torsdag 9 juni 2011

That boy is a monster

Vari vår favoritskurk gör en odyssé i genetik, och de små och stora
spratt vilka universum roar sig med, samt serverar en moralkaka till efterrätt.

På en av högstadiets biologilektioner fick alla i klassen testa att rulla ihop tungan. Jag kunde inte. "Det brukar alltid vara en eller två i varje klass som inte kan", sa läraren. "Det beror på ett genetiskt fel", tillade han för säkerhets skull. För är det någon gång man vill att hela klassen ska få veta att man avviker på något sätt, så är det i högstadiet.

Samma lärare gjorde en motsvarande undersökning på våra tummar. Och jajamen, jag hade så kallad "skomakartumme", även detta en avvikelse från den fascistoida gennormativa konsensusfilt som hängde över en alla högstadieåren.

Nå, numera har jag kommit över det där med tungrullandet. Och tummen (det är snarare ett partytrick). Jag har upptäckt andra vinstlotter i genpoolen. Höjning av ena ögonbrynet (mitt vänstra) exempelvis. Det har jag förstått att inte alla kan. Ack, era stackare, att aldrig få uppleva nöjet i att avlossa ett höjt ögonbryn kombinerat med ett snett leende. Ett uttryck av mystik, genomskådande, lätt retfullt... det är världsklass.

Lika bra som ögonbrynstricket är, lika illa är det dock att prata i sömnen. Vilket jag gör. Men det är inte det värsta. Nej, det värsta är att jag på något undermedvetet plan är vaken och svarar på tilltal. Det går med andra ord att föra en dialog (nåja) med mig även när jag sover. Min bättre hälft roar sig ibland med att ställa frågor, och de är nästan alltid begripliga.

Kanske även detta är ett genetiskt fel. Det gjordes inga sömnexperiment på oss i högstadiet, och det var väl tur det, så man slapp ytterligare avvikande egenskaper. Det räckte så gott med tungan och tummen för att känna sig som en naturens monster på biologilektionerna.

Vad man kan lära sig av detta? Tja, döm inte människor på grund av medfödda egenheter eller avvikelser från normen. Om inte annat för att du med största sannolikhet själv har en medfödd udda egenskap. Och kalla inte avvikelser för genetiska "fel". När folk börjar stämpla olika arv som rätt och fel brukar det gå illa till sist.

4 kommentarer:

  1. För mig är det inte bara tummen, utan alla fingrar som är hypermobila. Ett roande sätt att störa sin omgivning, men jag har aldrig sett mig själv som "avvikande" på grund av det.

    SvaraRadera
  2. I någon mån är det ju en förmåga som avviker, som har något speciellt eller kanske småunikt. Eller "fel", som Dr Mengel, ehm jag menar, en viss biologilärare skulle sagt.

    SvaraRadera
  3. Jag har både rullbar tunga och skomakartumme. Samt vickbara öron, slickbar armbåge (with a little help from den andra armen) och förmågan att känna den vidriga smaken av bittermandel (det finns tydligen folk som inte kan det, lyckostar). Allt detta kan korrigeras med Knödel-Schtrafer-metoden.

    Men det vill jag inte. Genetiska avvikelser och/eller värdelösa färdigheter FTW!

    SvaraRadera
  4. http://www.youtube.com/watch?v=eaLJ6Cw8O_o#t=1m43s

    SvaraRadera