Tvångskrönika 4: Lokal oljekris i ointressets spår

Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande.  Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen

Lokal oljekris i ointressets spår

Jag är ingen bilmänniska. Jodå, jag har körkort och jag kör bil, men för mig är bilen ingen hobby eller något intresse. Det är ett smidigt transportmedel och en synnerligen nödvändig ägodel nu när man bildat familj. That's it.

Ändå måste man ju. Kunna. Lite. Om sin bil. Exempelvis är det inte helt fel att kunna byta däck, fylla på bensin, olja, spolarvätska, byta vindrutetorkare och lite annat. Det får väl sägas vara det allra mest basala av bilkunskaper, kan man ändå så pass mycket så bör man klara sig rätt väl som bilägare.

Fast det där med ointresset gör ju dessvärre att man kanske inte alltid sköter grundservicen som man borde. Det fick jag erfara i går.

Min fru brukar säga att jag inte är ett dugg händig, men rätt tekniskt lagd. Hon syftar på att jag är rätt skaplig på att få ihop kopplingarna mellan tv/dvd/förstärkare/spelkonsoler, är rätt okej på underhåll av tvättmaskiner och lite annat, samt då mer än skaplig på datorer och mjukvaruunderhåll (eller vad fan man nu ska kalla det).

Vi har ett slags fungerande samspel i släkten kring detta. Om någon får problem med hårdvara, mjukvara, sitt trådlösa nätverk, sin digitalbox eller något annat nytekniskt coolt fel så får jag rycka ut. Får vi problem med bilen så får någon annan i släkten hjälpa oss. Tjänster och gentjänster helt enkelt, till nytta för alla.

Nåväl, igår när vi hade handlat och jag skulle parkera bilen så började plötsligt oljelampan lysa och skrika. Mina begränsade bilkunskaper till trots så vet jag att detta är ett mycket, mycket dåligt tecken och superduperallvarligt. Jag parkerade och försökte mäta nivån med oljestickan. Tyvärr kunde jag inte se hur mycket olja som fanns kvar. Så jag ringde svärfar och bad om att få komma bort för en snabbkoll och eventuell påfyllning.

Tur var väl det. Det fanns ett mycket gott skäl till varför jag inte kunde mäta oljenivån: det fanns ingen. Snustorrt. Rysslands oljekris bleknar vid en jämförelse.

"Den kan skära ihop när som helst" muttrade svärfar, uppenbarligen besviken över hur någon kan misshandla sin bil på det sättet. Dessutom upptäckte jag att även servooljan och kylarvätskan var på skrämmande låga nivåer. För en person som älskar bilar så måste jag framstå som rena sadisten.

Men jag är inte bilsadist, jag är som sagt bara totalt ointresserad av bilen som konstruktion. En del lägger massa tid och kärlek på sin bil, jag lägger massa tid på att hålla datorn i toppskick. Man tenderar att bli rätt bra på saker man är intresserad av och sällan blir det så tydligt som i hur jag behandlar datorn respektive bilen.

Efter tre liter olja var nivåerna på mätstickan i sin ordning. Jag fyllde på kylarvätskan och servon, och nu hoppas jag innerligt att bilen håller ihop. Åtminstone till nästa gång mitt ointresse ställer till det för mig.