Tvångskrönika 3: Vi som inte gillar trälschemat

Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande.  Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen

Vi som inte gillar trälschemat 

Frukosten är dagens viktigaste mål, sägs det. I så fall fokuserar jag på helt fel mål. Jag äter nämligen aldrig frukost. Ja, nästan aldrig iallafall. Om jag bor på hotell händer det att jag passar på att äta frukostbuffé eftersom det ingår i priset. Den snåle smålänningen övertrumfar ibland ointresset för frukost. Men oftast struntar jag i det och sover lite längre istället.

Däremot gillar jag frukostmaten som sådan, och det är här det blir lite förvirrat för en del människor. Jag skulle i princip kunna leva på flingor och mjölk. Eller frallor. Eller äggröra och bacon. Mitt främsta problem med frukosten är alltså inte maten utan tiden.

Man hör allt oftare om forskning som visar att en del människor presterar bättre på kvällar och nätter. Samma människor presterar samtidigt sämre på morgnar och förmiddagar. Jag gillar när liknande undersökningar menar att intelligenta människor i regel är nattugglor. För det är jag. Nattuggla alltså, intelligensen låter jag andra bedömaaaahahahahaaaa tänkte jag skriva, men det gjorde jag inte.

Samtidigt är samhället i mångt och mycket uppbyggt enligt strängt luthersk bondesamhällelig standardmall: upp i gryningen, få så mycket som möjligt gjort under dygnets ljusa timmar, gå sedan och lägg dig så du orkar upp och slita ännu en dag. På den tiden var det så bisarrt att sova till klockan sju att det än idag finns öknamn för det beteendet. Detta gammaldags trälschema är givetvis helt åt helvete för oss som presterar bäst senare på dagen. 

Om jag är ledig en längre period så märker jag rätt snabbt hur jag vrider dygnet "rätt" nästan per automatik (eller nåja, innan man blev förälder och disponerade dygnet fritt så var det så iallafall). Mitt idealdygn tycks vara att vara vaken till 5-6 på morgonen, sedan sova till klockan 12-13. Min kropp är alltså fem-sex timmar efter (samhällsklockan säger läggdags för vuxna kring 23-24).

 Så här i efterhand begriper jag inte hur jag klarade av skoltiden, där alla dagar började klockan 8. Att gå upp tidigt går väl an, men hur jag lyckades lära mig något övergår mitt förstånd... såvida vi inte hade syslöjd på morgnarna, för då börjar saker och ting plötsligt falla på plats.

Kontentan är iallafall att jag är glad att inte leva i bondesamhället, och att det på senare år kommit en alldeles fantastisk uppfinning: brunch! Dessutom är jag tacksam gentemot den som uppfann flextiden, utan den vet jag inte hur mitt arbetsliv hade sett ut. Kanske hade man fått jobba kvällsskift på fabrik, eller jobba som superhjälte (då var vi där igen...) om nätterna för att överleva. 

Tvångskrönika 2: Mitt liv som mutant

Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande.  Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen.


Mitt liv som mutant

Jag har förstått att man som husägare förväntas utveckla intressen som rör husets olika delar. Man ska exempelvis intresserat följa olika hemmafixarprogram och plöja allt som finns att läsa och se om heminredning. Mitt problem? Ernst Kirchsteiger ger mig mentala utslag. Har inget öga för heminredning alls. Min fru kan byta gardiner, sätta in blomvaser, fixa och dona hur mycket som helst utan att jag märker någon skillnad. Det är som en blind fläck hos mig.

För det är väl hos mig det brister, misstänker jag. Jag har alltid varit sån här, även när jag växte upp. Ingen normalt funtad människa kan vara så totalt icke-observant på förändringar i hemmiljön. Det strider mot allt vad evolutionslära heter. Tänk dig en grottmänniska som kommer hem och inte märker att någon varit och rotat runt bland pälsar och prydnader. En sådan skulle bli ett lätt offer för mordiska inbrottstjuvar och erövrare och därmed inte överleva länge nog för att inverka nämnvärt på DNA-poolen.

Eller föreställ dig torparen på 1800-talet som inte märker att det saknas djur i stallet. Eller att någon snott stenar från muren kring hagen. En sådan hade man förmodligen skrattat åt, eller än värre. Om det var kronans torp och djur så kunde den arme torparuslingen säkerligen räkna med någon form av sadistiskt straff. Man hade varit utfryst, utstött och utsparkad ur all gemenskap, vilket drastiskt torde minska chanserna till fortplantning.

Men på något sätt har jag ändå blivit sån. Det kanske är en mutation av något slag? Om så är fallet, kan jag tillgodoräkna det som en superkraft? Då skulle bristen på observationsförmåga plötsligt framstå som en möjlighet. Jag kunde börja kalla mig "Skygglappen" och smyga omkring i byn på nätterna. Röra mig i skuggorna och hjältemodigt inte notera vad som pågår omkring mig.

Förvisso känns det som en något bristfällig superkraft. Och vad skulle jag bekämpa? Inredare med öga för detaljer? Noggrann dokumentation?
"Haha! Nu är ni äntligen fast, Välstrukturerad Databasmannen, och din sidekick Feng Shui!" låter tyvärr mer som en sinnessjuk programmerares mardröm än ett episkt superhjältedrama.

Sen tillstöter direkt andra svåra frågeställningar. Har jag råd att låta sy upp en superhjältekostym (jag kan inte sy själv, det har jag papper på*)? Har jag rätt till skatteavdrag för arbetsklädsel? Täcker min försäkring nattligt rännande? Påverkas självrisken av en medvetet nedsatt förmåga att observera fientliga människor, djur och staket?

Så många frågor, så få svar. En plågad, grubblande, själ bakom masken. Helt enligt superhjälteklichén. Är det detta öde evolutionen har dömt mig till? En utstött mutants liv i samhällets utkant, ständigt famlande i ett icke-observant tillstånd? Antingen det, eller så är jag helt enkelt jävligt ointresserad av heminredning. Jag vet inte vilket som är värst i nutidssamhällets ögon.



* På den gamla onda tiden fanns ett femgradigt betygssystem där fem var bäst och ett var sämst. Man kunde i teorin få ett streck i betyg, men då fick man fanimej jobba hårt för att inte anstränga sig. Hur som helst fick jag, till evig skam, en tvåa i syslöjd. Min oförmåga med nål och tråd är således såväl dokumenterad som verifierad. Ingen kan rymma från skolbyråkratins stämpel.

Tvångskrönika 1: Tro, hopp och källa på det tack?

Jag måste försöka komma igång med mitt skrivande igen. Man kan inte gå runt och vänta på någon slags inspiration, har jag insett. Inspiration är trams. Texter kan bara bli till genom skrivande.  Därför har jag ålagt mig själv att skriva en krönika om dagen, åtminstone fram till nyår. Krönikorna ska vara minst 2500 tecken långa och kan handla om vad som helst. I brist på bättre plats så kommer jag publicera dem på den hära fine bloggen.


Tro, hopp och källa på det tack?

Släktforskning är roligt, men det kan också vara fruktansvärt frustrerande. Jag håller på att bena i alla möjliga grenar i mitt släktträd och i helgen fastnade jag vid en man vars ursprung är något oklart. Å ena sidan har jag en mängd källor som påstår att mannens mamma var en viss kvinna, å andra sidan har jag källor som säger att kvinnan i fråga dog ogift (vilket rimligen, med den tidens mått mätt, torde innebära att hon inte fått några barn men man kan inte vara säker).

Det är extra frustrerande eftersom den här kvinnan är en nyckelperson för att kunna spåra släkten riktigt, riktigt långt tillbaka i tiden. Har de första källorna rätt så kan jag spåra den grenen på släktträdet tillbaka till åtminstone 1000-talet, har de andra källorna rätt så tar det stopp kring år 1600. Sen ska jag inte ljuga, det är förstås kittlande att de första källorna innebär att vi stammar från både jarlar, kungar och kejsare.

Det är väl såna här grejer som gjorde att historiker förr, när det där med källkritik inte var så viktigt utan själva berättelsen var överordnad exakt korrekthet, kunde få ihop så fantastiska äventyr. Som Gustav Vasas flykt från danskarna, som är kryddad med påhittade anekdoter utan någon som helst historisk förankring. Det innebär nu inte nödvändigtvis att de är osanna, bara att de inte är verifierade.

Släktskrönor faller också i den kategorin. Min gammelfarfar hävdade att vi härstammade från valloner och att det var förklaringen till varför männen på den sidan av släkten var/är så svartmuskiga. Gammelfarfar hade inga papper på detta, inga som helst bevis, mer än en muntlig tradition och en svartmuskig uppenbarelse. Nå, i mina efterforskningar har jag kunnat bevisa att släktskrönan hade rätt. Några generationer tidigare fann jag vallonsläkt som i sin tur sträckte sig ett par hundra år bakåt i tiden.

Omvänt då? Finns det saker i släkten som borde genererat släktskrönor, men som inte gjort det? Ja, det tycker jag nog. Att det på mormors sida av släkten, långt bakåt i tiden, fanns en biskop borde exempelvis kunnat vara intressant att föra vidare i släkten. Jag pratade med en kollega om detta idag, om varför vissa släktskrönor uppstår och lever vidare, men vissa andra inte gör det. Kanske handlar det om någon form av skam.

Det är klart att en släkt som bestått av högre tjänstemän, kyrkans män och t o m lågadel men som några hundra år senare är lantarbetare och pigor inte är jättesugna på att prata om fornstora dagar. Om man ens visste om släktens fina anor - man hade möjligen bättre saker för sig än att diskutera såna saker, typ kampen för familjens överlevnad - så var det nog inget man gärna drog fram eftersom jämförelsen med den nuvarande situationen då skulle få den att framstå som än mer jävlig; "Vi har knappt mat för dagen, men vår släkt har åtminstone lyckats klanta till det ur ett historiskt perspektiv".

Där närmar man sig väl kärnan i varför släktforskning är roligt och frustrerande. Det är ett virrvarr av skrönor, fakta, dolda sanningar och fromma förhoppningar. Man kan hitta fantastiska små öden och stora tragedier. Man får svar på gamla frågor men hittar lika många nya frågor. Jag rekommenderar verkligen alla att söka sina rötter. Bättre genväg till att förstå vår historia är svår att finna.

Alter mann

Ett vierfaldigt leve!

Apropå det förra inlägget så har tydligen Dieter Bohlen lyckats fylla 60 år under tiden som bloggen låg i dvala. Grattis i efterskott, får man väl säga!

Evig medelålder.

(Rubrikreferens: Alter Mann)

That's the way your story goes

Saker och ting är som de alltid har varit, och lite till.

Så har då Modern Talking släppt ett nytt album. Jajaja, jag vet, jag har en ohälsosam hatkärlek till bandet i fråga, men låt oss inte gräva djupare i min mentala status utan istället koncentrera oss på det som är riktigt sjukt här, vilket givetvis är deras skivproduktion.

Det senaste albumet heter 30 (Spotify). Det heter så för att bandet firar 30 år, trots att det varit nedlagt sedan 2003. Icke alls oväntat är albumet ett samlingsalbum med remastrade (försämrade) versioner av gamla hits, nästan-hits, icke-hits och utfyllnad (I'm looking at you, "30th Anniversary Megamix").

Enligt mycket Modern Talking-aktig logik innehåller 30 hela 31 spår, men inte i närheten av så många låtar. Haha, det vore väl dumt att erbjuda variation, när man kan inkludera fyra versioner av You're my heart, you're my soul och FEM versioner av Brother Louie (ja FEM versioner, och då får ändå stackars Eric Singleton inte vara med och rappa)?

Albumets selling point är de helt nya versionerna av vissa äldre icke-hits. Dessa kan man enkelt identifiera via de hoppfulla tilläggen "New hit version" - alltså t ex You're the lady of my heart (New hit version). Det ska till någon form av Bohlensk hybris för att utropa en låt till en hit innan den ens släppts, men vem är förvånad numera? Någon? Alls? Nä. Trodde väl det.

Detta är ett helt poänglöst album. Undvik det som pesten. Vill du lyssna på Modern Talking föreslår jag att du håller dig till deras tidiga album; The 1st album, Let's talk about love eller In the middle of nowhere. Eller möjligen det mycket vettigare samlingsalbumet från 2010 (Spotify). Huvudregeln - med ytterst få undantag - är att hålla sig borta från allt som släppts i samband med eller efter deras comeback 1998. You've been warned.

Nå, den egentliga anledningen till att jag började det här inlägget har inte med albumet 30 i sig att göra, utan att jag noterade en sak när jag tittade över deras diskografi på Wikipedia. Det finns som bekant ett antal band som släppt fler samlingsskivor än studioalbum. Givetvis är Modern Talking ett av dessa band, och det sedan rätt många år tillbaka. Wikipedia listar 12 studioalbum och 19 samlingsalbum (inklusive två samlingar med musikvideos).

... däremot vet jag inte om det finns så värst många andra band som släppt fler samlingsalbum än singlar. Men det har alltså de tyska gossarna gubbarna lyckats med. Nå, ska man vara petnoga så listar Wikipedia upp 22 singlar, men ett par av dessa var samma låtar i nya versioner och ytterligare ett par släpptes bara i Spanien så... för den största delen av världen (sorry Spanien) har alltså Modern Talking släppt fler samlingsalbum än singlar, det torde vara ett ytterst fåtal band som klarat av det.

PS.
Sedan bandet bildades för 30 år sedan har de alltså släppt 31 album. Det är imponerande. Än mer imponerande är väl att de släppt sex album sedan de lade av.)
DS.


(Rubrikreferens: You can win if you want)

He's back! The man behind the mask! And he's after your soul!

Den efterlängtade Återkomsten.

Hahaha!!!1!! Utropstecken!! Jag är galengalengalen!! Ja, galen som åter bloggar i den här fina gamla demonbloggen!!

Nä men allvarligt talat. År 2014 har varit väldigt intensivt på så många sätt. Både på arbetsplatsen (supervalår, tjoflöjt, konfetti, tuttar och trumpeter) och privat (småbarnspappa, sämre hälft, husägare, gräsklipparansvarig) så jag har knappt orkat med några nörderier utanför World of Tanks, än mindre blogga om dessa.

Men nu synes ljuset i tunneln! Nu har jag kunnat läsa saker, se saker och ändå finna tid med min underbara dotter och fru. Här kommer bli lite mer fartfyllt, festligt, fullsatt men aldrig folkligt.

Dagens demon? Tja, det skulle väl vara mardrömmarna i natt. Bland annat utsattes jag för en självmordsbombare på en irländsk pub, men klarade mig utan en skråma eftersom jag kastade mig ut genom fönstret (jodå) innan sprängladdningen detonerade.

SPELRECENSION DELUXE PLUS!!!
I helgen spelade jag klart Phoenix Wright: Ace Attorney - Dual Destinies. Det är det femte (sjätte?) spelet i serien och det första som jag inte spelar på Nintendo DS. Eftersom det numera finns till iOS så är det mööe enklare för ma å spela att på iPhone!

Spelet då? Jodå, klart köpvärt! 109 kronor för fem episoder/fall (sen finns ytterligare en bonusepisod för 38 riksdaler) är prisvärt. Man får mycket spel för pengarna. En reflektion är dock att detta spelet nog är det enklaste i serien. Därmed inte sagt att det är sämre, i synnerhet de fem "huvudepisoderna" är överlag spännande att spela igenom. Hade önskat en lite högre svårighetsgrad, men som helhet får spelet ändå 4 av 5.

PS
Alice Cooper - He's back (The Man Behind The Mask)
DS.

Island in the sun

Vår hjälte uppdaterar läsekretsen kring skeenden och

händelser i sitt alltmer medelåldersaktiga liv och leverne.

Det har hänt en hel del sedan förra bloggposten. Jag har exempelvis flyttat från stan till ön.

Ja, där någon gång i slutet av augusti dök det upp en mäklarannons för något så udda som ett parhus i formen av en bostadsrätt. Vi tyckte det såg fint ut, läget var prima, priset var rimligt och vi bestämde oss för att gå på visningarna.

Vi har letat efter något större, på ön, ett tag. Vi har sett många hus med konstigheter, en del med mögel och en del som helt enkelt var för dyra. Men nu hittade vi rätt. Det här huset ville vi ha, det här huset ska vi buda på. Eftersom visningarna (jag och min pappa gick på den ena, frugan och hennes syster på den andra) var fulla med intressenter förberedde vi oss på ett intensivt budkrig.

Rätt intensivt blev det. Numera budar man tydligen via SMS. Man skickar ett litet textmeddelande med summan man vill lägga till mäklarens mobiltjänst, och så går det ut till alla som anmält sig till budgivningen. Det var ett par svettiga dagar då man hoppade till varje gång mobilhelvetet plingade till, det kunde ju vara någon som höjde budet. Det var det ofta också.

Jag förstår tanken. Det är förstås mycket abstrakt att skriva in en summa i ett SMS, man tänker kanske inte på hur mycket pengar det faktiskt är som man bollar med. Hade jag sett pengahögen framför mig så hade jag förmodligen behövt lugnande medel varje gång jag knappade in en höjning av budet.

Som ni förstår så vann vi budgivningen. Tillträde den 31 oktober. För drygt en vecka sedan kunde vi flytta hela bohaget och nu bor vi på ön. Jag har lagt mig till med medelålders vanor såsom tidiga morgnar, gubbvakning och ett närmast osunt intresse för uppvärmningskostnader.

Än är vi inte klara med allt. Det ska in elektriker och VVS:are för att ordna så vi kan installera en diskmaskin. Bänkskivor ska bytas. Vägg ska kaklas. TV-bänk ska borras. Lite smått och gott.

Men huvudsaken är att vi trivs, och det gör vi, både jag, frun och - numera - katterna. Våra två kattkräk hade en riktigt traumatisk flyttdag. Först blev de inlåsta på toaletten i lägenheten medan 15-talet personer sprang ut och in och bar iväg flyttlådor och möbler. Sedan släpptes de ut, och fick till sin uppenbara fasa se att lägenheten var tom. Jag svär att katt-Tage vacklade till när han upptäckte att sängen - som han förmodligen tänkte söka skydd under - var borta.

När det stod klart för katterna att hela deras värld försvunnit på ett par timmar så sökte de skydd; den ena bakom badkaret och den andre i en garderob. Men fasorna var inte över; nu skulle de få åka bil till sitt nya hem. De hatar att åka bil. Väl framme i huset så var de livrädda eftersom allting var nytt.

Lyckligtvis har de vant sig nu. Om kvällarna ligger hela familjen i den nya soffan och tittar på teve. På nätterna ligger vi i vår nya stora säng och sover. Och trivs.

Jag saknar inte vår gamla lägenhet, de tre trapporna utan hiss eller att behöva boka in tvättider. Däremot saknar jag bredbandet. Men det kommer. Om sisådär nio dagar. Ungefär samtidigt är det första advent, då ska det julpyntas. Det ska bli så mysigt.

I'm the ice cream man, honey, I'll be good to you

Det krävs en alldeles särskild klantighet för att lyckas skada sig själv i sömnen. Men visst, det kan väl hända? Man kan trilla ur sängen exempelvis. Klantigt i överkant, men ändå inte helt otänkbart, visst?

Men hur överdjävulskt extraordinärt ärkesuperklantig är man om man skadar sig själv i sömnen genom att snarka?

Nej, nu talar jag inte om att skadas indirekt genom snarkning - exempelvis att ens älskade fru sparkar på en för att man låter som ett dieseldrivet sågverk - utan av själva snarkningen.

I lördags var jag på ett bröllop med efterföljande bröllopsfest. Alkoholhaltiga drycker konsumerades. När jag konsumerat alkoholhaltiga drycker brukar jag snarka. Den här gången måste det slagit över totalt. Jag har alltså legat och snarkat så hårt att gomspenen gåtti sönner, den var helt uppsvullen och öm på söndagen.

Det var, utan konkurrens, dagens demon. Först när jag lyckats ta mig till affären och köpa glass lättade problemet något.

Detta har hänt en gång förut, för flera år sedan. Nu när jag kollat upp det på das GeInternet (bl a denna underhållande Flashback-tråd), så verkar jag inte helt ensam om detta problem. Alkoholhaltiga drycker är muskelavspännande (det är därför man dansar så fint när man druckit Jägermeister), och i kombination med övervikt fyllighet och sovande i ryggläge så kan detta tydligen hända.

Lärdom? Om du vill dricka och sedan sova, se för fan till att ligga på sidan. Eller ha åtminstone några liter glass hemma när du vaknar, ditt klantarsle!

I'm up all night to get lucky

World of Tanks-spelandet har gått riktigt bra under sommaren. Alla kurvor pekar uppåt, vilket ni kan se på noobmeters statistik. Men den riktigt skarpsynte ser också att kurvan för WinRate dippar kraftigt nu på slutet.

Jag har helt enkelt haft ett par riktigt usla kvällar/nätter. Just nu pågår ett specialevent där man får tredubblad XP för första vunna matchen per stridsvagn. Det leder dessvärre till att ströspelare i mängder dyker upp och spelar dåligt, men det leder också till att man jagar vinster i alla sina stridsvagnar - även de som man är lite sämre på.

Och eftersom man har mindre chans att vinna i de vagnar man är sämre på, så blir det fler matcher i dessa vagnar för att nå den där tredubblade XP:n. Och det leder till sämre resultat. Uäääh.

I måndags kväll var det riktigt illa. Då satt jag och skrek, svor och slängde saker omkring mig. Jag köper att man inte kan vinna varje match, eller ens varannan vissa kvällar, men efter flera timmars spel låg jag helt allvarligt på en WinRate på 20%. Jag hamnade på usla lag i princip varenda match, och det var liksom inte ens jämnt.

Jag har alltså inga problem med att förlora per se, men jag tål verkligen inte att bli utklassad gång på gång på grund av att mitt lag smälter på varje front. Dessutom hamnade jag nästan aldrig i topp tier, vilket är fruktansvärt frustrerande när man spelar i ett dåligt lag. Jag kan spela mitt livs match i en Tiger II, men vad spelar det för roll om mina lagkamrater i sina IS-7:or eller Mausvagnar helt obekymrat rullar in i fiendens eld och brutaldör?

Men jag bet ihop. Jag satt uppe länge, länge och jagade vinster.

Så, när jag till slut fick nog och stängde ner så var jag innerligt trött på World of Tanks. Ett jävla skitspel, med en matchmaking från helvetet. Sen slog det mig att det roligaste under kvällen varit att kommentera mina idioter till lagkamraters insatser. Jag följer ett par spelares livestream, framförallt Quickybaby och Circonflexes (båda rekommenderas, Circon i synnerhet på måndagar och Quickybaby i synnerhet på torsdagar, för då teamar de upp med Jingles, min favorit-WoT-recensent på Youtube) - skulle JAG kanske kunna livestreama mina matcher?

Inte för att jag är i närheten så bra som Quickybaby, Circon eller Jingles, men det kanske finns en tittarintresse för en frustrerad, vansinnig, ilsken och halvkass spelare som vrålar invektiv på en brutaliserad bastardvariant av svenskengelska?

Så under gårdagskvällen testade jag ett par olika broadcast-program. Efter en stund hängde Köppen på. Han fick det - givetvis - att fungera mycket bättre än jag. Men till sist lyckades jag ändå sända mina matcher, med ljud från min mikrofon. Återstår att lösa så att även själva spelets ljud sänds ut, men det borde gå att lösa snart.

Kort sagt: Jag tänker börja livestreama mitt WoT-spelande. Jag har testat att klippa in mig själv med webbkameran, men jag landar nog i att  tittarna får nöja sig med att titta på spelet och höra min röst.

Har också börjat titta på möjligheterna att lägga upp redigerade filmer, med lite kommentarer och recensioner av de olika stridsvagnarna. Lite som Jingles, som är en skön snubbe som jag också tycker ni ska kolla in om ni är halvintresserade av WoT.

Numb

Han: - Det fanns inga fina satsumas, så jag tog lime istället.
Hon: - Lime?!
Han: - Ja, jag tänkte man kunde ha det som... lime?

Ovanstående konversation, utspelad i frukt- och grönsaksavdelningen på City Gross, får illustrera med vilken möda tankeverksamheten pågår under en varm sommar. Såsigheten, som det kallas, har hjärnan i ett (h)järngrepp.

Och inte har jag lyckats hitta något användningsområde för limejävlarna heller.

Podcasts och sånt

Den som inte får nog av att höra min - och andras röster - kan med fördel lyssna på ÖppetHusGruppens senaste podcast på iTunes eller på Monsterworld.se. Vi pratar mycket om kampanjmakeri i detta vårt tredje avsnitt.

På Monsterworld.se finner ni även en liten förhandstitt/varning om vad vi tänker spela framöver, samt en one-shot från 2012 där jag var spelledare för det svårt sjuka spelet "Everyone is John".

Dramatisk musik... och dragspel

Ett inlägg vari vår hjälte förtäljer mer om sin fantastiska musiksmak, och vilka sköna toner som för stunden cirkulerar i hans digitala ljudanläggningar.

Cyborg 009. För den inbitne nörden behöver jag inte skriva mer än så utan att meningen "universums sämsta dubb" kommer på tal. Och det är helt sant. Den svenska dubbningen av denna japanska animé från slutet av 70-talet (det finns en äldre version och en modernare remake, men dessa lämnar vi hånskrattandes därhän) är förmodligen världshistoriens sämsta. Teorierna är många om vem som ligger bakom rösterna (ja, en person gör ALLA rösterna), men de flesta tycks eniga om att det är en dansk man. Vissa ord och en del av hans meningsbyggnad tyder på det.

Så jo. Dels är det alltså en person som gör ALLA rösterna i ALLA 50 avsnitten, och dels är hans behandling av svenska språket sådan att den vore brottslig om den utförts på ett djur eller ett barn. Eller en vattentäkt. Här följer ett berömt exempel:



"Min son älskar å få höra er sjunga. Du skulle inte kunna spela på ditt dragspel?" - vilken bitch-kommentar!

Detta har gjort att hela serien, ändå något rättvist, fått ett löjets skimmer över sig i Sverige. Jag har sett alla 50 avsnitten för ett antal år sedan och, tja, det är ungefär samma kvalitet hela vägen som i klippet ovan. Jag har inte sett serien på engelska eller på japanska med engelsk text, men jag misstänker att den då blir snäppet bättre (det finns åtminstone 10-15 avsnitt som borde vara riktigt sevärda med ordentlig dialog).

Något som jag däremot faktiskt gillade med serien var musiken (om man undantar gamle Jovetts eländiga dragspelsmusik). Den var - i brist på bättre ord - effektiv och emellanåt vacker. De olika stämningarna sattes tämligen omedelbart, redan efter ett par toner. Även om den mystiske dubbaren (en del påstår att den danske mannen i vanliga fall jobbade med mjukporr och hette Carsten, men det får vi nog aldrig veta säkert) förstås drog ner effekten så fort han började tala.

För några dagar sedan snubblade jag över OST:n (Original Soundtrack, era obildade knölar!) till Cyborg 009-animén från 70-talet på Youtube. Ni som känner mig vet att jag kan fastna för ett stycke musik och sen spela det till döds. När jag såg hela serien var det ett särskilt stycke musik som jag tyckte var så oerhört effektivt, men som nästan aldrig kom till användning. Lyckligtvis fanns det med på soundtracket. Två minuter och åtta sekunder in börjar det:


I serien användes detta minutlånga violinfrenetiska helvete bara ett fåtal gånger - exempelvis i en episk standoff med Oden (eller det var robot-Oden (spoiler, sorry)). Är jag knäpp som tycker det är fruktansvärt dramatiskt och vackert? Nu går den snutten på repeat hemma hos mig.

Bonus:
Musiken som inleder det här spåret saknar namn, men borde heta typ "Jag har Hitlers nedfrusna lik gömt under mitt slott och tänker återuppväcka honom från de döda" (notera att dubbarens tyska, till skillnad från hans svenska, är klockren) - för det var oftast någon sådant djävulstyg på gång när den musiken drog igång.



För övrigt funderar jag på att göra en efterlängtad lista: Reidar Dahléns 5 sämsta beslut som VD för Dahléns. Men då måste jag se alla avsnitt av Rederiet först, och där är jag inte riktigt framme. Men beslutet att befordra Viggo Strieber till kapten kan mycket väl komma med på listan.

This is the new shit

Åminnelser utav fekalisk chock, samt välvilligt tips kring nördigt samtal.

I lördags skulle jag - för första gången - byta blöja på min gudson. Hans mamma meddelade att det bara rörde sig om en kissblöja. Jag är inte speciellt van vid att byta blöjor, jag har väl gjort det kanske 2 gånger i mitt usla liv, men nåväl, det skulle göras. Döm av min förvåning när gudsonen fyllt blöjan med mängder av bajs. Hans mormor fick ta över. Inte så mycket för att jag blev äcklad, utan för att jag var helt oförberedd och inte visste vad jag skulle göra.

Det är en klassisk "Dagens demon". Därifrån är steget till rollspel inte så långt, så nu tycker jag ni ska lyssna på Öppethusgruppens Podcast avsnitt 2, där vi bland annat diskuterar vilken typ av människa som väljer att spela en druid i en stadskampanj egentligen?


Marilyn Manson - This is the new shit

Read all about it

Ett inlägg vari bloggen rekommenderar ett stycke episk läsning.

Läste ut Ken Folletts bok "Giganternas fall" (Fall of giants) nyligen. Follett är en av mina favoritförfattare. Jag gillar i synnerhet hans historiska romaner, vilket "Giganternas fall" är, då den utspelar sig under åren 1905-1924, eller tja, mellan 1911-1924, det beror på om man räknar flashbacks. Merparten av boken utspelar sig därmed under 1:a världskriget. Detta krig har alltid fascinerat mig mer än den omtalade uppföljaren, inte minst för att det var mer komplext.

Andra världskriget är tämligen rättframt. Det råder få tvivel om orsaker och vilka som bar skulden. Det första världskrigets förspel är långt mer invecklat, och vem som egentligen bar skulden debatteras alltjämt. I skolan fick man lära sig att kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern blev mördad, och att det utlöste kriget. Men i själva verket var attentatet i Sarajevo bara den antändande gnistan, som orsakade en oanad kedjereaktion.

Follett beskriver händelserna väl i boken, som så ofta i sina alster. Visst tar han sig vissa konstnärliga friheter, men i det stora hela använder han sig av historiska fakta, och han brukar dessutom vara så vänlig att han själv tydliggör vad som är hittepå i slutet av boken.

Jag rekommenderar alltså Fall of giants varmt. I första hand är det en episk berättelse om ett antal familjer från olika länder, men det är också något av en lärobok i det tidiga 1900-talets historia. Konsekvenserna av de beslut som fattades då lever vi med än idag. Historia är som mest intressant när man kan koppla ihop händelser i dåtid med läget i nutid. Det är ett av skälen till varför jag personligen tycker skolans historieundervisning borde fokusera mindre på stenålder och medeltid, men desto mer på 1800-talet och 1900-talet.
Problemet är att undervisningstiden är begränsad, och världens historia jävligt lång, och om man som de flesta lärare tar saker i tur och ordning så hinns det kanske viktigaste inte med.

Nåväl. Snart får jag väl ge mig i kast med uppföljaren. Follett har för övrigt skrivit två andra av mina favoritböcker: The Pillars of the earth och uppföljaren World without end (båda dessa har blivit miniserier i TV, jag misstänker att även Fall of giants kommer filmatiseras) Läs, bli underhållen och bli framförallt klokare.

They see me rollin', they åh nej-in

Ett kortfattat inlägg vari vår bloggmäster redogör för gårdagens rullande festligheter 

I går var det dags för cruising i en raggarbil. Jag diggar cruising. Det känns verkligen som jag är i min rätta miljö när jag får sitta i ett baksäte, dricka öl och tjöta med avslappnade människor i samma sits.

Chauffören hade tagit med sig en megafon till gårdagens cruising. Ett misstag, skulle en del säga. Jag la raskt beslag på den och plågade sedan min omgivning, och människor vi passerade, med dåliga skämt och fåniga bus. "Hallå där, du tappade något!"-tricket måste varit gammalt redan på stenåldern, men med lite öl innanför västen (bildligt talat, jag är inte tillräckligt hardcore för att ha raggarväst) känns den som ny.

Gillar också att typ alla människor man kände sen innan hade samma kommentar när de fick syn på mig med megafonen i hand: "Åh NEJ!" alternativt "Åh NEJ, vem har gett honom DEN?!", ty de visste vad som skulle komma att hända.

På själva festen efter cruisingen utspelade sig för övrigt följande intressanta konversation.

Jag: *går omkring på festen, lite småtrött, när a wild girl appears*
Tjej: Du vet att man får fler napp om man ler?
Jag: *tittar på henne och ler*
Tjej: Vilka fina ögon du har!
Jag: Fick jag napp nu eller?
Tjej: Ehm, näee, nej...
Jag: Tur det, jag är ju gift.
Tjej: ... FAN också!


Dessvärre hade jag missbedömt temperaturskillnaderna mellan solig dag och kylig natt, och frös så mycket att jag till sist tiggde till mig en skjuts hemåt. Där blev det varma mackor, vilket både värmde och mättade. En bra dag, helt enkelt.

Little talks

Även om bloggen inte varit speciellt uppdaterad senaste tiden så har verksamheten på intet sätt stått stilla.

Jag är exempelvis med i en podcast om något så oerhört coolt som rollspel, brädspel och allt däremellan. Första avsnittet ligger ute nu på Andreas webbplats Monsterworld. Där finns också ett referensbibliotek med länkar till olika saker vi nämner, så att även de som inte är fullblodsnördar kan hänga med - skapligt - i vad vi pratar om.

Så har du 41 minuter över, ta och lyssna vetja. Min mikrofon är ger sämst ljud av de tre medverkande, men det kanske är lika bra.

PS.
Little Talks med Of monsters and men på Spotify och Youtube (musikvideon är flummigt fantasybra!)
DS.

Spoonful

Många har sett "The Horribly Slow Murderer with the Extremely Inefficient Weapon" av Richard Gale där en asiatisk demon jagar en stackars man... med en sked!




Den har funnits på Youtube några år nu och har dryga 22 miljoner visningar. Jag såg att nån la ut den på Facebook idag och eftersom det var några år sedan jag tittade på den, så gjorde jag det igen.

Vad jag inte visste var att Richard Gale fortsatt denna "franchise" genom att göra flera episoder där den stackars mannen - nu namngiven som Jack Cucchiaio (betyder "sked" på italienska) försöker fly sitt öde genom att bli en Ginosaji själv. Det finns tre episoder än så länge, de hoppas kunna släppa den fjärde nu i maj.

Episod 1.

Episod 2.

Episod 3. (min favorit, so far)

Ginosaji vs. Ginosaji är ännu roligare än originalsketchen. Ta en titt!


PS.
Spoonful med Etta James på Spotify och Youtube.
DS.

Window shopping

Dagens demon var egentligen dubbel. På hemväg på kära fina buss 412 (som jag tar ibland, för den har färre passagerare och går nästan lika fort som 401 eller 402) var det dels oerhört varmt, och framförallt fanns det en bålgeting ombord. Årets första, och givetvis åkte den samma buss som jag.

Det blev helt enkelt att flytta sig från fönstret - getingar älskar fönster. Därmed var det som vilken skräckfilm som helst; keep away from the windows.

Ah, och ja; tanken är att börja skriva lite här igen. *paus för publikens jubel*. Tack, tack.

A fight at the opera

Jajaja. Jag fick fem (!) PS3-spel i julklapp och dessförinnan en expansion till Trail of Cthulhu, som jag därför började råplugga, och så har jag läst en massa roliga böcker. Vem fan hinner blogga?

I alla fall. Apropå debatten om våld och tv-spel, som då och då blossar upp, tyckte jag det var hysteriskt roligt Ubisoft ger en känga åt alla moralister och moralpanikare i sitt tämligen våldsamma spel Assassin's Creed III.

I AC3, liksom i övriga spel i serien, så spelar man huvudpersonens förfäder. Detta sker genom att huvudpersonen befinner sig i något som kallas Animus, och allt eftersom man upptäcker världen så uppdateras Animus databas med inlägg om de olika platser, personer och händelser man möter. Dessa skrivs av den högintelligente men väldigt sarkastiske medhjälparen Shaun Hastings.

Assassin's Creed III:s inledningssekvens börjar på Theater Royale* i London år 1749, under en föreställning av Tiggarens opera, då man ska lönnmörda en herre i publiken. Följande lilla text finns om denna opera, i spelets databas:

The Beggar's Opera opened in London in 1728. It's a musical - one of the earliest ever created. It was written by John Gay, a writer and friend of both Alexander Pope and Jonathan Swift, two of the prominent literary figures of the day. 

The Opera was both popular and controversial. Popular, partly because it was an excellent skewering of Italian Opera, which was very popular at the time. However, instead of complicated Italian songs, the Beggar's Opera featured folk tunes that the audience could recognize, meaning you could hum along even if you don't know Italian. 

It was controversial because of the subject matter. It's set in the Newgate Prison, and the main characters are all criminals - who act much like the upper classes. It was a sendup of the British nobility, including veiled criticism of the head of government - neither of whom traditionally have a sense of humour. I've never met a Queen who liked a knock-knock joke. Actually, I've never met a Queen. 

The Beggar's Opera was accused of being a "base form of entertainment" and - because its main characters were criminals - accused of causing increase in crime. It's nice to see that criticism isn't just for movies and video games. Bloody opera - corrupting our kids...

Nyeh, nyeh, nyeh.


* Om Theater Royale har Shaun Hastings följande att säga/skriva:

You might hear this referred to as "Covent Garden" (which it faces) or the "Royal Opera House" (Which it later became). However, this is the original Theatre Royal building - opened in 1732, destroyed by fire in 1808. It will be rebuilt - then destroyed by fire again in 1857 - and then almost completely renovated in the 1990s. They've installed a smoke detector this time. 

The original theatre lineup was varied, containing ballet, operas, even acrobatics. Many of Handel's operas opened here, right up until his death in 1759, when he mysteriously stopped writing them. But the building was mainly used for presenting plays, at least for the first hundred years of its history. The reason? It held the exclusive rights to perform spoken drama in London - awarded by King Charles II. Yes, kings could do that. Though why they would, is beyond me.

Dagarna kommer, dagarna går

Huajaj. Numera är jag alltför upptagen med Football Manager 2013, NHL 13, World of Tanks och att bygga rollspelsvärld (med lite inspiration från varstans, igår läste jag t ex i gamla D&D Ereb Altor-spelledarboken om varubrev, tänk en så fiffig uppfinning!) för att orka skriva på den här gamla bloggen. Åh ja, just det, sen är det en hel del på jobbet också. Och den lilla tid jag har över, den ägnar jag åt att dregla över exempelvis detta: