torsdag 9 oktober 2014

Alter mann

Ett vierfaldigt leve!

Apropå det förra inlägget så har tydligen Dieter Bohlen lyckats fylla 60 år under tiden som bloggen låg i dvala. Grattis i efterskott, får man väl säga!

Evig medelålder.

(Rubrikreferens: Alter Mann)

tisdag 7 oktober 2014

That's the way your story goes

Saker och ting är som de alltid har varit, och lite till.

Så har då Modern Talking släppt ett nytt album. Jajaja, jag vet, jag har en ohälsosam hatkärlek till bandet i fråga, men låt oss inte gräva djupare i min mentala status utan istället koncentrera oss på det som är riktigt sjukt här, vilket givetvis är deras skivproduktion.

Det senaste albumet heter 30 (Spotify). Det heter så för att bandet firar 30 år, trots att det varit nedlagt sedan 2003. Icke alls oväntat är albumet ett samlingsalbum med remastrade (försämrade) versioner av gamla hits, nästan-hits, icke-hits och utfyllnad (I'm looking at you, "30th Anniversary Megamix").

Enligt mycket Modern Talking-aktig logik innehåller 30 hela 31 spår, men inte i närheten av så många låtar. Haha, det vore väl dumt att erbjuda variation, när man kan inkludera fyra versioner av You're my heart, you're my soul och FEM versioner av Brother Louie (ja FEM versioner, och då får ändå stackars Eric Singleton inte vara med och rappa)?

Albumets selling point är de helt nya versionerna av vissa äldre icke-hits. Dessa kan man enkelt identifiera via de hoppfulla tilläggen "New hit version" - alltså t ex You're the lady of my heart (New hit version). Det ska till någon form av Bohlensk hybris för att utropa en låt till en hit innan den ens släppts, men vem är förvånad numera? Någon? Alls? Nä. Trodde väl det.

Detta är ett helt poänglöst album. Undvik det som pesten. Vill du lyssna på Modern Talking föreslår jag att du håller dig till deras tidiga album; The 1st album, Let's talk about love eller In the middle of nowhere. Eller möjligen det mycket vettigare samlingsalbumet från 2010 (Spotify). Huvudregeln - med ytterst få undantag - är att hålla sig borta från allt som släppts i samband med eller efter deras comeback 1998. You've been warned.

Nå, den egentliga anledningen till att jag började det här inlägget har inte med albumet 30 i sig att göra, utan att jag noterade en sak när jag tittade över deras diskografi på Wikipedia. Det finns som bekant ett antal band som släppt fler samlingsskivor än studioalbum. Givetvis är Modern Talking ett av dessa band, och det sedan rätt många år tillbaka. Wikipedia listar 12 studioalbum och 19 samlingsalbum (inklusive två samlingar med musikvideos).

... däremot vet jag inte om det finns så värst många andra band som släppt fler samlingsalbum än singlar. Men det har alltså de tyska gossarna gubbarna lyckats med. Nå, ska man vara petnoga så listar Wikipedia upp 22 singlar, men ett par av dessa var samma låtar i nya versioner och ytterligare ett par släpptes bara i Spanien så... för den största delen av världen (sorry Spanien) har alltså Modern Talking släppt fler samlingsalbum än singlar, det torde vara ett ytterst fåtal band som klarat av det.

PS.
Sedan bandet bildades för 30 år sedan har de alltså släppt 31 album. Det är imponerande. Än mer imponerande är väl att de släppt sex album sedan de lade av.)
DS.


(Rubrikreferens: You can win if you want)

måndag 6 oktober 2014

He's back! The man behind the mask! And he's after your soul!

Den efterlängtade Återkomsten.

Hahaha!!!1!! Utropstecken!! Jag är galengalengalen!! Ja, galen som åter bloggar i den här fina gamla demonbloggen!!

Nä men allvarligt talat. År 2014 har varit väldigt intensivt på så många sätt. Både på arbetsplatsen (supervalår, tjoflöjt, konfetti, tuttar och trumpeter) och privat (småbarnspappa, sämre hälft, husägare, gräsklipparansvarig) så jag har knappt orkat med några nörderier utanför World of Tanks, än mindre blogga om dessa.

Men nu synes ljuset i tunneln! Nu har jag kunnat läsa saker, se saker och ändå finna tid med min underbara dotter och fru. Här kommer bli lite mer fartfyllt, festligt, fullsatt men aldrig folkligt.

Dagens demon? Tja, det skulle väl vara mardrömmarna i natt. Bland annat utsattes jag för en självmordsbombare på en irländsk pub, men klarade mig utan en skråma eftersom jag kastade mig ut genom fönstret (jodå) innan sprängladdningen detonerade.

SPELRECENSION DELUXE PLUS!!!
I helgen spelade jag klart Phoenix Wright: Ace Attorney - Dual Destinies. Det är det femte (sjätte?) spelet i serien och det första som jag inte spelar på Nintendo DS. Eftersom det numera finns till iOS så är det mööe enklare för ma å spela att på iPhone!

Spelet då? Jodå, klart köpvärt! 109 kronor för fem episoder/fall (sen finns ytterligare en bonusepisod för 38 riksdaler) är prisvärt. Man får mycket spel för pengarna. En reflektion är dock att detta spelet nog är det enklaste i serien. Därmed inte sagt att det är sämre, i synnerhet de fem "huvudepisoderna" är överlag spännande att spela igenom. Hade önskat en lite högre svårighetsgrad, men som helhet får spelet ändå 4 av 5.

PS
Alice Cooper - He's back (The Man Behind The Mask)
DS.