har gått riktigt bra under sommaren. Alla kurvor pekar uppåt, vilket ni kan se på noobmeters statistik. Men den riktigt skarpsynte ser också att kurvan för WinRate dippar kraftigt nu på slutet.
Jag har helt enkelt haft ett par riktigt usla kvällar/nätter. Just nu pågår ett specialevent där man får tredubblad XP för första vunna matchen per stridsvagn. Det leder dessvärre till att ströspelare i mängder dyker upp och spelar dåligt, men det leder också till att man jagar vinster i alla sina stridsvagnar - även de som man är lite sämre på.
Och eftersom man har mindre chans att vinna i de vagnar man är sämre på, så blir det fler matcher i dessa vagnar för att nå den där tredubblade XP:n. Och det leder till sämre resultat. Uäääh.
I måndags kväll var det riktigt illa. Då satt jag och skrek, svor och slängde saker omkring mig. Jag köper att man inte kan vinna varje match, eller ens varannan vissa kvällar, men efter flera timmars spel låg jag helt allvarligt på en WinRate på 20%. Jag hamnade på usla lag i princip varenda match, och det var liksom inte ens jämnt.
Jag har alltså inga problem med att förlora per se, men jag tål verkligen inte att bli utklassad gång på gång på grund av att mitt lag smälter på varje front. Dessutom hamnade jag nästan aldrig i topp tier, vilket är fruktansvärt frustrerande när man spelar i ett dåligt lag. Jag kan spela mitt livs match i en Tiger II, men vad spelar det för roll om mina lagkamrater i sina IS-7:or eller Mausvagnar helt obekymrat rullar in i fiendens eld och brutaldör?
Men jag bet ihop. Jag satt uppe länge, länge och jagade vinster.
Så, när jag till slut fick nog och stängde ner så var jag innerligt trött på World of Tanks. Ett jävla skitspel, med en matchmaking från helvetet. Sen slog det mig att det roligaste under kvällen varit att kommentera mina idioter till lagkamraters insatser. Jag följer ett par spelares livestream, framförallt Quickybaby och Circonflexes (båda rekommenderas, Circon i synnerhet på måndagar och Quickybaby i synnerhet på torsdagar, för då teamar de upp med Jingles, min favorit-WoT-recensent på Youtube) - skulle JAG kanske kunna livestreama mina matcher?
Inte för att jag är i närheten så bra som Quickybaby, Circon eller Jingles, men det kanske finns en tittarintresse för en frustrerad, vansinnig, ilsken och halvkass spelare som vrålar invektiv på en brutaliserad bastardvariant av svenskengelska?
Så under gårdagskvällen testade jag ett par olika broadcast-program. Efter en stund hängde Köppen på. Han fick det - givetvis - att fungera mycket bättre än jag. Men till sist lyckades jag ändå sända mina matcher, med ljud från min mikrofon. Återstår att lösa så att även själva spelets ljud sänds ut, men det borde gå att lösa snart.
Kort sagt: Jag tänker börja livestreama mitt WoT-spelande. Jag har testat att klippa in mig själv med webbkameran, men jag landar nog i att tittarna får nöja sig med att titta på spelet och höra min röst.
Har också börjat titta på möjligheterna att lägga upp redigerade filmer, med lite kommentarer och recensioner av de olika stridsvagnarna. Lite som Jingles, som är en skön snubbe som jag också tycker ni ska kolla in om ni är halvintresserade av WoT.
Jag har helt enkelt haft ett par riktigt usla kvällar/nätter. Just nu pågår ett specialevent där man får tredubblad XP för första vunna matchen per stridsvagn. Det leder dessvärre till att ströspelare i mängder dyker upp och spelar dåligt, men det leder också till att man jagar vinster i alla sina stridsvagnar - även de som man är lite sämre på.
Och eftersom man har mindre chans att vinna i de vagnar man är sämre på, så blir det fler matcher i dessa vagnar för att nå den där tredubblade XP:n. Och det leder till sämre resultat. Uäääh.
I måndags kväll var det riktigt illa. Då satt jag och skrek, svor och slängde saker omkring mig. Jag köper att man inte kan vinna varje match, eller ens varannan vissa kvällar, men efter flera timmars spel låg jag helt allvarligt på en WinRate på 20%. Jag hamnade på usla lag i princip varenda match, och det var liksom inte ens jämnt.
Jag har alltså inga problem med att förlora per se, men jag tål verkligen inte att bli utklassad gång på gång på grund av att mitt lag smälter på varje front. Dessutom hamnade jag nästan aldrig i topp tier, vilket är fruktansvärt frustrerande när man spelar i ett dåligt lag. Jag kan spela mitt livs match i en Tiger II, men vad spelar det för roll om mina lagkamrater i sina IS-7:or eller Mausvagnar helt obekymrat rullar in i fiendens eld och brutaldör?
Men jag bet ihop. Jag satt uppe länge, länge och jagade vinster.
Så, när jag till slut fick nog och stängde ner så var jag innerligt trött på World of Tanks. Ett jävla skitspel, med en matchmaking från helvetet. Sen slog det mig att det roligaste under kvällen varit att kommentera mina idioter till lagkamraters insatser. Jag följer ett par spelares livestream, framförallt Quickybaby och Circonflexes (båda rekommenderas, Circon i synnerhet på måndagar och Quickybaby i synnerhet på torsdagar, för då teamar de upp med Jingles, min favorit-WoT-recensent på Youtube) - skulle JAG kanske kunna livestreama mina matcher?
Inte för att jag är i närheten så bra som Quickybaby, Circon eller Jingles, men det kanske finns en tittarintresse för en frustrerad, vansinnig, ilsken och halvkass spelare som vrålar invektiv på en brutaliserad bastardvariant av svenskengelska?
Så under gårdagskvällen testade jag ett par olika broadcast-program. Efter en stund hängde Köppen på. Han fick det - givetvis - att fungera mycket bättre än jag. Men till sist lyckades jag ändå sända mina matcher, med ljud från min mikrofon. Återstår att lösa så att även själva spelets ljud sänds ut, men det borde gå att lösa snart.
Kort sagt: Jag tänker börja livestreama mitt WoT-spelande. Jag har testat att klippa in mig själv med webbkameran, men jag landar nog i att tittarna får nöja sig med att titta på spelet och höra min röst.
Har också börjat titta på möjligheterna att lägga upp redigerade filmer, med lite kommentarer och recensioner av de olika stridsvagnarna. Lite som Jingles, som är en skön snubbe som jag också tycker ni ska kolla in om ni är halvintresserade av WoT.
fredag 2 augusti 2013
Numb
Han: - Det fanns inga fina satsumas, så jag tog lime istället.
Hon: - Lime?!
Han: - Ja, jag tänkte man kunde ha det som... lime?
Ovanstående konversation, utspelad i frukt- och grönsaksavdelningen på City Gross, får illustrera med vilken möda tankeverksamheten pågår under en varm sommar. Såsigheten, som det kallas, har hjärnan i ett (h)järngrepp.
Och inte har jag lyckats hitta något användningsområde för limejävlarna heller.
Hon: - Lime?!
Han: - Ja, jag tänkte man kunde ha det som... lime?
Ovanstående konversation, utspelad i frukt- och grönsaksavdelningen på City Gross, får illustrera med vilken möda tankeverksamheten pågår under en varm sommar. Såsigheten, som det kallas, har hjärnan i ett (h)järngrepp.
Och inte har jag lyckats hitta något användningsområde för limejävlarna heller.
söndag 21 juli 2013
Podcasts och sånt
Den som inte får nog av att höra min - och andras röster - kan med fördel lyssna på ÖppetHusGruppens senaste podcast på iTunes eller på Monsterworld.se. Vi pratar mycket om kampanjmakeri i detta vårt tredje avsnitt.
På Monsterworld.se finner ni även en liten förhandstitt/varning om vad vi tänker spela framöver, samt en one-shot från 2012 där jag var spelledare för det svårt sjuka spelet "Everyone is John".
På Monsterworld.se finner ni även en liten förhandstitt/varning om vad vi tänker spela framöver, samt en one-shot från 2012 där jag var spelledare för det svårt sjuka spelet "Everyone is John".
lördag 20 juli 2013
Dramatisk musik... och dragspel
Ett inlägg vari vår hjälte förtäljer mer om sin fantastiska musiksmak, och vilka sköna toner som för stunden cirkulerar i hans digitala ljudanläggningar.
Cyborg 009. För den inbitne nörden behöver jag inte skriva mer än så utan att meningen "universums sämsta dubb" kommer på tal. Och det är helt sant. Den svenska dubbningen av denna japanska animé från slutet av 70-talet (det finns en äldre version och en modernare remake, men dessa lämnar vi hånskrattandes därhän) är förmodligen världshistoriens sämsta. Teorierna är många om vem som ligger bakom rösterna (ja, en person gör ALLA rösterna), men de flesta tycks eniga om att det är en dansk man. Vissa ord och en del av hans meningsbyggnad tyder på det.
Så jo. Dels är det alltså en person som gör ALLA rösterna i ALLA 50 avsnitten, och dels är hans behandling av svenska språket sådan att den vore brottslig om den utförts på ett djur eller ett barn. Eller en vattentäkt. Här följer ett berömt exempel:
"Min son älskar å få höra er sjunga. Du skulle inte kunna spela på ditt dragspel?" - vilken bitch-kommentar!
Detta har gjort att hela serien, ändå något rättvist, fått ett löjets skimmer över sig i Sverige. Jag har sett alla 50 avsnitten för ett antal år sedan och, tja, det är ungefär samma kvalitet hela vägen som i klippet ovan. Jag har inte sett serien på engelska eller på japanska med engelsk text, men jag misstänker att den då blir snäppet bättre (det finns åtminstone 10-15 avsnitt som borde vara riktigt sevärda med ordentlig dialog).
Något som jag däremot faktiskt gillade med serien var musiken (om man undantar gamle Jovetts eländiga dragspelsmusik). Den var - i brist på bättre ord - effektiv och emellanåt vacker. De olika stämningarna sattes tämligen omedelbart, redan efter ett par toner. Även om den mystiske dubbaren (en del påstår att den danske mannen i vanliga fall jobbade med mjukporr och hette Carsten, men det får vi nog aldrig veta säkert) förstås drog ner effekten så fort han började tala.
För några dagar sedan snubblade jag över OST:n (Original Soundtrack, era obildade knölar!) till Cyborg 009-animén från 70-talet på Youtube. Ni som känner mig vet att jag kan fastna för ett stycke musik och sen spela det till döds. När jag såg hela serien var det ett särskilt stycke musik som jag tyckte var så oerhört effektivt, men som nästan aldrig kom till användning. Lyckligtvis fanns det med på soundtracket. Två minuter och åtta sekunder in börjar det:
I serien användes detta minutlånga violinfrenetiska helvete bara ett fåtal gånger - exempelvis i en episk standoff med Oden (eller det var robot-Oden (spoiler, sorry)). Är jag knäpp som tycker det är fruktansvärt dramatiskt och vackert? Nu går den snutten på repeat hemma hos mig.
Bonus:
Musiken som inleder det här spåret saknar namn, men borde heta typ "Jag har Hitlers nedfrusna lik gömt under mitt slott och tänker återuppväcka honom från de döda" (notera att dubbarens tyska, till skillnad från hans svenska, är klockren) - för det var oftast någon sådant djävulstyg på gång när den musiken drog igång.
För övrigt funderar jag på att göra en efterlängtad lista: Reidar Dahléns 5 sämsta beslut som VD för Dahléns. Men då måste jag se alla avsnitt av Rederiet först, och där är jag inte riktigt framme. Men beslutet att befordra Viggo Strieber till kapten kan mycket väl komma med på listan.
onsdag 12 juni 2013
This is the new shit
Åminnelser utav fekalisk chock, samt välvilligt tips kring nördigt samtal.
I lördags skulle jag - för första gången - byta blöja på min gudson. Hans mamma meddelade att det bara rörde sig om en kissblöja. Jag är inte speciellt van vid att byta blöjor, jag har väl gjort det kanske 2 gånger i mitt usla liv, men nåväl, det skulle göras. Döm av min förvåning när gudsonen fyllt blöjan med mängder av bajs. Hans mormor fick ta över. Inte så mycket för att jag blev äcklad, utan för att jag var helt oförberedd och inte visste vad jag skulle göra.
Det är en klassisk "Dagens demon". Därifrån är steget till rollspel inte så långt, så nu tycker jag ni ska lyssna på Öppethusgruppens Podcast avsnitt 2, där vi bland annat diskuterar vilken typ av människa som väljer att spela en druid i en stadskampanj egentligen?
Marilyn Manson - This is the new shit
lördag 8 juni 2013
Read all about it
Ett inlägg vari bloggen rekommenderar ett stycke episk läsning.
Läste ut Ken Folletts bok "Giganternas fall" (Fall of giants) nyligen. Follett är en av mina favoritförfattare. Jag gillar i synnerhet hans historiska romaner, vilket "Giganternas fall" är, då den utspelar sig under åren 1905-1924, eller tja, mellan 1911-1924, det beror på om man räknar flashbacks. Merparten av boken utspelar sig därmed under 1:a världskriget. Detta krig har alltid fascinerat mig mer än den omtalade uppföljaren, inte minst för att det var mer komplext.
Andra världskriget är tämligen rättframt. Det råder få tvivel om orsaker och vilka som bar skulden. Det första världskrigets förspel är långt mer invecklat, och vem som egentligen bar skulden debatteras alltjämt. I skolan fick man lära sig att kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern blev mördad, och att det utlöste kriget. Men i själva verket var attentatet i Sarajevo bara den antändande gnistan, som orsakade en oanad kedjereaktion.
Follett beskriver händelserna väl i boken, som så ofta i sina alster. Visst tar han sig vissa konstnärliga friheter, men i det stora hela använder han sig av historiska fakta, och han brukar dessutom vara så vänlig att han själv tydliggör vad som är hittepå i slutet av boken.
Jag rekommenderar alltså Fall of giants varmt. I första hand är det en episk berättelse om ett antal familjer från olika länder, men det är också något av en lärobok i det tidiga 1900-talets historia. Konsekvenserna av de beslut som fattades då lever vi med än idag. Historia är som mest intressant när man kan koppla ihop händelser i dåtid med läget i nutid. Det är ett av skälen till varför jag personligen tycker skolans historieundervisning borde fokusera mindre på stenålder och medeltid, men desto mer på 1800-talet och 1900-talet.
Problemet är att undervisningstiden är begränsad, och världens historia jävligt lång, och om man som de flesta lärare tar saker i tur och ordning så hinns det kanske viktigaste inte med.
Nåväl. Snart får jag väl ge mig i kast med uppföljaren. Follett har för övrigt skrivit två andra av mina favoritböcker: The Pillars of the earth och uppföljaren World without end (båda dessa har blivit miniserier i TV, jag misstänker att även Fall of giants kommer filmatiseras) Läs, bli underhållen och bli framförallt klokare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)