Tvångskrönika 2: Mitt liv som mutant

Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande.  Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen.


Mitt liv som mutant

Jag har förstått att man som husägare förväntas utveckla intressen som rör husets olika delar. Man ska exempelvis intresserat följa olika hemmafixarprogram och plöja allt som finns att läsa och se om heminredning. Mitt problem? Ernst Kirchsteiger ger mig mentala utslag. Har inget öga för heminredning alls. Min fru kan byta gardiner, sätta in blomvaser, fixa och dona hur mycket som helst utan att jag märker någon skillnad. Det är som en blind fläck hos mig.

För det är väl hos mig det brister, misstänker jag. Jag har alltid varit sån här, även när jag växte upp. Ingen normalt funtad människa kan vara så totalt icke-observant på förändringar i hemmiljön. Det strider mot allt vad evolutionslära heter. Tänk dig en grottmänniska som kommer hem och inte märker att någon varit och rotat runt bland pälsar och prydnader. En sådan skulle bli ett lätt offer för mordiska inbrottstjuvar och erövrare och därmed inte överleva länge nog för att inverka nämnvärt på DNA-poolen.

Eller föreställ dig torparen på 1800-talet som inte märker att det saknas djur i stallet. Eller att någon snott stenar från muren kring hagen. En sådan hade man förmodligen skrattat åt, eller än värre. Om det var kronans torp och djur så kunde den arme torparuslingen säkerligen räkna med någon form av sadistiskt straff. Man hade varit utfryst, utstött och utsparkad ur all gemenskap, vilket drastiskt torde minska chanserna till fortplantning.

Men på något sätt har jag ändå blivit sån. Det kanske är en mutation av något slag? Om så är fallet, kan jag tillgodoräkna det som en superkraft? Då skulle bristen på observationsförmåga plötsligt framstå som en möjlighet. Jag kunde börja kalla mig "Skygglappen" och smyga omkring i byn på nätterna. Röra mig i skuggorna och hjältemodigt inte notera vad som pågår omkring mig.

Förvisso känns det som en något bristfällig superkraft. Och vad skulle jag bekämpa? Inredare med öga för detaljer? Noggrann dokumentation?
"Haha! Nu är ni äntligen fast, Välstrukturerad Databasmannen, och din sidekick Feng Shui!" låter tyvärr mer som en sinnessjuk programmerares mardröm än ett episkt superhjältedrama.

Sen tillstöter direkt andra svåra frågeställningar. Har jag råd att låta sy upp en superhjältekostym (jag kan inte sy själv, det har jag papper på*)? Har jag rätt till skatteavdrag för arbetsklädsel? Täcker min försäkring nattligt rännande? Påverkas självrisken av en medvetet nedsatt förmåga att observera fientliga människor, djur och staket?

Så många frågor, så få svar. En plågad, grubblande, själ bakom masken. Helt enligt superhjälteklichén. Är det detta öde evolutionen har dömt mig till? En utstött mutants liv i samhällets utkant, ständigt famlande i ett icke-observant tillstånd? Antingen det, eller så är jag helt enkelt jävligt ointresserad av heminredning. Jag vet inte vilket som är värst i nutidssamhällets ögon.



* På den gamla onda tiden fanns ett femgradigt betygssystem där fem var bäst och ett var sämst. Man kunde i teorin få ett streck i betyg, men då fick man fanimej jobba hårt för att inte anstränga sig. Hur som helst fick jag, till evig skam, en tvåa i syslöjd. Min oförmåga med nål och tråd är således såväl dokumenterad som verifierad. Ingen kan rymma från skolbyråkratins stämpel.