lördag 28 maj 2011

Master Exploder

Ett inlägg vari vår hjälte redogör för en ofrivillig vistelse inom röda väggar och febriga hågkomster, fantasifullt återberättade med ett lyckligt slut enligt klassiskt snitt.

Guldfågeln arena. Kalmar FF möter AIK och på läktaren satt lilla jag. Efter jobbet tog jag en alkoholdoftande förstärkningsvariant av buss 404 till Hansa City, och någonstans där börjar det kännas lite motigt. Som om det fanns något skit i kroppen.

På grund av bröllopsrelaterade orsaker går jag på en intensiv lågkolhydrat-diet. I vanliga fall är jag gärna på plats nån timme eller två innan matchstart, för att kunna hänga i FF:s medlemspub. Men då öl är ett big no-no för den kolhydrat-fientlige fanns där ingen anledning till tidig inställelse. Pang på rödbetan, marsch pannkaka upp på läktaren.

I mitten av halvleken hugger det till i magen, och snart börjar jag må riktigt dåligt. Funderar på om det kan vara solen, och förbannar min svekfulla minnesektion i hjärnan som återigen underlåtit att komma ihåg att medtaga keps. Huggen i magen blir bara värre, och snart står det klart att pausen kommer att komma som en befrielse.

Problemet visar sig dock kräva mer än en kvart (vilket motsvarar en paus i en fotbollsmatch, så länge pausen inte är orsakad av t ex inkastade föremål). Faktum är att jag tack vare min ihärdighet personligen fick erfara att belysningen på toaletterna i arenan styrs av rörelsesensorer.

Ty efter en stunds ofrivilligt studerande av toalettbåsets röda väggar var det uppenbarligen bara jag kvar på faciliteterna. Då ingen rörelse noterades så blev det helt sonika becksvart. Om någon därute ställt sig frågan huruvida man kan tända ett rörelsestyrt toalettljus genom att sitta inne på ett toalettbås och vifta tafatt med ena armen så kan jag nu gladeligen meddela: I helvete heller.

Detta hände precis när jag var redo att avsluta mina förehavanden. Saker kunder ha blivit onödigt komplicerade. Lyckligtvis hade jag min iPhone och kunde därför bringa ljus och hopp åt situationen. När jag, lättad men ändå inte alls pigg, kom ut på arenan igen återstod ungefär tio minuter av ordinarie speltid.

Efter bara nån minut kom nåt dussin poliser springande åt mitt håll. Polisen var naturligtvis inte ute efter undertecknad, utan en dåre på klacksektionen som kastat en PET-flaska mot AIK:s hörnläggare. Eftersom flaskan gudskelov missade så fortsatte matchen utan avbrott, och KFF stod till sist som segrare med hjälp av 1-0-målet som kom till strax före paus.

Något regelrätt firande blev det inte, därtill mådde jag alldeles för dåligt. Jag ville bara ut, och hem, och bädda ner mig.

Det blev en riktig helvetespromenad hem. Det ser kanske inte ut så på mig, men i vanliga fall kan jag promenera rätt snabbt och tämligen länge - åtminstone för min kroppsmassa. Så inte denna gång. Jag blev t o m tvungen att pausa på en bänk. Helt orkeslös släpade jag mig hemåt, och den raska promenad som brukar ta en kvart blev ett släpigt sorgetåg på nästan 40 minuter.

Vid hemkomsten följde frossa och omedelbart sänggående. Natten fortlöpte i tjugominutersintervaller bestående av orolig sömn och toalettbesök. Jag minns att jag drömde något i stil med världens undergång, alla jag känner dog, men jag minns inte riktigt varför. Kanske hade de blivit inlåsta på en toalett?

Varför blev det så här då? Min egen teori är att jag blev matförgiftad. Jag var milt uttryckt inte riktigt i form för att jobba nästa dag. Inte heller för att äta. Sagan har alltså ett lyckligt slut. Vem behöver dieter när det finns magsjuka? Ett par matförgiftningar till och jag är i hamn inför bröllopet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar