onsdag 8 februari 2017
Depeche är tillbaka med en revolution
Depeche Mode är tillbaka, och de är mer politiska än på länge.
Visserligen tar de inte tydlig ställning i någon specifik fråga eller för en särskild ideologi, men de manar till revolution mot överheten i allmänhet. Inte sedan Construction Time Again (1983) har något liknande hörts från bandet från Basildon.
"Where's the revolution" heter alltså singeln som släpptes i förra veckan. Mitt första intryck var ett "meh". Som så många, många, många gånger de senaste 10-15 åren så har Depeche gjort en bra _låt_ men produktionen känns inte klockren. Efter fler genomlyssningar så landar betyget ändå på 3 av 5. Det ÄR en bra låt ("the train is coming"-sticket är mördande effektivt), och med rätt producent hade den blivit riktigt, riktigt bra.
Så vad vi har här är ett band som alltjämt mäktar med att skriva bra låtar, och vars sångare nu under 2010-talet kanske låter bättre än nånsin, vilket bland annat visat sig i hans samarbeten med Soulsavers:
The Longest Day (2012)
All of this and nothing (2015)
Kunde man kombinera Depeches låtar med Soulsavers produktion/ljudbild så vore det förmodligen ett fall framåt. Martin Gore är en världsklass-gitarrist, Dave Gahan är i princip en blues/soulsångare numera, därför blir jag faktiskt mest frustrerad över att de återigen valt en så... platt produktion. Gah! Det är inte dåligt, det är bra, men det kunde varit LYSANDE.
Många fans brukar återkomma till saknaden av Alan Wilder. Visserligen har DM visat att de KAN göra fantastiska plattor utan honom, som Ultra (1997) exempelvis. Men såna här gånger grämer jag mig, vad hade han, som var mer av en internproducent än en vanlig bandmedlem, kunnat göra med denna singel och de två senaste plattorna? En aning får man när man hör hans remix av "In chains" från DM:s kanske sämsta album "Sounds of the universe" (2009):
Denna remix är helt otrolig. Med ganska små knep lyfter han en 2/5-låt till en stark 4:a.
All frustration till trots, jag ser fram emot det kommande albumet "Spirit". Hoppas bara att ljudbilden är lite mer varierad än på de senaste skivorna.
tisdag 31 januari 2017
En sagostund
Nu ska vi inte dra några som helst förhastade slutsatser. All forskning och beprövad erfarenhet säger oss att undertecknad numera bara gör ungefär ett blogginlägg om året, gärna i början av sagda år, för att sedan glömma bort allting i ungefär ett år framåt.
Med detta sagt så leker jag med tanken på att börja blogga igen. Ja, jag vet att jag har en annan blogg, som är tänkt bara för politik, som också ligger för fäfot. Men jag har alltid gillat Dagar & Demoner, inte minst för att den har världens bästa bloggnamn enligt Bloggnamnsinstitutet i Schweiz.
Idag tänkte jag göra något jag inte gjort på evigheter, nämligen presentera en så kallad "Saga för rubbade barn", en slags dadaistisk textkreation som jag brukade massproducera en gång i den mörka forntiden som var internet innan Facebook, Youtube och Twitter.
Enklast vore att låta bil
"Vroom vroom!" sa överkonstapeln menande samtidigt som han girigt ögnade igenom Konrad Kanapés resedokument. Enligt pappersbunten, vackert dekorerad med blod och saliv, skulle mannen framför överkonstapeln resa bort.
"Det är synnerligen illegalt och populärt att resa bort" sa överkonstapeln och tog av sig sin högra sko, som var av märket Svettiga Sulans Slippriga Skohelveten. En doft av bränd keramik spred sig i tågkupén.
"Men goe herrn", sa Konrad, "ni har ju inte ens en fungerande stavmixer i ert kök?" Detta visste överkonstapeln ägde sin riktighet och han blev, likt en höna som blir fullständigt självmedveten samtidigt som den tittar på en reklam för ekologiska ägg, mycket fundersam.
Strax bortom de bergen som inte syntes alls ifrån förra stycket låg Sol-Britt Faktorfemtiodotter och solade. Detta var ett så kallat lustigt sammanträffande, vilket Sol-Britt var dödligt allergisk emot. Då hon därtill var oförmögen att reflektera, ens över sin omgivning, förblev hon ändå icke-död och rätt matt i färgen. I grannskapet kallades hon för Sol-Britt, eftersom all fantasi i trakten hade nivåstrukturerats bort av landstinget och istället ersatts med radioaktiva människoätande jättehajar. Jovisst, det hade varit en del arga insändare och många smärtsamt ljudande klagomål inledningsvis, men numera hördes få protester från den märkligt nog allt mer avfolkade trakten.
En av männen bakom Svettiga Sulans Slippriga Skohelvetens framgångsformel var doktor Svante Vante, vilket förstås var ett taget namn och ett billigt tvärtom-knep som endast de mest desperata kreatörer tar till för att locka till fniss. Ledningen för skoföretaget skämdes så över hans usla humor att de en vacker dag antog policydokumentet "Doktor Vante ska ha stryk". Knappt hade bläcket torkat innan det avslöjades att doktor Vante i själva verket var professor Handske, ett notoriskt internationellt kriminellt geni. Samtidigt uppdagades att någon till Skatteverket anmält namnändring av samtliga i ledande befattning till "doktor Vante", vilket alltså ledde till det legendariska "Storstryket i Skofabriken" som vi än idag firar runt om i landet genom att se plågade ut när vi joggar omkring i dyra skor.
En som inte brydde sig nämnvärt om rågummiindustrins försörjningskris var Gregor Vemharkissatidopfunten. Hans tankar befann sig någon annanstans, nämligen i ett USB-minne som någon tappat i en dystopisk framtid, på trottoaren just framför krogen som vid en första anblick ser helt okej ut men visar sig vara full av mördare, förklädda Jediriddare och miljöpartister.
"Kolla, ett USB-minne" sa Ugge Thorax onödigt och pekade. Hans kollega vid Gardindepartementets avdelning för Otäcka Mönster & Våldsamma Färgkombinationer, Bruno Kevlarbralla, suckade.
"Ja, Ugge, det är ett USB-minne, men låt det ligga, du vet inte vem det har varit."
Ugge Thorax lydde hans råd och blev sedermera undersekreterare i departementet, tills han tragiskt gick bort utan att nånsin hitta hem.
När överkonstapeln kom hem kunde han överraska sin ömma hustru med en ny stavmixer. Han berättade att han köpt den av en mystisk figur på tåget. Nu kunde de återigen klippa sitt näshår på ett effektivt sätt. Så kom flätkorgsindustrin åter att blomstra i staden, och alla levde de i varierande lycka i en del av sina återstående dagar. Tills de dog. Av radioaktiva jättehajar.
Slut
Med detta sagt så leker jag med tanken på att börja blogga igen. Ja, jag vet att jag har en annan blogg, som är tänkt bara för politik, som också ligger för fäfot. Men jag har alltid gillat Dagar & Demoner, inte minst för att den har världens bästa bloggnamn enligt Bloggnamnsinstitutet i Schweiz.
Idag tänkte jag göra något jag inte gjort på evigheter, nämligen presentera en så kallad "Saga för rubbade barn", en slags dadaistisk textkreation som jag brukade massproducera en gång i den mörka forntiden som var internet innan Facebook, Youtube och Twitter.
Enklast vore att låta bil
"Vroom vroom!" sa överkonstapeln menande samtidigt som han girigt ögnade igenom Konrad Kanapés resedokument. Enligt pappersbunten, vackert dekorerad med blod och saliv, skulle mannen framför överkonstapeln resa bort.
"Det är synnerligen illegalt och populärt att resa bort" sa överkonstapeln och tog av sig sin högra sko, som var av märket Svettiga Sulans Slippriga Skohelveten. En doft av bränd keramik spred sig i tågkupén.
"Men goe herrn", sa Konrad, "ni har ju inte ens en fungerande stavmixer i ert kök?" Detta visste överkonstapeln ägde sin riktighet och han blev, likt en höna som blir fullständigt självmedveten samtidigt som den tittar på en reklam för ekologiska ägg, mycket fundersam.
Strax bortom de bergen som inte syntes alls ifrån förra stycket låg Sol-Britt Faktorfemtiodotter och solade. Detta var ett så kallat lustigt sammanträffande, vilket Sol-Britt var dödligt allergisk emot. Då hon därtill var oförmögen att reflektera, ens över sin omgivning, förblev hon ändå icke-död och rätt matt i färgen. I grannskapet kallades hon för Sol-Britt, eftersom all fantasi i trakten hade nivåstrukturerats bort av landstinget och istället ersatts med radioaktiva människoätande jättehajar. Jovisst, det hade varit en del arga insändare och många smärtsamt ljudande klagomål inledningsvis, men numera hördes få protester från den märkligt nog allt mer avfolkade trakten.
En av männen bakom Svettiga Sulans Slippriga Skohelvetens framgångsformel var doktor Svante Vante, vilket förstås var ett taget namn och ett billigt tvärtom-knep som endast de mest desperata kreatörer tar till för att locka till fniss. Ledningen för skoföretaget skämdes så över hans usla humor att de en vacker dag antog policydokumentet "Doktor Vante ska ha stryk". Knappt hade bläcket torkat innan det avslöjades att doktor Vante i själva verket var professor Handske, ett notoriskt internationellt kriminellt geni. Samtidigt uppdagades att någon till Skatteverket anmält namnändring av samtliga i ledande befattning till "doktor Vante", vilket alltså ledde till det legendariska "Storstryket i Skofabriken" som vi än idag firar runt om i landet genom att se plågade ut när vi joggar omkring i dyra skor.
En som inte brydde sig nämnvärt om rågummiindustrins försörjningskris var Gregor Vemharkissatidopfunten. Hans tankar befann sig någon annanstans, nämligen i ett USB-minne som någon tappat i en dystopisk framtid, på trottoaren just framför krogen som vid en första anblick ser helt okej ut men visar sig vara full av mördare, förklädda Jediriddare och miljöpartister.
"Kolla, ett USB-minne" sa Ugge Thorax onödigt och pekade. Hans kollega vid Gardindepartementets avdelning för Otäcka Mönster & Våldsamma Färgkombinationer, Bruno Kevlarbralla, suckade.
"Ja, Ugge, det är ett USB-minne, men låt det ligga, du vet inte vem det har varit."
Ugge Thorax lydde hans råd och blev sedermera undersekreterare i departementet, tills han tragiskt gick bort utan att nånsin hitta hem.
När överkonstapeln kom hem kunde han överraska sin ömma hustru med en ny stavmixer. Han berättade att han köpt den av en mystisk figur på tåget. Nu kunde de återigen klippa sitt näshår på ett effektivt sätt. Så kom flätkorgsindustrin åter att blomstra i staden, och alla levde de i varierande lycka i en del av sina återstående dagar. Tills de dog. Av radioaktiva jättehajar.
Slut
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)