Vår hjälte medger att skräcken inför det kommande och okända
för närvarande dominerar hans lediga stunder.
Så här är det ju: jag ska gifta mig i sommar. Det innebär att jag kommer utsättas för en svensexa. Osäkerheten kring när denna ska inträffa och dess innehåll plågar livet ur mig. På allvar. Det är inte en "dagens demon", det är snarare "månadens demoner".
Sådan här ångest har jag inte haft sedan högstadiet, då jag förväxlade två personers efternamn och råkade sprida ut ett rykte att en av skolans slagskämpar fått sin moped beslagtagen av polis. När slagskämpen nåddes av ryktet började han en - måste jag erkänna - synnerligen effektiv granskning. När han väl spårat ryktet ända tillbaka till mig - han "kallade" på mig för "en träff" utanför matsalen - trodde jag att min sista stund var kommen, men jag lyckades mot alla odds ljuga mig ur det ("hörde det från ett gäng killar, vet inte vad de heter").
Men åter till den förmodade svensexan. Jag trodde aldrig det skulle vara så här påfrestande. De senaste veckorna har jag börjat bli misstänksam, vaksam och jag finner mig själv planera olika rutter för att förvirra eventuella förföljare. Stundtals börjar jag tro att jag är galen på riktigt, men det är i så fall förhoppningvis ytterst tillfälligt.
I förra veckan hämtade fästmön mig på jobbet. Snart upptäckte jag att hon inte tog den rutt jag själv skulle valt för att komma hem. Givetvis ifrågasatte jag detta, och undrade om hon var på väg att köra mig till min svensexa. När vi var på väg till hennes föräldrars sommarhus så frågade jag om "de väntade på mig där". När jag kom hem igår tittade jag in i alla våra rum för att se så "de" inte lurade på mig någonstans. Att fästmön låg naken i badkaret och därmed förmodligen inte hade tillåtit någon annan än mig att smyga omkring föll mig liksom aldrig in.
Jag är misstänksam och framförallt uppmärksam på vad mina vänner - the usual suspects av dem iallafall - skriver på Facebook. Samtidigt vet jag att de vet att jag tittar där, så det är ett utmärkt verktyg för dem att sprida desinformation. Detta vet de också givetvis att jag vet.
I dag var det dags för fästmöns möhippa. Jag visste att hennes vänner skulle hämta henne vid klockan 10. Givetvis fanns där misstankar om att även min svensexa skulle äga rum idag, det finns inte så många helger kvar att spela på. Dessutom var det ett ypperligt tillfälle; eftersom jag lovat möhippan att se till att fästmön var vaken och påklädd vid 10 så visste de att jag skulle vara hemma. Jag fruktade därför att både möhippan och svensexan skulle dyka upp samtidigt.
Men så skedde inte. En chans! Så fort tjejgänget lämnat hemmet så tog jag första bästa buss in till stan. Genom att hålla mig ständigt i rörelse, alltid oplanerat, illasinnat gäckande, hoppas jag åtminstone kunna jävlas med mina sadistiska vänner. I won't go down without a fight.
För de är verkligen sadister. De vet mycket väl att jag oroar mig. Därför plågar de mig med små kommentarer på Facebook, och de påminner mig om mina diverse fobier när de ringer mig. De vet att jag vet att de vet vad jag är rädd för. Men jag ska egentligen inte förebrå dem. Jag är likadan själv.
Just nu är jag hemma. Detta blogginlägg påbörjades dock på partiexpeditionen, där jag åt lunch och gömde mig ett tag. Eftersom min livliga fantasi samspelar med min oroliga själ till att göra denna väntan rent olidlig så börjar jag luta åt att själva väntan, att inte veta vad som komma skall, är mycket värre än vad de kan utsätta mig för på svensexan.
Eller som gamle gubben Franklin D. Roosevelt sa: "We have nothing to fear but fear itself".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar