onsdag 31 december 2014

Hejdå 2014

Hahaha, en krönika om dagen, vad tänkte jag med? Nåja, några stycken blev det innan julledigheten slog till med all sin kraft. I brist på bättre så kommer här en genomgång av 2014 i form av frågor/svar, som jag helt fräckt snott från Elcas blogg.


Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Jag blev pappa, det smäller högst.

Genomdrev du någon stor förändring?
Njäe, de förändringar som skett har väl varit mer av nödvändighet - om vi talar om det personliga planet. Yrkesmässigt har det varit ett år av mer exekutiv karaktär, förändringarna jag drivit igenom har mestadels skett tidigare i processen.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jadå, flera stycken faktiskt. I fjol, i år och nästa år verkar vara babyboom-år i vänskapskretsen.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
27 februari, då min dotter föddes.

Dog någon som stod dig nära?
En kollega som jag kommer att sakna innerligt gick bort under hösten.

Vilka länder besökte du?
Polen. Blev mest semester på hemmaplan i år.

Bästa köpet?
Torktumlaren, no doubt. Fast det var egentligen en present...

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min dotter gör mig glad varje dag. Hoppas det håller i sig länge.

Saknar du något från år 2014 som du vill ha år 2015?
Lite mer tid, skrev han i vetskap om att det inte kommer ske.

Vad önskar du att du gjort mer?
Sovit. Renoverat. Sparat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Lagt mindre tid på dåliga spel. Framförallt på mobilen.

Favoritprogram på TV?
Flera stycken. True Detective, Game of Thrones, Downton Abbey, South Park, Boardwalk Empire mfl.

Bästa boken du läste i år?
Har faktiskt kommit igång med läsandet efter en riktigt svår period. Gillade "Den sanna historien om Pinocchios näsa" av GW.

Största musikaliska upptäckten?
Jag är dålig på att upptäcka ny musik. Men Emigrate, som jag inte lyssnat på tidigare, var en trevlig överraskning.

Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att vi ändå lyckades försvara vår position i landstingsvalet tämligen väl. Sen är jag glad över alla personkryssen, även om det strikt formellt sett inte hör till jobbet utan är mer ideellt slit.

Din största framgång på det privata planet?
Så här i efterhand förstår jag inte hur vi tog oss igenom första tiden efter förlossningen, när vi fick bo på sjukhuset och dottern var sjuk. Att det gjorde oss ännu starkare är en framgång.

Största misstaget?
Förmodligen något impulsköp.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare!

Vad spenderade du mest pengar på?
Boende, familjen, mat och nöjen.

Något du önskade dig och fick?
Dottern!

Något du önskade dig och inte fick?
Hade inte suttit fel med en ny bil...

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Jag och familjen kom hem från sjukhuset efter tre veckor. En av de bästa födelsedagspresenter jag fått.

Vad fick dig att må bra?
Grillkvällar, mysstunder med familjen, sommarbad med glass och allmän avkoppling.

Vem saknade du?.
Jag har balanserat det rätt bra mellan vänner och bekanta. En del vill man kanske träffa oftare, men det är ingen jag missat helt, tycker jag. Extra kul att det gamla gubbgänget från hembyn börjat ha återkommande middagar.

De bästa nya människorna du träffade?
Dottern - hon är helt fantastiskt charmig faktiskt. Livsfarlig. Sen måste jag ändå nämna personalen på barn- och ungdomskliniken i allmänhet och de på Neoavdelningen i synnerhet.

Mest stolt över?
Min lilla familj.

Högsta önskan just nu?
Att vi håller oss friska. Och en ny bil.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska försöka bli ännu bättre på att prioritera min tid, försöka skapa lite gummiband och flexibilitet. Det är lite för mycket blocktänk i min kalender, skulle vilja ha det mer flytande.

torsdag 18 december 2014

Tvångskrönika 4: Lokal oljekris i ointressets spår

Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande.  Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen

Lokal oljekris i ointressets spår

Jag är ingen bilmänniska. Jodå, jag har körkort och jag kör bil, men för mig är bilen ingen hobby eller något intresse. Det är ett smidigt transportmedel och en synnerligen nödvändig ägodel nu när man bildat familj. That's it.

Ändå måste man ju. Kunna. Lite. Om sin bil. Exempelvis är det inte helt fel att kunna byta däck, fylla på bensin, olja, spolarvätska, byta vindrutetorkare och lite annat. Det får väl sägas vara det allra mest basala av bilkunskaper, kan man ändå så pass mycket så bör man klara sig rätt väl som bilägare.

Fast det där med ointresset gör ju dessvärre att man kanske inte alltid sköter grundservicen som man borde. Det fick jag erfara i går.

Min fru brukar säga att jag inte är ett dugg händig, men rätt tekniskt lagd. Hon syftar på att jag är rätt skaplig på att få ihop kopplingarna mellan tv/dvd/förstärkare/spelkonsoler, är rätt okej på underhåll av tvättmaskiner och lite annat, samt då mer än skaplig på datorer och mjukvaruunderhåll (eller vad fan man nu ska kalla det).

Vi har ett slags fungerande samspel i släkten kring detta. Om någon får problem med hårdvara, mjukvara, sitt trådlösa nätverk, sin digitalbox eller något annat nytekniskt coolt fel så får jag rycka ut. Får vi problem med bilen så får någon annan i släkten hjälpa oss. Tjänster och gentjänster helt enkelt, till nytta för alla.

Nåväl, igår när vi hade handlat och jag skulle parkera bilen så började plötsligt oljelampan lysa och skrika. Mina begränsade bilkunskaper till trots så vet jag att detta är ett mycket, mycket dåligt tecken och superduperallvarligt. Jag parkerade och försökte mäta nivån med oljestickan. Tyvärr kunde jag inte se hur mycket olja som fanns kvar. Så jag ringde svärfar och bad om att få komma bort för en snabbkoll och eventuell påfyllning.

Tur var väl det. Det fanns ett mycket gott skäl till varför jag inte kunde mäta oljenivån: det fanns ingen. Snustorrt. Rysslands oljekris bleknar vid en jämförelse.

"Den kan skära ihop när som helst" muttrade svärfar, uppenbarligen besviken över hur någon kan misshandla sin bil på det sättet. Dessutom upptäckte jag att även servooljan och kylarvätskan var på skrämmande låga nivåer. För en person som älskar bilar så måste jag framstå som rena sadisten.

Men jag är inte bilsadist, jag är som sagt bara totalt ointresserad av bilen som konstruktion. En del lägger massa tid och kärlek på sin bil, jag lägger massa tid på att hålla datorn i toppskick. Man tenderar att bli rätt bra på saker man är intresserad av och sällan blir det så tydligt som i hur jag behandlar datorn respektive bilen.

Efter tre liter olja var nivåerna på mätstickan i sin ordning. Jag fyllde på kylarvätskan och servon, och nu hoppas jag innerligt att bilen håller ihop. Åtminstone till nästa gång mitt ointresse ställer till det för mig.

onsdag 17 december 2014

Tvångskrönika 3: Vi som inte gillar trälschemat

Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande.  Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen

Vi som inte gillar trälschemat 

Frukosten är dagens viktigaste mål, sägs det. I så fall fokuserar jag på helt fel mål. Jag äter nämligen aldrig frukost. Ja, nästan aldrig iallafall. Om jag bor på hotell händer det att jag passar på att äta frukostbuffé eftersom det ingår i priset. Den snåle smålänningen övertrumfar ibland ointresset för frukost. Men oftast struntar jag i det och sover lite längre istället.

Däremot gillar jag frukostmaten som sådan, och det är här det blir lite förvirrat för en del människor. Jag skulle i princip kunna leva på flingor och mjölk. Eller frallor. Eller äggröra och bacon. Mitt främsta problem med frukosten är alltså inte maten utan tiden.

Man hör allt oftare om forskning som visar att en del människor presterar bättre på kvällar och nätter. Samma människor presterar samtidigt sämre på morgnar och förmiddagar. Jag gillar när liknande undersökningar menar att intelligenta människor i regel är nattugglor. För det är jag. Nattuggla alltså, intelligensen låter jag andra bedömaaaahahahahaaaa tänkte jag skriva, men det gjorde jag inte.

Samtidigt är samhället i mångt och mycket uppbyggt enligt strängt luthersk bondesamhällelig standardmall: upp i gryningen, få så mycket som möjligt gjort under dygnets ljusa timmar, gå sedan och lägg dig så du orkar upp och slita ännu en dag. På den tiden var det så bisarrt att sova till klockan sju att det än idag finns öknamn för det beteendet. Detta gammaldags trälschema är givetvis helt åt helvete för oss som presterar bäst senare på dagen. 

Om jag är ledig en längre period så märker jag rätt snabbt hur jag vrider dygnet "rätt" nästan per automatik (eller nåja, innan man blev förälder och disponerade dygnet fritt så var det så iallafall). Mitt idealdygn tycks vara att vara vaken till 5-6 på morgonen, sedan sova till klockan 12-13. Min kropp är alltså fem-sex timmar efter (samhällsklockan säger läggdags för vuxna kring 23-24).

 Så här i efterhand begriper jag inte hur jag klarade av skoltiden, där alla dagar började klockan 8. Att gå upp tidigt går väl an, men hur jag lyckades lära mig något övergår mitt förstånd... såvida vi inte hade syslöjd på morgnarna, för då börjar saker och ting plötsligt falla på plats.

Kontentan är iallafall att jag är glad att inte leva i bondesamhället, och att det på senare år kommit en alldeles fantastisk uppfinning: brunch! Dessutom är jag tacksam gentemot den som uppfann flextiden, utan den vet jag inte hur mitt arbetsliv hade sett ut. Kanske hade man fått jobba kvällsskift på fabrik, eller jobba som superhjälte (då var vi där igen...) om nätterna för att överleva. 


tisdag 16 december 2014

Tvångskrönika 2: Mitt liv som mutant

Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande.  Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen.


Mitt liv som mutant

Jag har förstått att man som husägare förväntas utveckla intressen som rör husets olika delar. Man ska exempelvis intresserat följa olika hemmafixarprogram och plöja allt som finns att läsa och se om heminredning. Mitt problem? Ernst Kirchsteiger ger mig mentala utslag. Har inget öga för heminredning alls. Min fru kan byta gardiner, sätta in blomvaser, fixa och dona hur mycket som helst utan att jag märker någon skillnad. Det är som en blind fläck hos mig.

För det är väl hos mig det brister, misstänker jag. Jag har alltid varit sån här, även när jag växte upp. Ingen normalt funtad människa kan vara så totalt icke-observant på förändringar i hemmiljön. Det strider mot allt vad evolutionslära heter. Tänk dig en grottmänniska som kommer hem och inte märker att någon varit och rotat runt bland pälsar och prydnader. En sådan skulle bli ett lätt offer för mordiska inbrottstjuvar och erövrare och därmed inte överleva länge nog för att inverka nämnvärt på DNA-poolen.

Eller föreställ dig torparen på 1800-talet som inte märker att det saknas djur i stallet. Eller att någon snott stenar från muren kring hagen. En sådan hade man förmodligen skrattat åt, eller än värre. Om det var kronans torp och djur så kunde den arme torparuslingen säkerligen räkna med någon form av sadistiskt straff. Man hade varit utfryst, utstött och utsparkad ur all gemenskap, vilket drastiskt torde minska chanserna till fortplantning.

Men på något sätt har jag ändå blivit sån. Det kanske är en mutation av något slag? Om så är fallet, kan jag tillgodoräkna det som en superkraft? Då skulle bristen på observationsförmåga plötsligt framstå som en möjlighet. Jag kunde börja kalla mig "Skygglappen" och smyga omkring i byn på nätterna. Röra mig i skuggorna och hjältemodigt inte notera vad som pågår omkring mig.

Förvisso känns det som en något bristfällig superkraft. Och vad skulle jag bekämpa? Inredare med öga för detaljer? Noggrann dokumentation?
"Haha! Nu är ni äntligen fast, Välstrukturerad Databasmannen, och din sidekick Feng Shui!" låter tyvärr mer som en sinnessjuk programmerares mardröm än ett episkt superhjältedrama.

Sen tillstöter direkt andra svåra frågeställningar. Har jag råd att låta sy upp en superhjältekostym (jag kan inte sy själv, det har jag papper på*)? Har jag rätt till skatteavdrag för arbetsklädsel? Täcker min försäkring nattligt rännande? Påverkas självrisken av en medvetet nedsatt förmåga att observera fientliga människor, djur och staket?

Så många frågor, så få svar. En plågad, grubblande, själ bakom masken. Helt enligt superhjälteklichén. Är det detta öde evolutionen har dömt mig till? En utstött mutants liv i samhällets utkant, ständigt famlande i ett icke-observant tillstånd? Antingen det, eller så är jag helt enkelt jävligt ointresserad av heminredning. Jag vet inte vilket som är värst i nutidssamhällets ögon.



* På den gamla onda tiden fanns ett femgradigt betygssystem där fem var bäst och ett var sämst. Man kunde i teorin få ett streck i betyg, men då fick man fanimej jobba hårt för att inte anstränga sig. Hur som helst fick jag, till evig skam, en tvåa i syslöjd. Min oförmåga med nål och tråd är således såväl dokumenterad som verifierad. Ingen kan rymma från skolbyråkratins stämpel.

måndag 15 december 2014

Tvångskrönika 1: Tro, hopp och källa på det tack?

Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande.  Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen.


Tro, hopp och källa på det tack?

Släktforskning är roligt, men det kan också vara fruktansvärt frustrerande. Jag håller på att bena i alla möjliga grenar i mitt släktträd och i helgen fastnade jag vid en man vars ursprung är något oklart. Å ena sidan har jag en mängd källor som påstår att mannens mamma var en viss kvinna, å andra sidan har jag källor som säger att kvinnan i fråga dog ogift (vilket rimligen, med den tidens mått mätt, torde innebära att hon inte fått några barn men man kan inte vara säker).

Det är extra frustrerande eftersom den här kvinnan är en nyckelperson för att kunna spåra släkten riktigt, riktigt långt tillbaka i tiden. Har de första källorna rätt så kan jag spåra den grenen på släktträdet tillbaka till åtminstone 1000-talet, har de andra källorna rätt så tar det stopp kring år 1600. Sen ska jag inte ljuga, det är förstås kittlande att de första källorna innebär att vi stammar från både jarlar, kungar och kejsare.

Det är väl såna här grejer som gjorde att historiker förr, när det där med källkritik inte var så viktigt utan själva berättelsen var överordnad exakt korrekthet, kunde få ihop så fantastiska äventyr. Som Gustav Vasas flykt från danskarna, som är kryddad med påhittade anekdoter utan någon som helst historisk förankring. Det innebär nu inte nödvändigtvis att de är osanna, bara att de inte är verifierade.

Släktskrönor faller också i den kategorin. Min gammelfarfar hävdade att vi härstammade från valloner och att det var förklaringen till varför männen på den sidan av släkten var/är så svartmuskiga. Gammelfarfar hade inga papper på detta, inga som helst bevis, mer än en muntlig tradition och en svartmuskig uppenbarelse. Nå, i mina efterforskningar har jag kunnat bevisa att släktskrönan hade rätt. Några generationer tidigare fann jag vallonsläkt som i sin tur sträckte sig ett par hundra år bakåt i tiden.

Omvänt då? Finns det saker i släkten som borde genererat släktskrönor, men som inte gjort det? Ja, det tycker jag nog. Att det på mormors sida av släkten, långt bakåt i tiden, fanns en biskop borde exempelvis kunnat vara intressant att föra vidare i släkten. Jag pratade med en kollega om detta idag, om varför vissa släktskrönor uppstår och lever vidare, men vissa andra inte gör det. Kanske handlar det om någon form av skam.

Det är klart att en släkt som bestått av högre tjänstemän, kyrkans män och t o m lågadel men som några hundra år senare är lantarbetare och pigor inte är jättesugna på att prata om fornstora dagar. Om man ens visste om släktens fina anor - man hade möjligen bättre saker för sig än att diskutera såna saker, typ kampen för familjens överlevnad - så var det nog inget man gärna drog fram eftersom jämförelsen med den nuvarande situationen då skulle få den att framstå som än mer jävlig; "Vi har knappt mat för dagen, men vår släkt har åtminstone lyckats klanta till det ur ett historiskt perspektiv".

Där närmar man sig väl kärnan i varför släktforskning är roligt och frustrerande. Det är ett virrvarr av skrönor, fakta, dolda sanningar och fromma förhoppningar. Man kan hitta fantastiska små öden och stora tragedier. Man får svar på gamla frågor men hittar lika många nya frågor. Jag rekommenderar verkligen alla att söka sina rötter. Bättre genväg till att förstå vår historia är svår att finna.

torsdag 9 oktober 2014

Alter mann

Ett vierfaldigt leve!

Apropå det förra inlägget så har tydligen Dieter Bohlen lyckats fylla 60 år under tiden som bloggen låg i dvala. Grattis i efterskott, får man väl säga!

Evig medelålder.

(Rubrikreferens: Alter Mann)

tisdag 7 oktober 2014

That's the way your story goes

Saker och ting är som de alltid har varit, och lite till.

Så har då Modern Talking släppt ett nytt album. Jajaja, jag vet, jag har en ohälsosam hatkärlek till bandet i fråga, men låt oss inte gräva djupare i min mentala status utan istället koncentrera oss på det som är riktigt sjukt här, vilket givetvis är deras skivproduktion.

Det senaste albumet heter 30 (Spotify). Det heter så för att bandet firar 30 år, trots att det varit nedlagt sedan 2003. Icke alls oväntat är albumet ett samlingsalbum med remastrade (försämrade) versioner av gamla hits, nästan-hits, icke-hits och utfyllnad (I'm looking at you, "30th Anniversary Megamix").

Enligt mycket Modern Talking-aktig logik innehåller 30 hela 31 spår, men inte i närheten av så många låtar. Haha, det vore väl dumt att erbjuda variation, när man kan inkludera fyra versioner av You're my heart, you're my soul och FEM versioner av Brother Louie (ja FEM versioner, och då får ändå stackars Eric Singleton inte vara med och rappa)?

Albumets selling point är de helt nya versionerna av vissa äldre icke-hits. Dessa kan man enkelt identifiera via de hoppfulla tilläggen "New hit version" - alltså t ex You're the lady of my heart (New hit version). Det ska till någon form av Bohlensk hybris för att utropa en låt till en hit innan den ens släppts, men vem är förvånad numera? Någon? Alls? Nä. Trodde väl det.

Detta är ett helt poänglöst album. Undvik det som pesten. Vill du lyssna på Modern Talking föreslår jag att du håller dig till deras tidiga album; The 1st album, Let's talk about love eller In the middle of nowhere. Eller möjligen det mycket vettigare samlingsalbumet från 2010 (Spotify). Huvudregeln - med ytterst få undantag - är att hålla sig borta från allt som släppts i samband med eller efter deras comeback 1998. You've been warned.

Nå, den egentliga anledningen till att jag började det här inlägget har inte med albumet 30 i sig att göra, utan att jag noterade en sak när jag tittade över deras diskografi på Wikipedia. Det finns som bekant ett antal band som släppt fler samlingsskivor än studioalbum. Givetvis är Modern Talking ett av dessa band, och det sedan rätt många år tillbaka. Wikipedia listar 12 studioalbum och 19 samlingsalbum (inklusive två samlingar med musikvideos).

... däremot vet jag inte om det finns så värst många andra band som släppt fler samlingsalbum än singlar. Men det har alltså de tyska gossarna gubbarna lyckats med. Nå, ska man vara petnoga så listar Wikipedia upp 22 singlar, men ett par av dessa var samma låtar i nya versioner och ytterligare ett par släpptes bara i Spanien så... för den största delen av världen (sorry Spanien) har alltså Modern Talking släppt fler samlingsalbum än singlar, det torde vara ett ytterst fåtal band som klarat av det.

PS.
Sedan bandet bildades för 30 år sedan har de alltså släppt 31 album. Det är imponerande. Än mer imponerande är väl att de släppt sex album sedan de lade av.)
DS.


(Rubrikreferens: You can win if you want)

måndag 6 oktober 2014

He's back! The man behind the mask! And he's after your soul!

Den efterlängtade Återkomsten.

Hahaha!!!1!! Utropstecken!! Jag är galengalengalen!! Ja, galen som åter bloggar i den här fina gamla demonbloggen!!

Nä men allvarligt talat. År 2014 har varit väldigt intensivt på så många sätt. Både på arbetsplatsen (supervalår, tjoflöjt, konfetti, tuttar och trumpeter) och privat (småbarnspappa, sämre hälft, husägare, gräsklipparansvarig) så jag har knappt orkat med några nörderier utanför World of Tanks, än mindre blogga om dessa.

Men nu synes ljuset i tunneln! Nu har jag kunnat läsa saker, se saker och ändå finna tid med min underbara dotter och fru. Här kommer bli lite mer fartfyllt, festligt, fullsatt men aldrig folkligt.

Dagens demon? Tja, det skulle väl vara mardrömmarna i natt. Bland annat utsattes jag för en självmordsbombare på en irländsk pub, men klarade mig utan en skråma eftersom jag kastade mig ut genom fönstret (jodå) innan sprängladdningen detonerade.

SPELRECENSION DELUXE PLUS!!!
I helgen spelade jag klart Phoenix Wright: Ace Attorney - Dual Destinies. Det är det femte (sjätte?) spelet i serien och det första som jag inte spelar på Nintendo DS. Eftersom det numera finns till iOS så är det mööe enklare för ma å spela att på iPhone!

Spelet då? Jodå, klart köpvärt! 109 kronor för fem episoder/fall (sen finns ytterligare en bonusepisod för 38 riksdaler) är prisvärt. Man får mycket spel för pengarna. En reflektion är dock att detta spelet nog är det enklaste i serien. Därmed inte sagt att det är sämre, i synnerhet de fem "huvudepisoderna" är överlag spännande att spela igenom. Hade önskat en lite högre svårighetsgrad, men som helhet får spelet ändå 4 av 5.

PS
Alice Cooper - He's back (The Man Behind The Mask)
DS.