Året 2011 och året 2012

Blogghelvetet sammanfattar år 2011 och gör några tafatta försök till spådomar.

Mhm. Startade den här bloggen. Drabbades av svensexa. Gifte mig. Åkte på bröllopsresa. Pausade min andra blogg. Började plugga.

Nästa år ska jag...

... ta mina första högskolepoäng sedan 2004.

... göra klart min fantastiska subarktiska spelvärld.

... bli en fena på ukulele.

... kanske åka utomlands.

... blogga här oftare.

... vara snel hest.

... åka på fler KFF-bortamatcher.

... bli ännu bättre på att göra det jag själv vill med min tid.

Smoke on the water

Vår hjältes fantastiska superkrafter utvecklas ständigt och alltid.

Vid något tillfälle var jag oförsiktig nog att uttala en ambition jag numera skaffat mig. Varje år ska jag försöka lära mig något helt nytt. Det var delvis därför jag började plugga nationalekonomi i början av hösten. Nästa år var tanken att jag skulle börja lära mig ett instrument, eller ett språk.

Oförsiktigheten (min glappande käft) ledde till att min ömma moder gav mig en ukulele i julklapp.

Jag är ett geni.

Have yourself a Merry Little Christmas

Dåren bakom denna skapelse önskar tillkännage världen en hälsning.

Dagens demon var definitivt att behöva ge sig ut i julhandeln såhär dagen innan jul. Tack och lov var det inte fullt så jävligt som jag fruktade. Så det blev bara en halv demon.

Eftersom jag var sent ute med klapparna så vill jag vara tidigt ute med resten. Därför önskar jag redan nu alla läsare en God Jul!

Troll-lololo

Vår ärorike hjälte, planeternas evige härskare och världens ljus,

fortsätter att nörda ner sig totalt i saker han egentligen inte har tid med.

Monster alltså. Finns ju gott om i diverse Monster Manuals och Bestiariumer... Bestiarier... Bestiariums? Att skapa egna monster kan därför verka totalt onödigt och slöseri med värdefull tid ("Tiden är den eld vi alla brinner i!" som en av mina mer poetiska vänner säger) men har en vettig och logisk anledning någonsin stoppat mänsklig idioti?

Således skall här skapas monster till den helvetesvärld jag bygger upp. Detta har jag hintat om innan, i synnerhet att jag tänker skapa en egen variant av troll. Lyckligtvis är det rätt lätt att skapa monster i Microlite20, inte minst tack vare en bra steg-för-steg-guide av Greywulf.

"Whatever their origin, I guarantee your gameworld will be better off with Ninja Monkeys in there, somewhere."

-Greywulf

Jag kan nästan garantera att min spelgrupp kommer slippa springa in i ninjaapor. Troll, däremot, kommer det finnas gott om i skogarna. De ska vara det stora gisslet i världen, högst närvarande och ett ständigt orosmoment för bönder, jägare, äventyrare, kurirer, bybor, köpmän - ja i princip alla.

I det extra feta kompendiet med Microlite20-versioner/tillägg/extragrejer finns förvisso redan ett typtroll, men det är alldeles för svårt för min smak. Mina standardtroll ska liksom inte ha 63 jävla hp, utan deras styrka ska snarare ligga i antal.

Exakt hur lätt är det att skapa ett monster i Microlite20? Regeltexten är kort och koncis:

To create new monsters, assign Hit Dice (d8 for most things, d12 for Dragons and Undead). Attack bonus and skill level = number of Hit Dice. If it's an intelligent critter, +3 bonus to one skill. Assign stats to suit. Equip and add abilities as required.

Quick tip: to speed monster creation further, multiply the Hit Dice by 5 for hit points; multiply Hit Dice by 7 for Dragons and Undead

Eftersom jag är sadist så tänker jag faktiskt avslöja lite av vad som komma skall. Nå, det finns ett bra skäl också; trollen är så vanligt förekommande att deras grundläggande drag är kända av alla. Barn får med modersmjölken höra hemska historier om trollen och deras härjningar, så alla är rätt väl införstådda i vad ett troll är och har för egenskaper.

"Nä, de ä sant, ett troll kan en skapli krigare väl handskas mä. Men di komme sällan en å en, de e like sant de. Fråge du folk som vet, dumjävel, så kan di sä da att trolla komme i gruppe om tre elle fyre, å iblann ha di ett stortroll som leder di! Vettigt folk gö bäst i å springe vi förste anblick!"

- Gamle gubben Truk, värdshuset "Tre Svärd", Östra Oesis

Här är en inblick i mitt arbete med Troll v1.0 (Basse version). Kom gärna med input, nöjet blir så mycket större om ni stryker med av en skapelse ni själva varit med och format!

Standardtroll

2HD (hp 16 (5+3+5+3)), AC 11, Club +5 (1d6+3), Claw +5 (1d4+3)

STR 16 DEX 10 MIND 6

Attack bonus: +2

Physical +4, Subterfuge +1, Knowledge +1, Communication +1

Abilities: Natural armor +1, Darkvision 90 ft, Scent, Disease (Injury, DC 12, Filth fever)

Stortroll

3HD (hp 27 (5+4+5+4+5+4)), AC 12, Club +7 (1d6+4), Claw +7 (1d4+4) Bite +3 (1d8)

STR 18 DEX 10 MIND 8

Attack bonus: +3

Physical +6, Subterfuge +1, Knowledge +1, Communication +1

Abilities: Natural armor +2, Darkvision 90 ft, Scent, Damage reduction 5/magic, Disease (Injury, DC 15, Red ache)

Lite så tänker jag. Inte överjävliga, inte helt lätta, men i vilket fall ett gissel. Det finns som sagt många berättelser om trollen i denna värld, och de har varit föremål både för rena utrotningsexpeditioner och halvt vetenskapliga studier.

"Mina efterforskningar, som I haver redogjort för i flertalet väl ansedda skrifter, antyda att den typiska trollstammen bestå av fyrtio till sextio individer. Emellertid kunna trollstammen i vildare områden bestå utav hundratals individer, givet de rätta av förutsättningar. Vad gälla de s.k. 'Stortrollen' äro undertecknad och övriga skollärda överens om, att de utgöra cirka en tjugondel av trollpopulationen."
- Rajana Nedtecknaren - "Världens vidunder och kräk"

Troll är håriga, eländiga och smutsiga varelser. Som köldtåliga allätare är de dock extrema överlevare och väl lämpade för ett liv i skog och mark. Helst äter de kött - även as - men de kan också livnära sig på svampar, bär, rötter med mera. När de beger sig in i civiliserade områden är det framförallt för att hitta mat; i första hand boskap. Det är inte helt sällsynt att de också tar människor som föda, i synnerhet barn, ensamma jordbrukare eller skogshuggare.

Därtill är trollen i regel barnsligt förtjusta i saker som glimmar. Detta innebär naturligtvis att de - om de anfaller exempelvis en bondgård - lägger beslag på eventuella smycken och glas de hittar. Dessa bär stammens ledare sedan med stolthet, som troféer, i alla möjliga och omöjliga kombinationer. Lyckligtvis för jägare och äventyrare så är troll med blänkande och klirrande attiraljer något enklare att upptäcka. Olyckligtvis innebär det samtidigt ofta att trollet man hittar är ett stortroll.

Äh. Kort sagt: Trollen kommer ställa till ett helvete för er. Jag ska lära tvinga er att älska dem. Men som sagt, synpunkter är välkomna!

This land is your land

Blogghelvetets tystnad bryts med en sjujävla smäll.

Först vill jag be om ursäkt för den låga uppdateringsfrekvensen här på blogghelvetet. Jobb, juletid och egenmäktigt förfarande har satt käppar i hjulet. Men nu är jag här igen, mitt gamla helvete, så vad gnäller ni om? Gör som jag, ta en grogg och var som en mänska vetja!

Som ni vet (?) planerar jag en större rollspelskampanj i en egenskapad värld som, efter en trög start, så smått börjat ta form. Jag skrev lite om den i ett tidigare inlägg. Nu, kära läsare i allmänhet och kära rollspelare i synnerhet, följer ett satans långt inlägg av yttersta vikt för det framtida spelandet. Jag ger er härmed en första glimt av Världen:

(Uppdatering: jag har gjort ett tillägg sist i inlägget)

Östra Oesis är det enda området i Aales, kungadöme i kejsardömet Halerat, med ett större sammanhängande kultiverat jordbrukslandskap. Förrförre lantgreven, Rodvild Frodig, såg potentialen i sitt ärvda landområde och gjorde långtgående investeringar i dränering och markarbeten. Dessutom importerade han ett särskilt tåligt veteslag - frostvete - och lät utbilda sina undersåtar i effektivare metoder för jordbruk. Snart blomstrade hela landsänden, och både greven och bönderna vältrade sig i välstånd.

Landskapet i sig lämpar sig väl för spannmålsodling. Det är låglänt, med förhållandevis milda säsonger, till stora delar lättbearbetade marker samt näringsrik jord. Befolkningen försörjer sig i stor utsträckning på försäljning av olika slags grödor, framförallt vetet, men även på visst hantverk, då det finns småskalig produktion av koppar och järn i de norra delarna av grevskapet som gränsar mot bergskedjan Thotkarm.

Alla raser finns representerade i grevskapet, människorna utgör dock hela 95% av befolkningen. Alver finns bland köpmännen och soldaterna, det finns några få dvärgfamiljer, framförallt bland smederna och soldaterna. Halflings och gnomer existerar inte officiellt, men gör ett leverne som kringresande försäljare eller underhållare. Halvorcher finns, men dessa är oftast förvisade till de lägsta yrkesklasserna och arbetar som drängar, marklösa lantarbetare och så vidare.

Någon organiserad religion finns inte här, endast någon enstaka liten kyrka i köpingen kring grevens borg. Däremot finns en utbredd naturdyrkan. Inte sällan ser man bönder offra en griskulting för gynnsamt väder eller en större skörd. Som ett folk som lever på handel är man generellt sett välvilligt inställda till främlingar - så länge de kan göra rätt för sig via guld eller arbete. Som i övriga Aales, och i större delen av den kända världen, ses magiker och magi med skepsis. Enstaka bönder kan, när de inmundigat större mängder veteöl, tillerkänna nyttan av viss magi i skördetid, men officiellt är magi förbjudet. Hårda straff väntar den som anlitar en magikers tjänster, och för magikern själv väntar i bästa fall deportation till kejsardömets huvudstad, Halerat, långt nere i söder.

Samhället - i formell mening alltså ett grevskap - är löst sammanhållet under greven, som håller sig med en liten men vältränad yrkesarmé. Historiskt sett försörjs denna finansiellt och personellt via en särskild kombination av grevskapsskatt och värnplikt, men som vi snart ska se har detta nyligen ändrats.

Östra Oesis har en lång period av fred bakom sig. Genom handel och lösensummor har man undvikit större konflikter de senaste 200 åren. Kungarna av Aales har genom historien sett Östra Oesis som en slags öde buffert mot bergen i norr och vildmarkerna i öst, men efter greve Frodigs insatser ökade grevskapets stragetiska vikt. Sedan några decennier finns därför kungliga utposter - fortifikationer - i norr och öst. Dessas uppgift är i första hand att stoppa de grupper av orcher, jättar och troll som då och då försöker plundra bondgårdar i gränslandet.

I omgivningens ögon är Östra Oesis en landsände på dekis. Rodvild Frodig omkom vid ett dryckesslag - enligt legenden när han testade en sällsynt stark dryck som bergsmännen tagit med sig norrifrån - för drygt 40 år sedan. Hans son, Gaer Vildsson, försökte expandera jordbrukets möjligheter genom att köpa in frön från den sällsynta och mycket dyra frukten lochia, byta ut det fungerande systemet mot ett nytt anpassat för fruktens egenskaper, och genom piska och morötter tvinga bönderna att odla frukterna istället. Detta visade sig vara en ekonomisk katastrof för både honom och bönderna, då frukten inte alls tålde klimatet. Välståndet fick sig en knäck, och Gaer hämtade sig aldrig riktigt från nederlaget, utan blev alltmer tillbakadragen och nyckfull.

Sedan några år styr Rodvild Frodigs barnbarn, greve Seger Vildblod, över baronskapet. Hans intressen ligger främst i dyra spektakel, exotiska kvinnor och grandiosa tillbyggen på grevskapets borg, något som tvingat bönderna i Östra Oesis att betala allt högre skatter. Produktionen av frostvete har också sjunkit på grund av tvångsinlösen av mark när bönder inte kunnat betala de nya skatterna. Inga större organiserade markarbeten har gjorts på minst 25 år, och mycket av kunskapen kring effektiv odling ligger nu i gravfälten.

Den äldre generationen kan dessutom gå i ed för att vintrarna blir allt längre, och allt kallare, för varje säsong som passerar. Frostvetet verkar stå pall, men övriga grödor blir allt mer svårodlade.

Östra Oesis har dock alltjämt ett produktionsöverskott, och exporterar ännu sitt vete till de kringliggande grevskapen. Bönderna ser emellertid allt mörkare på framtiden, och i den mån det finns nedärvda förmögenheter får dessa ofta finansiera den äldsta sonens utbildning vid någon läromästare i en landsände med större framtidsmöjligheter.

Grevskapet töms således sakta på kompetens och kapital, samtidigt som produktionstakten stadigt minskar. Handelsmännen i den lilla köpstaden som omger grevens borg har också noterat detta, och de senaste året har många större köpmän från andra landsändar eller länder lagt ner sina filialer, samtidigt som ett antal lokala köpmän slagit igen butiken för att söka sin lycka någon annanstans.

För bara några månader sedan fick greve Vildblod nog av flyende köpmän, och införde en rekordhög straffskatt på den köpman som flyttar eller lägger ner sin verksamhet. Sedan dess har ingen köpman flyttat, men allt fler hyllor i handelsbodarna gapar tomma. Allt fler bönder får problem att sälja sin skörd på de lokala marknaderna. Allt fler oroas också av envisa rykten om nya skattepålägg, och över den nya ordningen där grevens soldater själva ska driva in en del av sin sold.

Ja, ni gissar rätt. Det är här, i Östra Oesis, som våra huvudkaraktärer finns. Det är här de lever och verkar när vår kampanj startar. Sannolikt har de också vuxit upp här.

För denna kampanj kommer jag som den maktfullkomlige DM jag är att ställa följande krav på mina spelare:

• Alla karaktärerna ska känna varandra sedan tidigare. Det kan vara ytlig bekanskap eller blodsbröder, men de vet om varandras existens.
• Alla karaktärerna ska, åtminstone från början, vara någorlunda välvilligt inställda till varandra.
• De spelare som, dåraktigt nog, väljer att spela en magiker kommer av naturliga skäl få en annan yrkesklass som "cover" i början, då magiker jagas och magi är förbjudet.

Seså. Börja fundera på vad ni vill spela för karaktär. Är du en soldat i grevens yrkesarmé, som tycker grevens nyordning med egenindrivning av solden är idioti? Är du en halvt förslavad halvorch som tröttnat på skiten och vill rymma? Är du en bondeson som vill söka lyckan? Är du en handelsman som trotsar straffskatten och vill söka lyckan någon annanstans? Är du kringresande försäljare, som lyckats dölja dina magiska förmågor än så länge?

Ja, det avgör ni själva, vad ni ska spela. Nu vet ni lite mer om förutsättningarna.

ADDENDUM

Här kommer mer nyttig info för den händelse ni börjar skissa på karaktärer.

Vi kommer alltså köra Microlite20, husreglerna. De och SRD spellist finns att tanka hos farbror Müller.

Ytterligare begränsningar, eller "egenheter", som jag skulle vilja kalla det, vad gäller spelbara klasser/yrken:

Vill du spela en cleric? Vet då att denna värld domineras av en enda kyrka, och en enda gud (som logiskt nog kallas för Gud). Statskyrkan, för så kan man kalla den, är inte speciellt utbredd utanför de större städerna. Kloster är sällsynta. Det finns ibland ett tempel i någon av de större byarna, och vid marknadsplatserna där större vägar möts.

Det finns tre huvudtyper av clercis.

Den vandrande predikaren, utsänd av Gud för att trösta, hjälpa och omvända syndare. De lever ett tämligen fritt liv innan för ramarna som Den Heliga Boken sätter upp, och är populära nästan varhelst de visar sig.

Helaren i templet, som framlever sina dagar i något av Guds alla tempel, där man - mot skälig ersättning givetvis - kan få bot och lindring för diverse olika otäckheter.

Legosoldaten - uthyrd av kyrkan till arméer som anses ha tillräckligt gott syfte och vars kung eller greve är tillräckligt pålitlig som donator till kyrkan. Dessa clerics tjänstgör i de privata arméer och är mycket eftertraktade, då de gör stor nytta i fält.

Som cleric kommer du alltså inte kämpa mot andra clerics eller kyrkor med andra religionsuppfattningar i första hand, utan mot syndare och mot ogudaktiga ting, dvs monster. Den värsta formen av synd är demondyrkan, vilket bland annat innefattar bruket av demonisk magi - som råkar vara all magi som inte utförs av clerics eller paladins.

Vill du spela druid? Välkommen! Druider i denna värld är shaman-typer, och brukar faktiskt lämnas i fred av lokalbefolkningen (såvida lokalbefolkningen inte behöver en syndabock) till skillnad från wizards. Om någon officiell person, en soldat, en cleric eller skatteindrivare osv däremot får nys om din verksamhet, ja då är du i fara.

Vill du spela bard? Välkommen! Livet som bard är svårt, eftersom hela ditt yrke ryktas bygga på utförande av otillåten demonisk magi. Få kungar eller grevar vågar ha en bard anställd, man vill inte ha problem med kyrkan. Finner man en bard i tjänst hos en greve eller kung så är det ofta ute på landsbygden, dit kyrkan nästan aldrig kommer. Folk i allmänhet gillar dock underhållning, men liksom för druiden vänder lyckan snabbt om befolkningen behöver en syndabock.

Vill du spela ranger? Välkommen! I landsändar med stor bondebefolkning ses rangers som utbölingar och snyltande latrövar. I mer skogstäta delar av länder är ranger snarare det enda alternativet. Böndernas misstänksamhet gör givetvis att rangers måste vara försiktiga med att bruka spells i vissa områden. Bland andra rangers är det dock fritt fram.

Vill du spela wizard? Bereden dig på att bli bespottad, avskydd och jagad. Hela din uppenbarelse är en illegal verksamhet. Allmänheten kommer i regel vägra hjälpa dig, handelsmän kommer inte släppa in dig, grevar och kungar kommer jaga dig (då det är deras plikt), prisjägare kommer jaga dig för belöningen och kyrkan kommer jaga dig för den du är, och för särskilt jobbiga fall av magiker - exempelvis om man ser dem i grupp - så finns alltid möjligheten att Kejsarens Heliga Riddare skickas ut.

Vill du spela paladin? Ojoj. Det finns bara en slags paladin, en edsvuren medlem i Kejsarens Heliga Riddare. De är en väloljad, välfinansierad och välutbildad elitstyrka direkt underställd Kejsaren, och den har endast ett syfte: jaga magiker som vanliga soldater inte rått på, eller grupper av magiker.

Vill du spela fighter? Härligt! I denna primitiva värld är muskler och vapen alltid eftertraktade. Det finns gott om arbete, och de flesta känner sig något tryggare från orcher, troll och annat skit i din närhet. Kanske är du i tjänst hos någon lantgreve, eller vakt hos en rikare bonde, eller kanske t o m hos någon kung.

Vill du spela rouge? Tja, du är väl lika populär som tjuvar är mest. Med största säkerhet bedriver du din verksamhet i någon köping eller i en av de få större städerna. På landsbygdens bondgårdar finns inga större rikedomar att hitta, men däremot kan man ju alltid bli rövare och råna folk som färdas på landsvägen...

That should about - i allmänna ordalag - cover it vad det kommer innebära att spela de olika klasserna.

Both sides of the story

Blogghelvetet botaniserar vidare i originalversionernas våldsamma skeenden.

Så när TGWTG äntligen fick upp sin sajt igen så tittade jag på avsnitt fyra av Disneycember. Introt till Cinderella, eller Askungen, fångade min uppmärksamhet. Baserat på en berättelse av VEM? Inte visste jag att det funnits en fransk författare - Charles Perrault - som la grunden till de flesta moderna versionerna av gamla folksagor.

I Perraults mest kända verk, Histoires ou contes du temps passé från 1695, finns de med allihop: Törnrosa, Askungen, Rödluvan, Mästerkatten i stövlar med flera. Långt innan bröderna Grimm blev grymma, alltså.

Å då förstår ni, då blir jag lite nyfiken. Hur är dessa klassiska sagor i originaltappning? Jag skrev ju om original-Pinocchio för nån vecka sedan, och om hur udda den är jämfört med den version vi blivit itutade av Disney med flera. Så jag tittade upp Törnrosa (att det blev Törnrosa är en slump, den nämndes först i Wikipedia-artikeln om Perraults bok).

Och tror ni inte fan. Perraults berättelse är inget originalverk, utan en omarbetning av Sole, Luna, e Talia av italienaren (again with the italians!) Giambattista Basile från 1634. Mycket av det vi idag anser vara sagan om Törnrosa finns med, men en hel del detaljer är annorlunda i denna originalversion.

I Basiles originalversion är Törnrosas - eller Talia som hon heter här - åkomma inte resultatet av en förbannelse från en häxa, utan härstammar ifrån en helt vanlig profetia/horoskop: hennes liv kommer vara i fara på grund av en linspeta. Hennes pappa, som inte är kung utan "bara" någon form av adelsman, ser därför till att inget lin används eller tillåts i hans hus. Givetvis träffar Törnrosa ändå en gammal tant som håller på och spinna lintråd på en slända, och får en speta under nageln varpå hon faller ihop.

Talias pappa blir ledsen, men han faller inte i sömn tillsammans med resten av slottet. Istället placerar han Törnrosas sovande kropp i ett av sina lantgods. Efter en tid så råkar en kung (inte en prins) som jagar i området hitta godset och finner Törnrosa därinne. Han lyckas inte väcka henne, så vad göra? Jo, naturligtvis våldtar han henne och lämnar henne sedan på sängen och återvänder hem...

...

!!!

Resten av originalberättelsen är inte mindre våldsam, med försök till kannibalism och bålbränning med mera. Talia och kungen gifter sig förstås i slutet. Så väldigt logiskt. Talia liksom bara: "Nejnej, att han våldtog mig när jag låg helt försvarslös i koma, och gjorde mig gravid på köpet, du vet, kärleken övervinner allt!"

Gah! Jag vet en kvinnlig huvudperson som råkade ut för något liknande i en helt annan berättelse:

The Brides reaktion är långt mer resonabel och logisk än Talias.

Gamla sagor alltså. Jisses. De som tycker Tarantinos filmer är för våldsamma borde vända blicken mot klassiska italienska författare istället.

IQ - en kille att beundra

Blogghelvetet drabbas slutligen av total hybris.

Gjorde nyss Illustrerad Vetenskaps IQ-test.

Således:

Inkomna kommentarer som påstår, eller t o m innehåller bevis för, att kommentarsförfattaren fått ett ännu bättre resultat i samma test kommer - på grund av svår hybris - ej att publiceras.

Hej didilidi, en rånmördare ska jag bli

Är originalet alltid bättre?

Eftersom Doug Walker har Disneycember-maraton på TGWTG så började jag läsa på lite bakgrundsfakta om de tidiga Disneyfilmerna. Pinocchio var, som en del vet, den andra animerade långfilmen från Disney, efter Snövit och de sju dvärgarna.

Jag har alltid trott - på något sätt utgått ifrån - att Pinocchio var en originalskapelse från Disney. Men inte då. Filmen baseras på sagan Le avventure di Pinocchio, skriven av italienaren Carlo Collodi på 1880-talet.

Som så många ofta är originalsagan rätt så annorlunda och framförallt mycket hemskare än Disneyfilmen. Frågan jag vill ställa är dock om inte Pinocchio tar priset.

Allt går att läsa i Wikipediaartikeln som jag länkar till ovan. Låt mig bara kort sammanfatta vad original-Pinocchio är:

En elak liten träpojke som får Gepetto fängslad, mördar Benjamin Syrsa genom att kasta en hammare på honom, lyckas bränna upp sina egna fötter då han slumrar till för nära kaminen, säljer sina skolböcker (som Gepetto sålt sin enda rock för att finansiera) för att kunna gå på dockteater, får tag i pengar som en räv och en katt lurar av honom - genom att råna honom och sedan HÄNGA HONOM I ETT TRÄD.

Så slutar originalversionen. Collodi la sedermera till fler kapitel, eftersom han ville göra om det till en barnbok. Andra halvan - den som lades till - är full av äventyr och slutar lyckligt, men likväl: den första versionen är rätt långt ifrån Disneys.

Vilken version som är bäst? För Disney är det helt klart deras tillrättalagda version som passar deras koncept bäst. Men det skulle å andra sidan vara intressant om någon gjorde en animerad film med originalets - version 1 - elakheter och våldsamma slut.

ShootBob Snakepants

Blogghelvetet bjuder på en scen ur senaste spelsessionen.

Bob Hauk kommer in i rummet där MacGyver just fumlat till ett knytnävsslag mot en medlem i "Blades", gänget som tagit den stora Cyberdyne Systems-byggnaden som sin bas. MacGyver ligger på golvet och sprattlar. Hauk drar sin .38 automatic. Skottet sitter som en smäck, gängmedlemmen ser något uppgiven ut, när hon segnar död ner.

Hauk stövlar fram mot en panel, där han slår in de hemliga koderna för access till Cyberdyne Systems underjordiska laboratorium. En dörr öppnas och Hauk kliver in.

Under tiden pågår en eldstrid i det angränsande kontorslandskapet. Nikita, Sarah Connor och B.A. Baracus skjuter mot gängmedlemmar, medan Hawkeye modigt gömmer sig bakom en pelare. På sin patetiska "tron" sitter den uppenbart galne gängledaren "The Man" och klappar händerna och skrattar. Vid byggnadens entré har Snake Plissken en helt egen eldstrid med resten av gängmedlemmarna

Bob Hauk ser hissen som ska ta honom ner till labben och kliver in i den. Men den fungerar inte. Hauk suckar sammanbitet och ropar "MacGyver!", varpå universalgeniet genast uppenbarar sig. Hissen är snart lagad, och de påbörjar färden nedåt... ackompanjerade av hissmusik!

Ungefär samtidigt har eldstriden i den större salen tagit slut. Men... var är operationens hjärna, uppdragsgivaren, utpressaren och välgöraren Bob Hauk?!

PS.

Hata Cyberdyne Systems säkerhetssystem. Hata.

DS.

Blanda upp

Kan andra så kan väl detta blogghelvete också berätta om spelsessioner.

I dag har jag varit med om en av de märkligaste och roligaste spelsessionerna i min rollspelskarriär. Vi körde ett s.k. "one-shot"-äventyr. För de oinsatta kommer jag nu förklara vad det är, och för att göra det ska jag bara kort dra igenom hur det skiljer sig från "normalt" rollspelande. Ni som kan detta, bläddra neråt till nästa rubrik.

I vanliga fall består rollspel en handling/historia som gruppen ägnar sig åt under flera sessioner (sammankomster). Man kämpar sig igenom hela kampanjer, som i sin tur består av äventyr. En kampanj kan t ex vara "rädda kungariket från undergång" och detta övergripande mål bryts sedan ner i flera mindre delar - äventyr - som exempelvis kanske "hitta det legendariska svärdet", "rädda kungen från kidnapparna", "leverera ett budskap om fred till staden X".

Ofta klarar man inte ens av ett äventyr under en sammanhängande session. Det är ganska sällan som ett enstaka äventyr är så kort som de 4-5 timmar man ägnar åt rollspel de gånger man träffas.

En annan bärande del i "normala" rollspel är att varje spelare har en egenhändigt skapad karaktär som genomlever hela storyn. Man spelar samma karaktär genom hela kampanjen (såvida karaktären inte går och dör) och utvecklar också sin karaktär allt eftersom den får poäng som kan läggas på olika egenskaper. En karaktär man spelat med länge är i regel mycket bättre än en helt nyskapad - vilket inte sällan gör att spelare är jävligt måna om att hålla sina karaktärer vid liv.

Formulär 1A vid rollspel är alltså att alla sitter med var sin egenhändigt skapad karaktär och kämpar sig framåt i ett äventyr, och att äventyret eller kampanjen fortsätter nästa gång man träffas för att uppleva fortsättningen av handlingen med samma karaktärer.

Men så går det alltså inte till när man spelar "one-shot". Som namnet antyder är det ett äventyr som görs i "en tagning", dvs en enda session eller sammankomst. Det är så att säga helt fristående från en större ramhandling.

One-shot-äventyr ställer ofta speciella krav på karaktärerna. Det är ofta "tajtare styrt" än ett vanligt rollspel, på grund av tidsaspekten. Det finns ingen tid att utveckla förmågor eller leta efter speciella föremål, så därför brukar färdigskapade karaktärer "ingår" i konceptet. Varje spelare tilldelas helt enkelt en karaktär (antingen drar man lott, eller så bestämmer spelledaren vem som ska spela vilken karaktär) och tillsammans så ska gruppen karaktärer utgöra en bra mix, med förutsättningar för att klara äventyret.

Formulär 1A för "one-shot-äventyr" är alltså ett kort, tämligen "styrt", äventyr med ett gäng färdiga karaktärer med olika specialiteter och roller i gruppen (exempelvis en krigare, en helare, en magiker, en tjuv).

Så. Det om det.

Nu till dagens session.

Vi spelade något som Müller och Köppen skrivit/kommit på helt själva: En fristående fortsättning på filmen "Escape from New York", som de kallade "Return to New York". Precis som i filmen från 1981 är Manhattan ett enda stort fängelse, omgärdat av en mur och minerade broar/vägar. Och precis som i filmen utspelar sig denna uppföljare på Manhattan.

Redan där är det ett lite speciellt äventyr att rollspela. Men det absolut häftigaste, det roligaste, var karaktärerna vi skulle spela. En sån salig blandning kultkaraktärer:

Snake Plissken. Huvudkaraktären från "Escape from New York". Givetvis självskriven i detta sammanhang.

Bob Hauk (spelades av mig). Precis som Plissken en karaktär från filmen. Fängelsedirektören som Snake hatar mer än någon annan.

Sarah Connor från Terminator-serien (!).

B.A. Baracus från A-team (!!).

Nikita från filmen med samma namn.

Hawkeye från M.A.S.H (!!!)

MacGyver (!!!!)

Som synes bestod gruppen av en fantastisk blandning av skjutglada galningar, kampsportsexperter, specialister och Gud (MacGyver).

Själva regelsystemet var en liten modifierad variant på Call of Cthulhu. MacGyver hade exempelvis tre "MacGyver-tokens" som han kunde använda för att komma på något riktigt fiffigt.

Varje karaktär hade också var sin "ödes-token" som gick att använda vid ett tillfälle för att justera, eller ändra, en händelse. Detta fick Snake Plissken användning för när en kula hade fastnat i loppet på hans vapen, och Baracus råkade fumla sönder hela skiten när han försökte laga eländet åt honom. Bob Hauk nödgades bränna sin ödes-token för att inte dö av yxhugget som en illasinnad typ utsatte honom för.

Själva äventyret, och de olika karaktärernas motiv, uppdrag och hemligheter tänker jag inte gå in på, det skulle ta för mycket tid. Jag hade hur som helst skitkul. Det var en väldigt annorlunda upplevelse att spela med och mot karaktärer som är välkända, och riktigt häftigt blir det när man gör en så sjuk crossover.

Förhoppningsvis blir det fler liknande one-shots i framtiden. Jag tycker mig ha fått åtminstone ett halvt löfte om det redan. Det ryktas om att en karaktär som fanns med i tankarna från början denna gång då kommer bli spelbar. Jag säger inte vem, men ni kan få en ledtråd: "Vilken jävla smäll!" :)

Discoveries Channel

Blogghelvetet delar solidariskt med sig av två upptäckter.

Först: 2 Unlimited (ni vet, no-no, nono-nono, there's no limit!) finns fortfarande. De kallar sig visserligen "Ray & Anita" (oooh så 60-tal), men består av samma duo och de gör typ samma slags musik.

Sedan: Sedan någon månad har jag haft låten "Jack Sparrow" på Spotify. Jag la inte till den själv på spellistan, det var troligen min fru eller någon av hennes vänner, för den hamnade där inför en fest. Nå, när den har shufflats fram så har jag slölyssnat inaktivt på den några gånger, som man gör, utan att reflektera över texten. Sen lyssnade jag på vad de faktiskt sjöng. Och igen. Sen tänkte jag: fan, finns det någon video? Och givetvis gjorde det det.

Kanske är jag sent ute, men skit samma. Här är The Lonely Island feat Michael Bolton med låten "Jack Sparrow". Den är fanimej helt hysteriskt rolig!

Thank the Lord World for small mercies

Blogghelvetet anammar en imperialistisk ärkehögtid från Den Store Satan i väst.

Nej, jag syftar inte på Frankrike.

Det är Thanksgiving i US of A. Här i gamla Sve of Rige firar vi inte tacksägelsedag. Det är lite dumt, för jag tycker man ska vara tacksam. Frågan är förstås gentemot vem. Gud kommer inte på fråga, eftersom han är något så fånigt/fint som ett nedkokat resultat av människors rädsla, hopp och oförmåga att greppa sin egen dödlighet. Nej, min tacksamhet får istället rikta sig till de den berör, och till universum i allmänhet. Samt möjligen till de bloggforskare som hittar denna text om 50 000 år*.

Så. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet för...

... min familj, som stått ut med mig.

... mina vänner, som står ut med mig.

... min fru, som står med mig.

... min hälsa, som är relativ men god.

... Pepsi Max.

... doften av krut.

... Football Manager.

... elektricitet.

... lasagne.

... min hjärna.

... litteratur.

... musik.

... dimmiga höstmorgnar.

... varm O'boy.

* Hej! Jag satte in 1000 kronor på ett räntebärande konto i förra veckan. Det bör vara några miljoners miljoners miljarder kronor vid det här/där laget. Sök bara upp "Hederlige Humbug von Hedgefonds genompålitliga bank AB" och hälsa från mig, så ska ni få pengarna kontant. För kvitto, vv undersök näshålan i mitt kranie.

Who wants to live forever

Blogghelvetet minns, hyllar och sjunger (men det hör ni som tur är inte).

I dag, den 24 november, är det exakt 20 år sedan Farrokh Bulsara avled. Farrokh var mer känd under sitt artistnamn: Freddie Mercury.

Det är alltså en minneshögtid för en av de största, mest karismatiska, högst begåvade och mest underhållande artisterna genom alla tider. En av mina absoluta personliga favoritsångare. En ikon.

Nu ska jag spela Wordfeud och lyssna på Queen. On with the show!

All you want for christmas is me

Vi avbryter de ordinarie sändningarna för lite viktig samhällsinformation.

Den 14 december anordnas Den Alternativa Julshowen på Strand Hotell i Borgholm. Undertecknad medverkar i någon form av frågesportsduell med mot Kalmars starke man Johan Persson (S).

Biljetterna släpps den 22/11 och kan hämtas på Strand, Kallskänken, Wilson Creative eller Östran. Julshowen (inkl bussresa från Kalmar) är gratis. Men vill du käka buffé så får du allt betala, din snåle fan.

Another day in paradise

Berättelsen om huru den andra halvan af måndagen den 14 november i nådens år 2011 fortlöper.

Så här kan en måndagkväll se ut för undertecknad:

Jobba till 18, buss hem, diska, laga mat, äta, plugga nationalekonomi, ge katter mat, spela NHL 12, ge katt medicin och slutligen simultankapacitet-överdriva genom att slösurfa, spela FM 2009 skriva blogginlägg, Twittra och spela Wordfeud samtidigt.

För att minska på stressen lyssnar jag på lugnande musik såsom Weird Al Yankovics "Polka face".

I morgon gör vi om hela skiten igen.

Visste ni förresten att konsumentprisindex i Storbritannien tas fram på ungefär samma sätt som PRO:s billigaste matvarukasse? Skillnaden är i princip en fråga om volym och britternas nitiska byråkrati (Office for National Statistics utför varje månad 110 000 priskontroller på 550 varor och tjänster. De utsända kontrollanterna måste också hålla koll på eventuella förändringar hos varan/tjänsten - exempelvis om kexpaketet blivit billigare men samtidigt innehåller färre antal kex).

November spawned a monster

Bloggmästarn nöjer sig icke endast med att tillskapa en ny kampanjvärld.

Alltså, jag hade ändå tänkt göra lite egna monster, som passade spelvärlden. Inte så många, men några stycken. Lite mer "nordiska" troll, exempelvis. De som finns i D&D Monster Manual är... fel. Jag tror att jag aldrig gjort några nya varelser tidigare. Det är ett nytt spännande delmoment i mitt nördiga projekt.

Förutom trollen så har jag haft lite svårt att komma igång med nya monster/varelser. Men tack vare en rubrik jag snappade upp i mitt Twitterflöde läste jag en mycket intressant artikel. Det ledde i sin tur fram till en idé om en ny varelse. En rätt så jävlig sådan.

Dessvärre kan jag inte gå in på ytterligare detaljer nu. Varelsen ska först (moahahaha) upplevas av rollpersonerna - sedan kan den möjligen presenteras mer i detalj här.

Everybody's gone surfin' - surfin' Germany

Tyska gossar/medelålders herrar sjunger om hemland,

och gör en liten poäng kring det där med kulturella influenser.

Ja, du ser rätt - det är the Rammstein Beach Party!

Rammstein - Mein Land from Rammstein on Vimeo.

Into the wild

Ett fruktlöst sökande får sitt slut, och några konstateranden görs. Also: beer.

Som jag skrev i förra inlägget är nästa steg i min pågående, otroligt nördiga, världsskapande-process att göra en världskarta. Jag har scannat av Das Internet efter passande mjukvara. Döm om min förvåning när jag inte hittar ett endaste vettigt alternativ. Här trodde jag att det vimlade av tekniska förmågor och nördiga välgörare inom DM-världen, med både tid och kompetens att utveckla vettiga kartskapar-verktyg.

Jovisst, det finns. Men de är antingen uråldriga, kostar pengar eller ser ut att suga rätt rejält (man kan ju inte ha en världskarta (stridskarta däremot...) som är indelad i hexagoner, det sabbar ju STÄMNINGEN!).

Slutsats: Ska något bli som man vill, så får man göra det själv. Från scratch. Således: In kommer ting! Rättare sagt bildhanteringsprogram. MS Paint duger då rakt inte, här krävs lagerhantering för att kunna bolla med skogar, berg, stäpper, byar, hav, sjöar, vägar och ruinmarkeringar. Photoshop hade varit fint, men det är för dyrt. Men för oss kroniskt ekonomiskt sinnade finns en vettig Photoshop-klon, nämligen Gimp.

Det är lite bökigt att göra kartor i Gimp, men det blir åtminstone som man vill. Det är dessutom ett program jag har erfarenhet av, så inlärningskurvan är vackert lättklättrad/mördad. Vi kan alltså konstatera att det blir kartritande i Gimp för min del.

Jo, jag HADE kunnat handrita en karta. Men eftersom kampanjen till icke obetydlig del kommer spelas via Skype så behöver jag ha den digitalt, och jag har inte tillgång till någon scanner. Så det är lika bra att göra den digital från början. En viktig bonus med det är att jag kan göra en enormt stor världskarta, med stor detaljrikedom ner på mil-nivå, och använda mig av zoomverktyget för att bläddra mellan olika ställen som mina klantiga rollpersoner befinner sig på. Jag kan göra print screens och skicka direkt via Skype på närområdet, utan att avslöja hur området ser ut längre bort än nödvändigt.

Varför det är en viktig bonus förresten? Varför är det viktigt att kunna presentera kartsegment? Joho, det ska jag berätta. Det beror på att mina rollspelare inte kommer ha kunskap om hur hela världen ser ut.

Betänk att det ska utspela sig i en värld som ska motsvara typ 700-talet i vår värld. På den tiden hade gemene man ingen jävla aning om hur världskartan såg ut. Man kände till sitt närområde, och enstaka lärda kunde kanske äga en karta över en landsände. Hos kungar och kejsare kunde det finnas kartor över större områden, men dessa var inte speciellt detaljerade.

Vi kan alltså även konstatera att rollpersonerna i min värld kommer behöva vissa skills vad gäller orientering. Såvida de inte löser det på annat sätt, t ex genom att hyra en NPC som kan området som guide, eller betalar någon lärd nisse för att rita upp en (möjligen sanningsenlig) karta när de ska upp i bergen för att hitta det försvunna templet, eller när de måste ge sig ut i vildmarken för att jaga ikapp en vansinnig hönstjuv.

Har för övrigt fått bra respons på tankarna kring en subartisk, relativt primitiv och low-magic värld. Vi kan nog anse det vara spikat, i stora delar.

Så var det det där med ölen. Här är en fin bild på något jag hämtade ut från Systembolagets beställningssortiment idag:

World in my eyes

I sedvanlig majestätisk stil kommer nu excellensen, bloggmästaren och världens ljus, vidareutveckla sina välgrundade tankar kring den framtida kampanjvärlden.

Först en liten spoilervarning om du tror du kommer spela en *morr* rollperson (dessa agenter av kaos i ett perfekt uttänkt äventyr) i min Microlite20-kampanj. Här tänker jag nämligen berätta om vilken typ av spelvärld jag ska försöka skapa. Det kommer inte avslöjas någon plot eller så, men om man är en sån där spelartyp som inte vill veta något om miljön, världen, religioner med mera i förväg ska du sluta läsa... nu!

Som framgått av mitt twittrande (ni borde verkligen följa mig på Twitter, allihop, genast) valde jag Microlite20 som regelsystem på grund av dess enkelhet. Jag älskar att skapa spelvärldar, äventyr, karaktärer och kampanjer - nästan lika mycket som jag hatar krångliga regelsystem, och att lära mig dessa.

Well, jag tänkte fortsätta på det inslagna spåret av enkelhet. Spelvärlden, som jag ser den framför mig just nu, kommer vara your basic enkontinents-värld. Klimatet kommer till största delen vara subartiskt (pälsmössa på!), och jag föreställer mig en rätt underutvecklad teknologi, motsvarande kanske 700-800-talet i vår värld. Det kommer också vara glesbefolkat med få eller inga större städer.

Religion kommer finnas, men just nu är jag inne på att ha en eller max två gudar/trosuppfattningar - kombinerat med oundgänglig naturdyrkan givetvis. I en så primitiv glesbygd, med så långa vintrar och bistert klimat, kommer människor alltid ha anledning att frukta naturen - och därmed också försöka blidka den.

Magi är sällsynt, men förekommer, mestadels hos clerics och i form av shamaner (druidaktigt). I en sån här primitiv värld som jag tänker mig är det lätt att magiker får ett alltför stort övertag kontra andra klasser. Ett tag var jag inne på att inte använda det alls - och att frankt slå fast att ingen kan spela magiker - men samtidigt är det trist att begränsa urvalet av spelbara klasser redan från start. Dessutom tror jag clerics kommer behövas (både hos spelare och bland NPC:s), och de använder ju också magi (även om den är divine och inte arcane).

Så istället för att right out förbjuda någon att spela magiker så tänker jag istället ägna mig åt lite social ingenjörskonst: livet som magiker kommer helt enkelt bli svårt (dock långt ifrån omöjligt). Tänker man spela som magiker i min kampanjvärld får man bereda sig på att bli bespottad, förföljd och kanske t o m jagad. Det finns inget "organiserad" magikerskrå, och misstänksamheten magiker emellan är också stor - så man kan inte räkna med någon större hjälp från kollegor, eller att finna några större kunskapskällor beträffande magi.

Det är väl ungefär de punkterna jag har spånat fram. Mitt nästa steg är att börja konstruera en världskarta. Hur stor världen ska bli är jag inte riktigt framme vid ännu, men jag lutar åt en rätt vidsträckt sådan.

Natten släpper djävlen loss

Det finns inga ord.

Jag är ateist och tror således inte på någon Gud eller himmel. Däremot börjar jag undra om det inte finns ett helvete... nedan följer nämligen ett möjligt bevis för Satans existens.

Brrr. Vid 1.25 och några sekunder framåt... de ljuden, de kan få den mest härdade superhjälte att gå över till lemonadförsäljning.

Vem ska jag trololo på?

Bloggen breddar ett perspektiv.

Min gode vän Björn bloggade om Eduard Khil, mer känd som Trololo-mannen. Eftersom Björn är en god människa så valde han att lyfta fram de mer humanistiska sidorna hos den grånande artisten och hans fina videobudskap om gemenskap, och om Trololo som ett statement.

Den här bloggen är inte fullt så god.

"Det hade varit lätt för en åldrad stjärna att spela med och låta sig reduceras till en pajas, om så bara för att få omfamnas av den flyktiga uppmärksamhet som kommer med ett Internet-kändisskap" skriver Björn, och det är så sant. Eduard Khil står över sånt. Han skulle aldrig utnyttja denna revival för att playback-sjunga låthelvetet i teve...

Ähum! Nåja, det där var iallafall ett värdigt framförande, utan några irrelevanta dumheter. Jag menar, det fanns ju exempelvis ingen vidrig buktalardocka, och dansarna innehöll vare sig någon Darth Vader, Snövit, Sexy nurse, musketör, eller apjävlen från musikvideon till "I'm going slightly mad"...

Det finns ändå ett viktigt budskap, en paradox i att denna låt sprids över världen, skriver Björn, eftersom texten blev censurerad av sovjetregimen eftersom dess cowboytema var för USA-vänligt. Lyssna bara på vad låtförfattarens son berättar:

"Nobody banned its lyrics, but my father just composed the music during the period of his disagreement with Lev Oshanin. The latter told him that the lyrics are more important in a song and that a composer is nothing without a lyricist. So Dad told him during the argument, "Well, I don't need your verses at all, I'll manage without them."

Äh, fan också.

Visst är det trevligt med vidgade vyer, breddade perspektiv och ondskefullt opponerande? Eduard Khil är dock en hjälte i vilket fall som helst. Han kanske bara inte är riktigt så värdig som han vill få oss att tro...lolo!

The Heart of Saturday Night

And you're dreamin' of them Saturdays that came before

It's found you stumblin'

Stumblin' onto the heart of Saturday night

Halloween år 2011. Ingen kostym, ingen utgång. När man bokar en tvättid mellan 16-21 en lördag, då har man blivit gammal. Framåt kl 20:30 var jag ändå klar med alla sysslor. Hade jag varit 5-6 år yngre så hade jag kastat mig på nästa buss in till Stadens Centrum, where there's music and there's people that are young and alive.

Men jag gillar även såna här gubbjävel-lördagar. Sovmorgon, städning, diska, städa, tvätta och så - som en slags medalj för gott uppförande - kan man unna sig ett par glas billigt, sött, fjortisvin (Guntrum Riesling) på kvällskvisten. En fördel, som man icke ska förakta, är att man dessutom mår mycket bättre på söndagen och sannolikt kan medverka i sällskapsspel med vänner.

Nästa lördag blir det dock allt annat än gubbjävel-lördag. Mitt älskade Kalmar FF spelar cupfinal mot Helsingborgs IF, i Helsingborg, och jag kommer åka med en av supporterunionens bussar dit. Sist jag åkte supporterbuss till Halmstad, när SM-gulden säkrades den 9 november 2008. Då rökte jag segercigarr (rätt gubbjävligt i och för sig) - och jag kommer förberedd även denna gång.

(Vid 5:09 blåser domaren av matchen och planen stormas av segerrusiga supportrar. Det är absolut totalförbjudet att storma planen på detta sätt, men det brukar ses mellan fingrarna i sådana här lägen. Bra.)

The Fat of the Land

Vår älskvärde bloggare rapporterar från supéernas förlovade värld.

I dag bjöd jag min älskade fru på en trerätters middag. Det var på ett av stadens mer fashionabla ställen. Mat, miljö och service var utsökt - en stark fyra av fem möjliga - men när det var dags att lämna etablissemanget skådade mitt norra öga något märkligt i den framlagda gästboken:

Vem är denne Gustav, som orsakar sådan gästbok-RAGE? Mjo, visserligen är katten Gustaf rätt rejält fet, men han stavar som bekant med "f" och inte "v". Karl X Gustav var rätt fet och har rätt stavning, men var han tillräckligt motbjudande där han gled omkring för 350 år sedan i en alldeles för tajt rustning för att fortfarande anses äcklig?

Vi får nog aldrig veta vem denne Gustav är. Och med tanke på hur han beskrivs är det kanske lika bra.

Matematikens underbara värld

Vi lär oss addera.

PLUS

LIKA MED

My October Symphony

I ett försök att skapa en bättre typ av människor och musikkonsumenter, och i allmänbildningens heliga namn, följer nu en odyssé i tidigt brittisk gothrock.

Nostalgin slår mot slutet över totalt med hjälp av bespottad poet.

Hösten är en årstid för gotik och industrirock. Men vår berättelse börjar en försommar.

Året är 1985.

Den 18 juni gör bandets dåvarande uppsättning sin sista spelning. Wayne Hussey har slutligen fått nog av Andrew Eldritch. Konflikten mellan Hussey, som tagit över allt mer av låtskrivandet och fört bandet i en mer kommersiell riktning, och frontmannen Eldritch har eskalerat en tid, och inte direkt underlättats av den senares stressrelaterade sammanbrott. Efter sommaren skulle ett nytt album spelats in, men spänningarna i bandet ledde istället till Husseys (och basisten Craig Adams) avhopp. The Sisters of Mercy splittrades.

Men bandet fanns kvar. Nya medlemmar tillkom. Och fick sparken. De turnerar än idag - alltjämt med Eldritch som frontman, och trots att bandet inte släppt ett studioalbum sedan 1990 har de gjort många nya låtar sedan dess, men dessa framförs endast live. Eldritch anger flera skäl till detta, men framförallt tidsbrist. Att skapa ett album är långt mycket mer lustfyllt än att spela in det.

The Sisters of Mercy är ett kultband, ikoner inom inom industriell rock, och de anses allmänt vara en föregångare till dagens - mer eller mindre plastiga - mångtaliga gothband.

I höst kommer Sisters till Sverige för tre spelningar: Göteborg 18/11, Lund 19/11 och Stockholm 20/11. Liket lever. Sisters är mest kända för låten Temple of Love. Men det finns mycket mer att upptäcka. Här är exempelvis We are the same, Suzanne, en av deras outgivna låtar som först framfördes 1998:

Men Wayne Hussey då?

Han och Craig Adams bildade The Mission (först kallade de sig The Sisterhood, men detta satte Eldritch stopp för på juridisk väg). Bandet har skördat stora framgångar inom "sitt segment" av musikindustrin. Adams fick kicken 1992, men Hussey håller igång än idag. Bandets status lite på-och-av sedan några år, de gör enstaka spelningar.

Även The Mission anses vara en föregångare till gothrocken. Det är inte svårt att förstå varför, många av de element som idag är gothens ABC finns med: melodiösa låtar, maffiga arrangemang, svårmodiga texter om kärlek/sex/åtrå och ond bråd död - inte helt olikt The Sisters of Mercy.

You can touch, but please keep your distance

You're innocent and pure and with no shame

The spirit is willing, and the flesh is great

Your teasing your torment with the pleasure of pain

I fjol turnerade Wayne Hussey Sverige runt tillsammans med Marcus Birro, som är en stor fan av både Sisters och Mission. I föreställningen Att leva och dö som Joe Strummer berättade Birro sekvenser ur sin närmast självbiografiska bok med samma namn, medan Hussey spelade akustiska versioner av låtar som tonsatte författarens tidiga 90-tal.

Jag såg föreställningen i Växjö, dit vi färdades en blåsig, regnig och jävlig novemberkväll. Inne i teatern fanns däremot ingen kyla, bara varm nostalgi. Alla vi som efterfestat till morgontimmarna, med The Mission som följeslagare, känner igen oss i Birros nostalgiska rader. Livet ser annorlunda ut, men musiken finns alltid med oss. Särskilt om hösten.

Vi var som en strömbrytare för Göteborg de där åren.

Vi tände upp och släckte ner krogar, gator, klubbar, lägenheter.

Alla små upplysta fönster i förorten eller i stan var en efterfest eller en förfest.

Det blåser i rymden

DA-DAAAA ... DA DA DA DAAAAAA... DA DA DA DADA!*

Med Owen Wilson som Cobra och Eddie Murphy som Kristallpojkens röst! Nej, jag tror inte ens man börjat med rollbesättandet, ville bara skrämmas lite. Mer information om live action-Cobra här.

* UIII DADA DA UIIII

Nerds on film

Hoppet är det sista som överger nörden.

Tydligen planeras en svensk fantasyfilm som ska baseras på Drakar och Demoner Trudvang. Eller ännu mer precist, det ska baseras på kampanjen Den svarta solen, kanske i synnerhet första äventyret Vildhjarta.

Vildhjarta är ett mycket genomarbetat och bra äventyr. Själva grunden för en bra film finns där, men man måste givetvis bearbeta fram ett rejält manus och mejsla ut karaktärerna mer, och det verkar folket bakom projektet också förstått. Likaså verkar de angelägna om att inte bara ta första bästa lajvare och springa ut i skogen och filma.

Ser fram emot mer nyheter om detta. Hoppas projektet blir verklighet. Det görs för få äventyrs/fantasyfilmer i Sverige och i övriga Europa. Vi har egentligen bättre förutsättningar än Hollywood - vi har de bästa fantasyförfattarna, de bästa miljöerna, de bästa skådisarna - allt utom högar av pengar, men man kan göra ganska mycket film med mindre medel än filmindustrin i USA - om man vet vad man pysslar med.

Woodchuck chuck

Blott en bild jag återfann i väven, en bild som gör ett allvarligt försök att sätta en välspridd personkult i jämförande perspektiv med en alldeles bortglömd storhet.

Duke is life

En dag då världen sörjer vill bloggägaren också ägna en tanke åt en skådis, vars frånfälle helt hamnat i skuggan av Steve Jobs.

Ni har förmodligen sett honom i någon film de senaste 20-30 åren. Senast jag såg honom var så sent som i förra veckan, när någon tevekanal visade Austin Powers: The Spy Who Shagged Me.

Vila i frid, Charles Napier. Duke Phillips röst finns inte längre.

One hundred hairs make a man

En uppvisning, vari rörliga bilder får demonstrera, varför allt och alla bliva bättre med en mäktig snorbroms uppå sin öfverläpp.

(visa inte denna för Pär)



Visst är Selleck-Travolta rätt lik Freddie Mercury?

Mera brännvin

Ett loppisfynd för två kronor som, förr om åren, kunde resulterat i

lagenliga inköp av nödvändiga drycker.

Jag gillar särskilt uppmaningen att undvika "inköp å lördagar eller helgdagsaftnar!". Eftersom motbok bara kunde fås av de som hade arbete - alltså just de människor som kanske bara hade tid att bege sig till stadens systembolag på just kvällar och helger - är uppmaningen extra ondskefull.

Just detta exemplar ägdes av en Axel Larsson. De sista stämplarna är från 1955, samma år som motbokssystemet avskaffades. Hoppas Larsson firade rejält, det hade iallafall jag gjort.

"Open ended"

En enkel fråga.

Rotade igenom mitt bildarkiv. Hittade denna bild från 2006. Vi är inte klara med den här gamla kampanjen heller, va?

Håhåhåhåhå

It never ends.

Ett berg av fasa

Åminnelser kring barndomstidens allra värsta mardrömsgeneratorer.

Jag har också varit barn. Ett tämligen fantasifullt sådant, ett sånt barn som kunde gå ut i regnstorm för att mata låtsasfåren ute i vedboden. Som uppvuxen på landsbygden lärde jag mig tidigt att inte vara rädd för exempelvis mörker, spindlar, ormar eller att gå vilse (getingar tog dock längre tid att vänja sig vid, en sådär 25 år).

Därmed inte sagt att det inte fanns saker som skrämde mig. Åh icke. En del grejer skrämde fullständigt livet ur mig, och kan än idag få mig att känna lätt obehag. Här följer en liten exposé i fasa, ett personligt skräckkabinett från min barndom.

Judge Doom (från Who Framed Roger Rabbit) (spoiler)

Jag minns första gången jag såg Who Framed Roger Rabbit. En inte speciellt otäck film, utan snarare väldigt rolig. Chocken blev desto större i slutet av filmen, då Judge Doom visar sig vara en toon. Det är sånt här skräckgarn som en 9-årings mardrömmar vävs av, och än idag kryper det i skinnet när jag ser Christopher Llyods halvanimerade vansinne:

Farbrorn som inte vill va' stor

Något udda, jag vet. Men det räckte med att höra introlåtens första toner för att jag skulle springa skrikande från vardagsrummet. Lite ironiskt att jag själv idag jobbar på kontor och inte vill vara stor. Dock fyller jag inte 33 i maj, och har inte 45 i skor. Men det är bra jävla nära på båda punkterna.

Exakt varför jag var så rädd vet jag inte. Jag har ett vagt minne av att jag tyckte Ragnar såg allmänt läskig ut.

Min ömma moder köpte för övrigt tv-programmet på DVD till mig för några år sedan. Till skillnad från exemplet ovan så får jag idag inga obehagskänslor av Farbrorn som inte vill va' stor.

Sist, men inte minst...

Madame Medusa (från Bernard & Bianca)

Fy satan så rädd jag var för henne. Här kan vi prata om trauma, på riktigt. Jag såg aldrig själva filmen när jag var liten (tack gode gud!) men jag hade berättelsen som musiksaga (en mycket populär uppfinning, bestod i regel av ett kassettband med tillhörande bildbok/seriealbum).

Som så ofta bestod kassettbandet av ljudet från filmen (svenskdubbad, givetvis) i urval. Man lyssnade på bandet och vände blad i boken vid en angiven signal.

Jag förstår verkligen varför jag var rädd för henne. Hon kidnappar små barn och stjäl deras nallar! Hon har stora, otäcka ögon och ögonfransar som ser ut som spindelben! Hennes häxlika näsa, tokröda hår, översminkade uppenbarelse... sen dessa stora, hemska, tänder... plus då det uppenbara, att hon är totalt jävla galen och ond.

Som sagt, det ledde till trauma. En i släkten var lik Medusa (faktiskt!). På grund av likheten var jag livrädd för henne, så till den milda grad att jag kräktes. Än idag tycker jag Medusa är obehaglig att titta på, och jag får kalla kårar när jag hör klipp från den svenska dubben av filmen. Musiksagan finns f ö på Tradera just nu ser jag. Köp den inte till era barn.

Här flera bra exempel på varför barn ska vara rädda för Medusa:

Le Freak, C'est Chic

And I think to myself; what a wonderful world.

Tack vare den ondska som är Twitter fick jag en länk till den här sidan med... udda variationer... på de framgångsrika Fleshlight-produkterna. Lösvaginor och dildos med bland annat zombie-, alien-, cyborg-, frankenstein-teman.

Människan har en fantastiskt bisarr hjärna. Som ordvrängare är jag ändå mest imponerad av produktbeskrivningarna. Meningar som "Feel the scary pleasures of the stitched Frankenvag and witness a massive Frankencock of monstrous proportions" är ren poesi.

Always look on the bright side of life

Allt är relativt, sägs det. Allt handlar alltså om perspektiv. Så också denna bloggpost.

I dag (eller igår, rent tekniskt) har jag blivit retweetad av självaste Edward Blom. Dessutom har jag ätit tacos tills jag hamnade i soffkoma. Därefter drack jag sprit och spelade Playstation-NHL mot en av mina bästa vänner.

Det har med andra ord varit en fantastiskt trevlig dag. I det stora hela - världen, universum och det där - spelar kryddad färs, digitala tacklingar och en frodig matentusiasts vidarebefordran förstås ingen roll.

Men det är ändå viktigt att vara rädd om sådana här dagar, och att bära dem med sig. Man vet nämligen aldrig hur många fler dagar det finns i lagret. Sådana självklara tankar slår en när det, som idag, finns dödsannonser i tidningen för två människor - en före detta kollega och en före detta klasskompis mamma - som ryckts bort från sina barn, sina familjer, i förtid.

Livet är bräckligt. Därför: hur trivialt nöjet än är, hur fånig källan till lyckan må vara - njut av det. Det är ditt liv, och du får bara ett. Make the most of it - på ditt eget sätt. Okej?

I'm travelling at the speed of light, I wanna make a supersonic woman of you

Jump!

Forskare har upptäckt att partiklar - trots Einsteins teorier - verkar kunna färdas snabbare än ljuset.

Om människan lär sig färdas snabbare än ljuset skulle det givetvis förändra allt. Vi skulle exempelvis kunna utföra William Adama-manövrar (spoilervarning om du inte sett säsong 3 av Battlestar Galactica):

Det vore inte första gången som sience fiction-författare får rätt gentemot fysikens lagar och forskarvärlden.

That's me in the corner

Cause everybody cries. And everybody hurts sometimes.

Fick just veta att ett av de många band som formade mig och mitt 90-tal lägger ned verksamheten. REM alltså. Thank you for the music.

I've been thinking about you

Väldigt uppenbar reklam.

Ajajaj så dåligt med blogginlägg. Jag skyller på alla mina nya fina PS3-spel. Och ett socialt liv. Och ett jobb. Men jag tänker på er, kära läsare, jag lovar.

Något annat som tar lite av min tid är att jag även hjälper till med att försöka sy ihop sånt här:

VOID på Calmare Studentpub

Lördag den 8 oktober klockan 21-02

Synth, electro, industrial, ebm nere i källaren.

Hårdrock och metalbar på övervåningen.

Kom och röj med oss!

Inträdet är på löjligt låga 20 kr om man är medlem i

Studentkåren eller Föreningen Turbine. Annars: 50 spänn.

Kan du inte komma? Usch då. Men försmäkta ej! Du får en ny chans den 12 november, och den 10 december.

This is the new shit

Vår hjälte har efter en - för plånboken - blodig kamp återvänt hem i triumf, med flera värdefulla juveler att fördriva den långa, mysiga och mörka hösten med.

Hösten är kraftigt underskattad. Näst efter sommaren är det min favorit bland de fyra årstiderna. Nu när det blir kyligare i luften och mörkare om kvällarna får man äntligen, med gott samvete, börja mysa ner sig i soffan igen. Dessutom återser man gamla fina vänner som herr Varm O'boy och familjen Soppor.

Mörka kvällajävlar är också optimala för såntdär tv-spels-spelande. I förberedande syfte gjorde undertecknad därför en miniraid bland stadens spelbutiker under gårdagen. Dessa är spelen jag kommer ägna en stor del av hösten åt:

NHL 12

Jag älskar NHL-spelen. Så är det bara. Det är en ömsesidig kärleksaffär sedan jag för första gången kom hem med ett av EA Sports flaggskep - NHL 94 till SNES. Även om det i mångt och mycket är samma spel år efter år, så sker det alltid en del justeringar. Bland nyheterna detta år är ny fysikmotor, vilket möjliggör fler och hårdare tacklingar - samt att målvakterna numera faktiskt också går att tackla.

Mafia 2 (begagnat)

Här gick jag helt på magkänslan. Jag fick helt enkelt för mig att detta borde vara en blandning av Grand Theft Auto och The Godfather. Det lilla jag spelat hittills tyder på att, ja, jag var nog inte helt off.

Dragon Age: Origins (begagnat)

Så många har sagt så mycket gott om detta spel, och är det något jag saknat till min PS3:a så är det ett bra RPG. Så, what the hell. Har bara spelat det en kort stund, men so far så kan jag väl säga att det kommer läggas mycket timmar på detta. Valmöjligheterna både vad gäller storyn och karaktären gör att det kan spelas flera gånger också.

De som känner mig blir kanske inte helt förvånade över att jag - såhär första gången - testar att spela en dvärg av nobel börd. Lodis heter han, och han är inte alltid snäll. Faktum är att jag spelade Diamond Quarters nästan exakt som snubben som skrev den här forumposten.

Stackars Gertek.

Extra plus att man ljudsätter en trailer med Marilyn Manson!

Leave the gun. Take the cannoli.

Orimliga jämförelser deluxe.

I dag har jag varit på dop. Jag hade äran att få bli fadder. Eller gudfar, om man så vill. Ni vet vad det innebär.

Mvh

Don S

PS.

Eftersom det passar: här är inledningen av Gudfadern, en fantastisk scen från en fantastisk film baserad på en fantastisk bok.

Come back and stay for good this time

Alan Wilder, vi saknar dig. Come back to Tokarga/Depeche Mode!

Originalversion av "In chains":


Alan Wilders remix (många ggr bättre):

Too big, too small, size does matter after all

Fniss, fniss, tihi.

Gud så barnsligt.

Jag och en mig närstående person hade i och för sig samma trams för oss. Då var det dock inte energidrickan Pussy utan en bil: Honda Fitta.

Ja, Honda har en bilmodell som heter Fitta (Honda Fit är en förkortning). Lyckligtvis var det någon som uppmärksammade dem på det olämpliga i detta för vissa marknader, och de bytte namn på den i Europa - här heter den Honda Jazz (farligt nära Jizz).

Fruktansvärt tramsigt, men väldigt roligt. Upptäckte nu att Skrattnet hade en hel sektion med ordvitsar kring denna bil, vilket gör att jag inte behöver dra våra usla skämt, de finns ändå med där.

Wicked Game

Vår huvudperson nördar in sig lite i Call of Cthulhu.

I onsdags hade vi ett liten session på Skype för att skapa karaktärer till ett CoC-äventyr som kommer dra igång så småningom (snart). Äventyret är helt nytt och vi är speltestare. Som tack hoppas vi få just ett tack i det publicerade äventyret. Karaktärerna vi gör nu kan också komma att användas i en större CoC-kampanj som drar igång så småningom (nästa år).

Vi har inte börjat med själva äventyret ännu, men det ska utspela sig i Key West, Florida år 1926. Sist vi körde CoC spelade jag James Kingston, en ung man från Boston, äventyrlig arvtagare/son i en svinrik industrifamilj (Kingston-koncernen pysslade med allt, främst import/export som George Costanza skulle sagt), som allt under resans gång utvecklade lite av ett alkoholberoende på grund av alla otäckheter han var med om. Jag ville spela någon lite annorlunda denna gång, än denne lössläppte, slösaktige, livsnjutande spoling.

Därför kommer jag spela den 79-årige Captain Quinn, en pensionerad US Navy Captain som inledde sin militära bana i sydstatsflottan under inbördeskrigets slutskede. Han är en militant nykterist och kvinnohatare som trivs bäst på sjön. Under de många åren på havet har han sett fasansfulla skuggor röra sig i djupet, ibland tyckt sig ana spår på stränder och hört många historier om oförklarliga dödsfall bland sjöfolk. Än idag brukar han ge sig ut i sin gamla bogserbåt för att spana ner i djupet.

Jag funderar på att spela honom extremt hardcore, och att addera ytterligare inskränkthet till karaktären. Samtidigt vet alla erfarna rollspelare att karaktärer ibland "får eget liv" och utvecklas i helt andra riktningar än vad som var tanken från början. Det är lite av tjusningen med rollspel. Quinns främsta styrkor ligger i övertalningsförmågan och hans långa erfarenhet i att ge order och få sin vilja igenom, samt förmågan att läsa av andra individers svagheter. Inte en person man vill umgås med, alltså. Han viftar dessutom med en .45 Colt om han behöver.

Hur som helst; det ska bli riktigt roligt. Key West var vid denna tid en välmående stad, mycket tack vare handeln med Kuba. Ett par år senare skrev Ernst Hemingway "Farväl till vapnen" i just Key West, så det var en stad som lockade både handelsmän och t ex författare.

Speak & spel

Gammal är äldst.

Först: Gears of War är inte alls min typ av spel. Men trailern nedan, den är helt och hållet min typ av trailer! Mannen, myten, rösten!

Trololord of the rings

Stora kulturella ikoner möts i mashup av ondska och trallande.

Bra vibrationer

Groupiebeteende på Twitter, och bryska ekonomiska sanningar om landet vi lever i.

Fairytales of yesterday will grow but never die

Bloggen firar en nybliven pensionär, som tyvärr inte är med oss längre, med hans kanske bästa sångprestation på en av världens bästa låtar.

Grattis på 65-årsdagen, Freddie.

Island in the sun

En redovisning av mötta, och besegrade, demoner samt en summering av en vistelse utomläns.

Jag har mött två personliga demoner denna sommar.

Först gick jag till tandläkaren för första gången på 10 år. Eftersom jag tycker det är rätt obehagligt - och eftersom jag inte haft några tandproblem - har jag helt enkelt avstått. Men då visdomstanden jag bloggat om inte lämnade mig något val så gick jag till tandis och fick den utdragen. Det var en demon, och den besegrades.

En av mina största personliga demoner har alltid varit oviljan att flyga. Faktum är att denna ovilja fått mig att undvika flygningar helt och hållet. Jag flög till Stockholm en gång när jag var liten, but that's it. Fram till för ett par veckor sedan, då jag flög till Kreta med min fru på vår bröllopsresa. När jag väl satt där i flygplansstolen så visade det sig att jag inte alls har flygskräck. Faktum är att jag nästan gillade det.

Lärdomar? Tja, kanske att man faktiskt ska försöka möta sina demoner, för i bästa fall visar det sig att demonen bara är inbillning. Som flygskräcken.

Här följer nu en liten sammanfattning av mina intryck från Kreta.

Kreta är en av Medelhavets största öar och ligger cirka 30 mil från Aten och 30 mil från norra Afrikas kust. Vi semestrade på öns västra del, i prefektområdet Chania (Xania). Kreta är extremt kuperat, med kullar, berg och  dalgångar och stora delar av ön domineras av olivträd. Den bergskedja vi kunde se längst bort i horisonten heter Lefka Ori, vilket betyder "Vita bergen". De heter så eftersom bergen består av kalksten vilket gör dem vita året om.

(Runt om på ön kan man se träd vars stammar är "vitmålade". Det är kalkstensbaserad färg, som skyddar träden mot svampangrepp)

Öns karaktär förklarar de enorma mängder mopeder och motorcyklar man möts av. Folk ids helt enkelt inte cykla när det lutar uppåt åt alla håll. Trafiken är för övrigt mordisk, och det är tätt mellan minnesplatserna för trafikoffer (it's a grekisk-ortodox katolsk grej, tror jag). Folk kör gärna om både på in- och utsidan, och i de skarpa och skymda kurvorna saktar grekerna inte in, de tutar bara intensivt. Jag rekommenderar att man åker kollektivt istället för att ge sig i kast med trafiken.

Platanias, byn vi bodde i, ligger någon mil väster om Chania stad. Det är en typisk turistort, med en lång strand längs hela byn (som i turisthänseende består av en enda jättelång gata full av restauranger, barer, butiker och supermarkets) och en äldre stadsdel uppe på en klippa som höjer sig cirka 150 meter över havet. Där uppe finns också restauranger där man förutom det lokala köket också serveras en otrolig utsikt, och extra vackert är det när solen går ner bakom bergen i väst.

Så här års är det väldigt varmt på Kreta. Man måste komma ihåg att ön ligger på samma breddgrader som Marocko, Tunisien mfl nordafrikanska varma länder. På dagarna var det 30-35 grader, vilket gör havs- eller poolbadande till den främsta sysselsättningen. Shopping funkar delvis också, eftersom de flesta affärerna har air condition. Havet var för övrigt rätt upprört och många dagar var det röd flagg och badförbud, men vad gör det när hotellet har tre pooler?
Framåt kvällen blev det mer behagligt, med temperaturer på 26-27 grader.

Apropå shoppning så är Platanias/Chania inget jättebra ställe att shoppa på. Kläder, skor, väskor osv är något billigare än i Sverige, men inte mycket. Mycket av shoppingutbudet består också av diverse tingeltangel, även om det också finns guldkorn. Nej, Platanias åker man till för att sola, bada och äta/dricka gott. Restauranger finns det extremt gott om, och priserna är helt okej. En varmrätt kostar från 6 euro och uppåt, och enklare rätter börjar på en prisnivå på 3-4 euro. Den lokala ölen Mythos (rekommenderas) kostar 90 cent i affären och 3-4 euro på restaurangen. Drinkar får man får 4-7 euro.

Jag och frugan gjorde några utflykter. Dels åkte vi in till Chania stad med lokalbussen. Chania har typ 80 000 invånare och består av en gammal stadskärna och nyare områden omkring. Stadskärnan är väl värd ett besök, särskilt om man är historieintresserad och gillar att vandra omkring i små, trånga och vindlande gränder. Kreta har genom historien varit ockuperat ett flertal gånger, och spåren sitter kvar både kulturellt och på mer konkreta sätt (det finns t ex en tysk krigskyrkogård en bit utanför Platanias) - i Chania kan man se både gamla kyrkobyggnader och moskéer, och den venetianska hamnen är ett måste att vandra i. Gott om restauranger finns det också, och de har inkastare, så besökare får vara beredda på att behöva säga "No" många gånger. Säg inte det svenska "Nä", för det låter som "Ja" på grekiska.

Vi åkte minitåg upp till bergen, och besökte bland annat en kyrka inuti en grotta och en vinodling (där vi fick provsmaka hembränd Raki - trots de svenska gårdsförsäljningsmotståndarnas nidbilder uppstod inget fylleslag bland de besökande turisterna), och vi tog en tur genom en av Kretas större canyons. Fritidsresor anordnade även längre resor till exempelvis Knossos, men dessa ansåg vi var för dyra (54 euro per person, och då tillkommer inträden på museum osv).

Sammanfattningsvis hade vi det väldigt mysigt och bra. Platanias är perfekt för den som vill ha avkoppling och värme. Det är en lugn och avslappnad atmosfär, inget partyparty-ställe, och grekerna är i regel extremt vänliga och tillmötesgående.

Har läsekretsen mot förmodan några frågor så är det bara att ställa dem, så ska jag försöka svara.

William, it was really nothing

Vår hjälte visar upp en restaurang vars namn för tankarna till en mycket uppskattad tv-serie. Sedermera delar han även ut poäng.

Det kommer mer om bröllopsresan, men jag kan inte undanhålla vissa läsare denna bild:

Restaurang Adama (Platanias, Kreta) får 2,5 kolonier av 5 möjliga. Bra käk, dock utan det lilla extra. Plus i kanten för trevlig personal. Och namnet då. Trots att de inte hade några som helst Battlestar Galactica-referenser i övrigt (möjligen att det fanns toast då).

Oh, but hes' back.

Ursäkter, ursäkter...

Men han har samtidigt en hel jävla massa att ta tag i, så ett blogginlägg om resan dröjer en dag eller två. Mmkay?

By the way, How much is the fish?

Vår hjälte goes all matlagning on your asses! Ska inte tolkas bokstavligt. Jag tillagar min föda i rendiskade kastruller och pannor, inte på rövar. Dessutom: skulle det inte göra väldigt ont att t ex hacka lök på någons skinkor?

Numera väljer jag alltid recept från grabbarna i Regular Ordinary Swedish Meal Time. Här den svenska klassikern "Fishdicks":

Hon gav mig en blick och det gick som det gick

Ett inlägg vari vår skurk ställer fördomar och föreställningar mot varandra.

Du måste vara 18 år för att läsa, då starköl förekommer i texten.

Det finns ett flertal fördelar med att vara skallig. Eller att vara en person med nedsatt hårsäcksfunktion, som vi föredrar att kalla det. Not.

Det finns också ett par nackdelar. På sommaren bränner man sig lätt och på vintern fryser man arslet av sig. Bildligt talat, såvida man inte har arslet på huvudet (med tanke på hur många som tänker med röven så kanske detta är ett större problem än man anar).

Man ser farligare ut utan hår. Tydligen. När jag var på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg för att se buskisteatern "Pang på pensionatet" fick jag ännu ett exempel på det. Jag satte mig på min plats, tjock och frodig med en starköl i näven. Tanten som satt på platsen intill slängde en blick på mig, och bytte genast plats med sin gubbe. Hon vågade inte sitta bredvid en skäggig, rakad kille iklädd en snuskig t-shirt och som därtill hade en mugg starköl i ena näven.

Men vafan! Jag hade ju glasögon. Alla vet väl att glasögonormar är mesar? Eller övertrumfar skägget, svålen och ölen det?