They see me rollin', they åh nej-in

Ett kortfattat inlägg vari vår bloggmäster redogör för gårdagens rullande festligheter 

I går var det dags för cruising i en raggarbil. Jag diggar cruising. Det känns verkligen som jag är i min rätta miljö när jag får sitta i ett baksäte, dricka öl och tjöta med avslappnade människor i samma sits.

Chauffören hade tagit med sig en megafon till gårdagens cruising. Ett misstag, skulle en del säga. Jag la raskt beslag på den och plågade sedan min omgivning, och människor vi passerade, med dåliga skämt och fåniga bus. "Hallå där, du tappade något!"-tricket måste varit gammalt redan på stenåldern, men med lite öl innanför västen (bildligt talat, jag är inte tillräckligt hardcore för att ha raggarväst) känns den som ny.

Gillar också att typ alla människor man kände sen innan hade samma kommentar när de fick syn på mig med megafonen i hand: "Åh NEJ!" alternativt "Åh NEJ, vem har gett honom DEN?!", ty de visste vad som skulle komma att hända.

På själva festen efter cruisingen utspelade sig för övrigt följande intressanta konversation.

Jag: *går omkring på festen, lite småtrött, när a wild girl appears*
Tjej: Du vet att man får fler napp om man ler?
Jag: *tittar på henne och ler*
Tjej: Vilka fina ögon du har!
Jag: Fick jag napp nu eller?
Tjej: Ehm, näee, nej...
Jag: Tur det, jag är ju gift.
Tjej: ... FAN också!


Dessvärre hade jag missbedömt temperaturskillnaderna mellan solig dag och kylig natt, och frös så mycket att jag till sist tiggde till mig en skjuts hemåt. Där blev det varma mackor, vilket både värmde och mättade. En bra dag, helt enkelt.

Little talks

Även om bloggen inte varit speciellt uppdaterad senaste tiden så har verksamheten på intet sätt stått stilla.

Jag är exempelvis med i en podcast om något så oerhört coolt som rollspel, brädspel och allt däremellan. Första avsnittet ligger ute nu på Andreas webbplats Monsterworld. Där finns också ett referensbibliotek med länkar till olika saker vi nämner, så att även de som inte är fullblodsnördar kan hänga med - skapligt - i vad vi pratar om.

Så har du 41 minuter över, ta och lyssna vetja. Min mikrofon är ger sämst ljud av de tre medverkande, men det kanske är lika bra.

PS.
Little Talks med Of monsters and men på Spotify och Youtube (musikvideon är flummigt fantasybra!)
DS.

Spoonful

Många har sett "The Horribly Slow Murderer with the Extremely Inefficient Weapon" av Richard Gale där en asiatisk demon jagar en stackars man... med en sked!




Den har funnits på Youtube några år nu och har dryga 22 miljoner visningar. Jag såg att nån la ut den på Facebook idag och eftersom det var några år sedan jag tittade på den, så gjorde jag det igen.

Vad jag inte visste var att Richard Gale fortsatt denna "franchise" genom att göra flera episoder där den stackars mannen - nu namngiven som Jack Cucchiaio (betyder "sked" på italienska) försöker fly sitt öde genom att bli en Ginosaji själv. Det finns tre episoder än så länge, de hoppas kunna släppa den fjärde nu i maj.

Episod 1.

Episod 2.

Episod 3. (min favorit, so far)

Ginosaji vs. Ginosaji är ännu roligare än originalsketchen. Ta en titt!


PS.
Spoonful med Etta James på Spotify och Youtube.
DS.

Window shopping

Dagens demon var egentligen dubbel. På hemväg på kära fina buss 412 (som jag tar ibland, för den har färre passagerare och går nästan lika fort som 401 eller 402) var det dels oerhört varmt, och framförallt fanns det en bålgeting ombord. Årets första, och givetvis åkte den samma buss som jag.

Det blev helt enkelt att flytta sig från fönstret - getingar älskar fönster. Därmed var det som vilken skräckfilm som helst; keep away from the windows.

Ah, och ja; tanken är att börja skriva lite här igen. *paus för publikens jubel*. Tack, tack.

A fight at the opera

Jajaja. Jag fick fem (!) PS3-spel i julklapp och dessförinnan en expansion till Trail of Cthulhu, som jag därför började råplugga, och så har jag läst en massa roliga böcker. Vem fan hinner blogga?

I alla fall. Apropå debatten om våld och tv-spel, som då och då blossar upp, tyckte jag det var hysteriskt roligt Ubisoft ger en känga åt alla moralister och moralpanikare i sitt tämligen våldsamma spel Assassin's Creed III.

I AC3, liksom i övriga spel i serien, så spelar man huvudpersonens förfäder. Detta sker genom att huvudpersonen befinner sig i något som kallas Animus, och allt eftersom man upptäcker världen så uppdateras Animus databas med inlägg om de olika platser, personer och händelser man möter. Dessa skrivs av den högintelligente men väldigt sarkastiske medhjälparen Shaun Hastings.

Assassin's Creed III:s inledningssekvens börjar på Theater Royale* i London år 1749, under en föreställning av Tiggarens opera, då man ska lönnmörda en herre i publiken. Följande lilla text finns om denna opera, i spelets databas:

The Beggar's Opera opened in London in 1728. It's a musical - one of the earliest ever created. It was written by John Gay, a writer and friend of both Alexander Pope and Jonathan Swift, two of the prominent literary figures of the day. 

The Opera was both popular and controversial. Popular, partly because it was an excellent skewering of Italian Opera, which was very popular at the time. However, instead of complicated Italian songs, the Beggar's Opera featured folk tunes that the audience could recognize, meaning you could hum along even if you don't know Italian. 

It was controversial because of the subject matter. It's set in the Newgate Prison, and the main characters are all criminals - who act much like the upper classes. It was a sendup of the British nobility, including veiled criticism of the head of government - neither of whom traditionally have a sense of humour. I've never met a Queen who liked a knock-knock joke. Actually, I've never met a Queen. 

The Beggar's Opera was accused of being a "base form of entertainment" and - because its main characters were criminals - accused of causing increase in crime. It's nice to see that criticism isn't just for movies and video games. Bloody opera - corrupting our kids...

Nyeh, nyeh, nyeh.


* Om Theater Royale har Shaun Hastings följande att säga/skriva:

You might hear this referred to as "Covent Garden" (which it faces) or the "Royal Opera House" (Which it later became). However, this is the original Theatre Royal building - opened in 1732, destroyed by fire in 1808. It will be rebuilt - then destroyed by fire again in 1857 - and then almost completely renovated in the 1990s. They've installed a smoke detector this time. 

The original theatre lineup was varied, containing ballet, operas, even acrobatics. Many of Handel's operas opened here, right up until his death in 1759, when he mysteriously stopped writing them. But the building was mainly used for presenting plays, at least for the first hundred years of its history. The reason? It held the exclusive rights to perform spoken drama in London - awarded by King Charles II. Yes, kings could do that. Though why they would, is beyond me.

Dagarna kommer, dagarna går

Huajaj. Numera är jag alltför upptagen med Football Manager 2013, NHL 13, World of Tanks och att bygga rollspelsvärld (med lite inspiration från varstans, igår läste jag t ex i gamla D&D Ereb Altor-spelledarboken om varubrev, tänk en så fiffig uppfinning!) för att orka skriva på den här gamla bloggen. Åh ja, just det, sen är det en hel del på jobbet också. Och den lilla tid jag har över, den ägnar jag åt att dregla över exempelvis detta:

Heart of the city (Ain't No Love)

Förändrade arbetssätt, en del skulle felaktigt kalla det för minskade ambitioner, leder till oväntat genombrott i konstruktionen av mordisk stadsmiljö.

Jag la ut ett rop på hjälp för en tid sedan. Jag borde förstått att jag inte skulle få någon sådan. Efter att ha kört huvudet i väggen ett flertal gånger med min megastora stads-setting i världen Althari sökte jag inspiration utifrån. Men som sagt, ingen hjälp fanns att finna.

Vi pratar alltså om en stad som, enligt kartan, innehåller drygt 10 000 byggnader. Den är helt jävla massiv, och även om jag delat in den i 100 olika sektioner så är det ett mastodontarbete att fylla den med innehåll. Arbetet har gått framåt, men oerhört långsamt, ja till och med frustrerande långsamt. Jag har suckat varje gång jag öppnat kartjävlen och försökt beta av några nya byggnader.

Så, för några dagar sedan, så tänkte jag Fuck this shit. Fuck it up the arse all to hell!

Sen började jag skriva istället, rakt upp och ner. Och vips går det mycket enklare. Därför tänker jag arbeta så istället. Jag skriver om platser, personer, miljöer utan att nödvändigtvis pricka in dem på en karta. Kartan kommer bli mer av en allmän referens än den massiva spelmotor jag föreställde mig.

Därmed inte sagt att det blir färre platser eller mindre valmöjligheter - på sikt.

Terry Pratchett vägrade länge göra en karta över Ankh-Morpork och Discworld. "There are no maps. You can't map a sense of humour", menade han, även om han ändrat sig de sista 10 åren eller så. Numera finns kartor både över Discworld och Ankh-Morpork.

Men när Pratchett - en person jag beundrar på mer än ett sätt - kom till den punkten att det började göras kartor så hade han cirka 20 Discworld-böcker bakom sig. Då fanns där ett innehåll, en mängd berättelser och personer, som kunde utgöra en bas för kartorna.

Lite så tänker jag mig denna stadsbyggnad. Den får ske mer organiskt än vad jag tänkte från början. I klartext: det kommer finnas mycket klart från början, men allt eftersom staden spelas så kommer den behöva fyllas på.

Att jag frångått kartan - och dess inspirationsmördande metodik - har också inneburit att jag börjat jobba med andra delar. Något jag snappade upp från D&D-böckerna jag fann på loppis var exempelvis en tidslinje över historiska händelser. När jag började skissa på världens - och stadens - historia så visade det sig ge massvis av uppslag och lite "kött på benen" för olika platser i staden.

Exempelvis är det givetvis mycket roligare om det finns en historia bakom en viss staty av en viss kejsare som står vid ett visst torg. Det kanske krävs ett lyckat slag i historia för att få veta den, men den finns ändå där och ger något av en extra dimension till staden.

Likaså har jag kunnat gå in mer på övergripande struktur. Vilka bor i staden, hur fungerar den, hur är infrastrukturen uppbyggd, varför ligger den där den gör, vem styr över vad... det är en mängd parametrar som får en stad att fungera, och just det där är mycket enklare att tänka ut när man inte plottrar ner sig i detaljer kring värdshusvärdens moral, skicket på rummen eller NPC:ns bakgrundshistoria.

Skrivandet har tagit fart, och det känns roligt igen. Mina rollpersoner kommer nog få möta väl så många uttänkta NPC:s, platser och side-quests, men de kommer också möta en stad med en historia, en stad som fungerar och som hänger ihop, där många stora och små komplotter väntar dem. Det är inte kattskit.

PS.

DS.


PS 2.
Jag tar förstås tacksamt emot tips på bra NPC:s, platser och miljöer även fortsättningsvis. Goda idéer är goda idéer, även om man arbetar på ett nytt sätt.
DS 2.

Our ship of freedom Arcadia, lift off!

Reflekterade aldrig över texten på den tiden det begav sig. Och då såg jag ändå Arcadia of my Youth (engelskdubbad, fick den på VHS på 80-talet som kompensation efter att en kompis lillebror haft sönder ett Cyborg 009-band för mig - ett så kallat uppköp) massvis av gånger.

Texten är ju liberal!



(tolkat och nedskrivet av mig själv)


I'll never be content with sorrow, or thoughts of yesterday.
I'll spread my wings to meet tomorrow, and simply fly away
A life's too short to spend in waiting, for time to take its toll,
instead I'll spend it celebrating, the freedom of my soul

The road I walk may be of gravel, and on a bed of stone,
but I know every day I travel, my future is my own
So here's goodbye to all the sorrows, that are yesterday
I'm on my way to meet tomorrow, solitude the price I pay

To be free
without a care
to live a life
no matter where
to truly see
and be aware
take on
whatever's there

So there were times when it was hard
to face the night alone
but now the darkness fades away
and here I stand
to greet the brand new day

To be free
without a care
to live a life
no matter where
to truly see
and be aware
take on
whatever's there

So there were times when it was hard
to face the night alone
but now the darkness fades away
and here I stand
to greet the brand new day

Get on the floor

Är allvarligt tokgalen i den här låten. "Before all the Bad stuff", som jag skrev på Facebook.

 

Låten "Get on the floor" är från albumet "Off the wall", som rankas väldigt högt i världshistorien (nr 68 i tidningen Rolling Stones lista över de 500 bästa albumen). Albumet är dock smått bortglömt, eftersom Michael Jackson sålde ännu bättre med "Bad" och framförallt "Thriller". Själv tycker jag han kom bäst till sin rätt i såna här discodängor. Sån är jag.

Det förtjänar att nämnas att låten aldrig släpptes som singel. Det säger också något om hur starkt albumet är, och hur bra Jackson var, en gång i tiden.

Ett rop på hjälp

Förvirrade läsare kanske tror att hösten är här. Men då har ni alldeles fel. Det är nämligen en blogg, detta, och ingen årstid. Skäms på er!

Min unga fru har åkt iväg till Dublin, varför jag är gräsänkling och allmänt övergiven. Det ger dock en hel del tid till sådant jag inte hunnit med på sista tiden, exempelvis min monstruöst stora stad som jag bygger inför stadskampanjandet i min kampanjvärld Althari. Herrejävlar vad tid det tar. Ett tag övervägde jag att minska mina ambitioner en aning, men sen ångrade jag mig igen.

Mitt huvudsakliga problem just nu är att jag börjar få slut på idéer. En normalt funtad person kan bara komma på X antal scenarion och sidequests, eller miljöbeskrivningar, av olika barer/tempel/torg/parker etcetera. En icke normalt funtad person som jag kan visserligen komma på något fler varianter, men det tar slut till sist.

På Ölands skördefest snubblade jag över ett antal rollspelsböcker till gamla D&D, bland annat boken om Krilloan (inklusive introduktionshäftet!), som lyckligtvis gett en del inspiration. Men det kommer inte att räcka, inte på långa vägar.

Därför vill jag fråga mina miljoner fans och läsare: Har NI några roliga idéer på saker, platser, personer eller händelser som man kan använda i en gigantisk stad? Miljön är klassiskt rollspelsaktig: medeltid, så eventuella tips på cyberpunkpandor med turbolaserskateboards eller rymdresande alienknarkare undanbedes ovänligt men bestämt.

Skriv era idéer i kommentarerna. Bästa tipsen får credit genom att jag smyger in ert namn - eller nickname om ni vill - någonstans i stadens alla namngivna platser eller karaktärer.

Spelläget

World of Tanks är riktigt roligt. Nu har jag spelat så pass mycket att jag experience-skramlat ihop till en tier 6-vagn, och då börjar det bli riktigt intressant. I början får man ju puttra runt i extremt lättmördade småvagnar, med wellpapp som pansar och ärtrör som kanoner. Visst är de snabba, men duktiga spelare med bättre vagnar tenderar ändå att få in en träff eller två och, tja, det är väl ungefär det som behövs för att spränga smurfvagnarna i luften. Själv brukar jag behöva både 4 och 5 träffar för att få död på även den uslaste vagn, förmodligen rör det sig om en bugg...

... iallafall så brummar jag numera mest omkring i en T-150, en sovjetisk oceanångare till stridsvagn. Trots att motorn har 500 hk i grundutförandet så är dess körupplevelse som att röra sig i sirap, och motståndarsidans artilleri har bara att tacka och ta emot för ett så stort och långsamt mål. Men den tål också en del stryk, och man får väl för helvete helt enkelt lära sig att köra längs bergsväggar och bakom hus, så "arty" inte kan träffa en.

Nu har jag lyckats uppgradera till 700 hk-motorn, och det bättre kanontornet. Dessvärre pallar inte vagnen med vikten, så jag blev tvungen att skjuta upp mina planer på att skaffa den rekommenderade kanonen tills jag fixat en uppgradering av upphängningen. Det är ett evigt avvägande, men jag och mitt spelsätt tenderar att föredra kanoner med högre penetrationsförmåga än skadeförmåga (det vill säga heller lägre kaliber och större träffsäkerhet) vilket lämpar sig bättre för avståndsstrid.
Nu så här i efterhand kanske jag inte borde snöat in på de sovjetiska stridsvagnarna, eftersom de tyska verkar passa min spelstil bättre. De tyska tunga vagnarna är mer lämpade för prickskytte på avstånd, medan de ryska är tungt bepansrade monster mer tänkta för närstrid och att böka omkring i stadsmiljöer. Men äh. It is what it is.

Med den nya datorn har jag också gett League of Legends en ny chans. Min gamla dator pallade inte spelet, men jag kunde kolla på matcher online. Dessvärre kan jag slå fast att LoL inte är min kopp te. Jag körde spelets tutorial och ett par-tre botmatcher, men nej. Jag tror mitt grundproblem med spelet är att matcherna tar för lång tid, och att det är för många parametrar jag behöver lära mig. Jag börjar bli lat.

Hösten är en härlig tid, egentligen. Man behöver ingen ursäkt för att hänga framför datorn eller PS3:an. Det är bara att titta ut över den grådassiga kuststaden man bor, så har man alla giltiga skäl i världen att köra pansarvagn, eller spela virtuell NHL-hockey, istället.

No, I don't think he died

Ja, här har det inte blivit mycket skrivet sista tiden. Det beror på en mängd olika saker. Dels har det formligen exploderat av saker att göra på jobbet, dels har det hänt en del tråkigheter på det privata planet, vilket inverkat negativt på inspirationen, och dels har jag sysselsatt mig med nya grejer på fritiden.

Jag har exempelvis köpt en ny dator. Min gamla laptop var från 2007, så det var hög tid. Den här nya är vrålsnabb i jämförelse. Bieffekt: jag kan spela spel på den. Just nu lirar jag exempelvis en del World of Tanks, och om det lättar på jobbet kanske jag - till vissas glädje - tar en ny titt på League of Legends.

Läser också en ny bok, som heter "Apocalypse Cow". Det är en komedi som fått Terry Pratchett award, och som handlar om köttätande zombiekossor. Typ.

Här är för övrigt en låt som alla ska lyssna på jämt när det drar ihop sig mot höst. Dave Gahan har nästan aldrig låtit bättre.

Murder, he wrote (about)

Mord, här var det mord! Kom och läs om mord! Det ska erkännas att er käre bloggare är rätt intresserad av att läsa om mord och mördare. Intresset blommade upp på allvar först för några år sedan, annars är det mycket möjligt att jag sökt en karriär i det polisiära, kanske som kriminolog eller någon annan form av researcher inom brott och gärningsmän.

Jag är barnsligt förtjust i mordgåtor och gärningsmän. Jag spelar mer än gärna snokarspel som LA Noire, Police Quest eller Ace Attorney-serien. Jag har haft fester med mord-tema, med dödsmördar-quiz och allt. Sen läser jag en massa, både i böcker och på nätet, och jag vågar faktiskt påstå att allt läsande gett mig en bättre inblick i en massa saker; inte minst historia och samhällskunskap.

Nu råder det ingen brist på personer som delar mitt intresse. Mycket har skrivits och spekulerats kring kända mördare som Jack the Ripper, Ted Bundy, John Wayne Gacy, Ed Gein med flera. Det är förstås intressant att läsa om, men kanske mindre spännande att skriva om. För ett par år sen skrev jag lite, i min andra blogg, om Alfred Ander - den siste som avrättades i Sverige. Det var intressant just för att det är ett stycke nästan bortglömd historia.

Nu ska jag återigen lyfta på historiens dammiga lock och skriva om svenska mördare - nämligen Sveriges värsta massmördare och Sveriges första kända seriemördare.

Först själva definitionerna, så det är utrett: En massmördare är någon som mördar minst tre människor vid ett och samma tillfälle. En seriemördare är någon som mördar minst tre olika människor vid olika avgränsade tillfällen.

Sveriges värsta massmördare? Fjärdingsmannen - en slags polis light - Tore Hedin. I dagarna är det 60 år sedan han tog livet av 9 personer (inklusive sig själv) i de så kallade Hurvamorden. Men redan 1951 begick han sitt första mord, då han rånmördade en kvarnägare som han spelat poker med. Som fjärdingsman föll det på honom själv att utreda kvarnägarens död. Han anlitade bland annat ett medium. Av förklarliga skäl förblev det mordet ouppklarat tills Hedin så småningom erkände.

Året efter begick han alltså det största massmordet i landets historia, då han hade ihjäl sina föräldrar, åkte till det ålderdomshem där hans fästmö arbetade, slog ihjäl henne och sedan tände eld på hemmet. Den bakomliggande orsaken var att hans fästmö brutit förlovningen och anmält honom för misshandel, vilket lett till att han blivit uppsagd från sin tjänst som fjärdingsman. Detta dubbla slag - plus skuldbördan för mordet året innan - påstås allmänt vara de utlösande faktorerna till massmordet. En del personer längtar tillbaka till 1950-talet, men allt var verkligen inte frid och fröjd på den tiden.

Hedins avskedsbrev förtjänar att nämnas, för det är här som Hedin både erkänner morden och förklarar sina motiv. Föräldrarna ska han exempelvis slagit ihjäl för att de skulle slippa skammen över vad han tidigare gjort och nu tänkte göra. När polisen hittade brevet i Hedins bil som stod parkerad vid en sjö så fann de inte hans kropp. Men han var vänlig nog att lämna en ledtråd.

"Men min övergivna bil har ni hittat nu och det är ju ändå något och vill ni gissa en gåta så leta i det våta ifall ni tror att jag är där."

Så småningom fann man Hedin i sjön. Som så många andra massmördare avslutade han sitt besinningslösa dödande genom att ta sitt eget liv.

Eftersom bloggen är tämligen kulturell av sig vill vi nämna tv-filmen Hurvamorden (en del av filmserien Skånska mord, ett annat exempel är filmen Veberödsmannen) som handlar om just dessa händelser. Tore Hedin spelas av ingen mindre än Ernst-Hugo Järegård, som i denna scen gör en monolog av Hedins självmordsbrev:



Sveriges första kända seriemördare var kyrkoherden Anders Lindbäck. När han år 1861 fick jobbet som kyrkohede i Silbodals socken i Värmland så fann han att socknen hade stora utgifter för fattigunderstöd. Bygden hade många fattiga. Detta löste Lindbäck på ett väldigt mordiskt sätt; nämligen genom att blanda arsenik i de fattigas nattvardsvin! Kyrkoherden hade ett slags portabelt "resekit" med nattvardsvin, som han kånkade runt i socknen, även till fattighjonen. Ibland blandade han arseniken i något annat, exempelvis mediciner.

Två fattighjon föll offer för Lindbäck, men att fattighjon avled var inget som någon vid denna tid fanns speciellt märkligt. Men när en handlare Lysén - inneboende hos Lindbäck - dog under mystiska omständigheter och dessutom visade sig efterlämna en mindre förmögenhet med kyrkoherden som förmånstagare så tog misstankarna fart. Släktingar till handlaren begärde obduktion och man konstaterade att Lysén blivit förgiftad. Så rullades allt upp, under rättegången erkände Lindbäck både mordet på Lysén (han hade blandat arsenik i handlarens gröt) och på fattighjonen.

Arsenik, förresten, är kanske historiens mest kända gift, och har länge varit en populär ingrediens hos mordlystna individer. Sin höjdpunkt hade arseniken vid tiden kring renässansen. Symtomen vid arsenikförgiftning liknar de vid kolera, en vanlig sjukdom på den tiden. Giftet blev så populärt vid hoven och i de fina salongerna att det sedermera gavs smeknamet "inheritance powder". Men även utanför Europa hade man upptäckt arsenikens förträffliga dödlighet, och i exempelvis Korea så var arsenik en del av den giftcocktail som serverades dödsdömda adelspersoner.

The Hanged Man

"Jo, det VAR han! Nämen va f..."

Dessa bevingade ord fälldes igår i mitt hem, av ingen mindre än mig själv. Vill du inte veta varför, så kan du väl sluta läsa nu - här är en länk som leder bort härifrån.

Varför man är rädd för vissa saker är svårt att veta. Som barn fruktade jag Madame Medusa från Bernard & Bianca över allt annat. Jag blev även hysteriskt rädd för en animéfilm (eller serie?) jag såg på 80-talet som handlade om vampyrer. Numera är det mer sällsynt, men en riktigt bra skräckis får förstås upp pulsen, liksom vissa spel, även om jag inte spelar skräckspel själv så har jag sett tillräckligt med videosekvenser från dem för att veta det.

In swedish då? Jodå. Få saker har skrämt mig lika mycket som en scen ur filmen Söndagsbarn från 1992. Jag kan inte ha varit mer än 12-13 år när jag såg den, men jag såg den inte på bio. Förmodligen sändes den i SVT någon gång kring 1993. Filmen - manus av Ingmar Bergman och regi av Daniel Bergman - är ett familjedrama som utspelar sig på 20-talet och som kretsar kring pojken Pu.

Vid ett tillfälle får han höra berättelsen om urmakaren som hängde sig i skogen. Efter lite ytterligare efterforskningar hos tjänstefolket får han veta dels att den som besöker en plats där någon tagit livet av sig - i synnerhet i skymningen - kan få svar på många frågor, och dels att det främst är så kallade söndagsbarn (födda på en söndag) som kan se spöken.
Pu får också höra historien om varför urmakaren tog livet av sig, och i denna svartvita sekvens får man se hur urmakaren (spelad av en skådis jag kände igen, men inte riktigt vågade placera) blev galen. I korta drag på grund av en förhäxad klocka vars pendel började bete sig konstigt, visa fel tider, slå för många slag, och som visade sig innehålla ett skogsrå med mera elände.

Vad gör då pojkjävlen? Jo, han tillåter sig ha en drömsekvens, det är vad han gör! Där han går ut i skogen ensam i skymningen, stannar vid träden där urmakaren ska ha hängt sig och vad ser han där? JO, BARA DET LÄSKIGASTE NÅNSIN I SVENSK FILM!

Fritt svävande i luften hänger urmakaren, vilt stirrande med sina döda ögon. Pu frågar "När ska jag dö?" men får inget svar, urmakaren bara stirrar. Sen skriker han samma fråga och då... då börjar urmakaren svänga, fram och tillbaka, fram och tillbaka, som en pendel, lika vilt stirrande med döda ögon, samtidigt som munnen börjar öppna sig till ett leende jättegap, han pendlar, pendlar och stirrar vansinnigt på den lille Pu och en ihålig röst som från helvetet självt säger... Alltid.

Ja, det var iallafall så jag mindes scenen. Nu när jag, efter sisådär 20 år, sett den igen så stämmer mina minnesbilder nästan perfekt. Det säger kanske lite om hur det etsade sig fast i mig. Fy fan så vidrigt. Iallafall så framgick det att skådisen som spelar urmakaren heter Carl Magnus Dellow. När jag läste det så ringde det en klocka och... jo. Det är snuskprällen från Snutarna. Herrejävlar, så bisarrt.

Otäckt? Ändå gör stillbilden inte scenen rättvisa.

Stöd utvecklingen av Wings: Director's cut

Jag har skrivit om spelet Wings förut, i mitt inlägg om den fantastiska Amigan. Spelbolaget bakom Wings, Cinemaware, har legat i någon slags dvala sedan sin senaste release (Robin Hood: Defender of the crown) år 2003.
Men jag har tittat in på deras sajt då och då. Jag hade emellertid helt glömt att jag faktiskt prenumererar på deras nyhetsbrev - vilket inte är så konstigt med tanke på att det var ganska länge sedan det kom några nyheter.

Men så igår trillade det in ett mejl, med fantastiska nyheter: Cinemaware är i full färd med att skapa Wings: Directors cut, vilket är en upphottad, utökad, version av det klassiska flygarkad-spelet från 1990. För Wings var aldrig en flygsimulator, det var ett actionspel med känslomässigt djup. Som så många av Cinemawares andra spel lyckades de skapa en miljö man vill återuppleva.


Den krassa verkligheten för flygarna i första världskriget - och därmed för dig själv i spelet - blev snabbt uppenbar. Du skapar en pilot, ger honom ett namn och fördelar ut lite poäng på fyra olika grundegenskaper (som man blir bättre i allt eftersom man utför uppdrag), gör ditt övningsuppdrag och får dina "Wings" (flyglicens) och anländer till skvadronen. Colonel Farrah tar emot på HQ:

"Think you're a flyer, Kid? Right now you're a scribe. You'll pick up the company journal where your predecessor left off. He thought he was a flyer, too."

Det är svårt att förklara, men när man flugit några uppdrag för 56th Aerosquadron, blivit utskälld av Colonel Farrah för att man nödlandat med avsikt för att klara livhanken, följt livet på flygbasen genom den gemensamma "dagboken" som är flygjournalen... så fastnar man. Jag började faktiskt bry mig om hur det gick för de andra piloterna, trots att man aldrig interagerade med dem utanför själva uppdragen. De var bara ett namn på en "pilot roster", men man följde deras framgångar, och led när en pilot man flugit med många gånger blev dödad i strid. Vilket hände, förr (oftast) eller senare.

Spelvärlden lyckades fånga in en, och man såg ivrigt fram emot nästa uppdatering i journalen för att få veta mer om livet, en del av de andra karaktärerna, och vilket uppdrag som gällde för dagen.

Därmed inte sagt att spelmekaniken var dålig. Tvärtom, den var fantastisk för sin tid, vilket bidrog till framgången. Men miljön var det som verkligen lyfte spelet. Cinemaware gjorde, som deras namn antyder, tämligen filmiska spel med en lite speciell "tecknad" grafik, och lyckades allt som oftast skapa en "egen" stil. Storyn och miljön var lika viktiga som spelmekaniken, vilket var väldigt ovanligt vid den tiden.

Och nu tänker Cinemaware alltså göra en nyversion, med upphottad grafik och musik, och med extra innehåll (fler uppdrag, fler journalinlägg osv). Men de behöver hjälp med finansieringen, och det ska ske genom crowdfunding. De har gjort en Kickstarter-kampanj, där de ber om "pledges" för att finansiera utvecklingen av spelet. Teamet postar uppdateringar med förhandstittar, och jag måste säga att den nyligen presenterade stillbilden från den 3D-renderade flygstriden ser helt jävla magisk ut.

Deras mål är att få ihop 350 000 dollar på en månad. Det är ett tufft mål, men jag tror de kan klara av det, inte minst när det blir mer allmänt känt bland gamla Amiga-nördar att kampanjen är igång. Spelet tycks ha varit enormt populärt i Tyskland, och det är ju en ganska stor marknad.

Jag har pledge:at 50 dollar. Det garanterar mig en nedladdningsbar version av spelet, plus lite digitalt extramaterial. Hade jag haft råd så hade jag pledge:at 10 000 dollar, för då får man hur mycket bonusmaterial som helst, plus en rejäl credit i själva spelet!

Så. Vill stödja nyproduktionen av ett klassiskt spel? Vill du hjälpa Cinemaware bevisa att det finns en efterfrågan på spel av den här typen? Då tycker jag du kan bidra med några dollar. Om inte annat så kommer du ha min eviga tacksamhet, oavsett om spelet blir av eller ej.

Tanzdiktator

Den senaste tiden har min musiksmak radikaliserats. Det är trevligt. Än så länge. Jag upptäcker ny elektronisk musik; hård, aggressiv och upptempotysk industrisynth men även mjukare ambienttramsigt sköngung. Jag hade påbörjat en liten lista av mer typisk, välkänd, kommersiell, elektronisk musik (Depeche, PSB, osv) när min gode vän mr Flow la upp den otroligt nostalgiska musikvideon till Faderheads låt "Fistful of Fuck You" på fejjan.

Videon är väl möjligen bättre än låten. Men hur som helst så spöar Faderhead i denna video upp andra band som Combichrist, And One-Steve ("Panzermensch") och Aesthetic Perfection. And One kände jag till mycket väl innan jag såg videon, de andra två hade jag bara hört talas om.

Aesthetic Perfection var en trevlig bekantskap. Min favoritlåt:


Via diverse konstiga vägar hittade jag t ex bandet Patenbrigade: Wolff och deras melodiösa, men ändå tunga, låt "Mauerradio":



På den vägen är det. Spotify har en halvhygglig "Related artists"-funktion, som ledde mig vidare från framförallt Aesthetic Perfection till en mängd andra band. Jag fortsatte och fortsatte...

... tills jag hade en jättefin playlist, ännu finare än den var innan. Den är förmodligen inte färdig - en riktigt bra playlist blir väl aldrig det? Alla måste lyssna. LYSSNA DÅ!

The black knight always triumphs!

The Dark Knight Rises. Ja, nu är det dags. Efter att ha bevittnat denna nästan-mastodontfilm två gånger på stadens största bioduk känner jag mig redo för något slags omdöme. Vi börjar med det enklaste, vilket är betyget, och går sedan in på det tröstlösa tröskandet av varför betyget är som det är.

Betyg: 5 av 5.

Varför?
Först och främst är det en rätt svag femma. Jag tycker fortfarande att The Dark Knight var ännu bättre. Efter att jag sett The Dark Knight Rises första gången lutade jag åt en fyra i betyg, för det fanns en del luckor i storyn som jag såg som svagheter. Ett flertal av dessa har bl a Doug Walker pekat ut i sin recension. Men efter andra gången, då jag verkligen försökte koncentrera mig på alla händelser som jag tidigare inte riktigt fått ihop, så måste jag höja betyget.

SPOILERS fr o m nu

Batman har inte synts till på åtta år, och Bruce Wayne är en krympling som dragit sig tillbaka till östra flygeln på Wayne Manor. Efter alla år som Batman har han inget brosk i sitt vänstra knä, ärrbildning på inre organ och hjärna, slitna leder och är i allmänt uselt skick. Men vissa händelser får honom till sist att ändå dra på sig dräkten igen, för att rädda Gotham från ett helt nytt hot: Bane.

Men det går, milt sagt, åt helvete. Bane ruinerar Bruce Wayne och slår halvt ihjäl Batman, han bryter faktiskt ryggen på honom. Därefter lämnar han honom i ett fängelse någonstans i nedre Asien (i någon tidigare Sovjetstat, är min tolkning) att ruttna, medan Bane avser förinta Gotham en gång för alla. Det som jag inte fick ihop riktigt tidigare - och som Doug Walker bygger mycket av sin kritik på - är att Banes plan inte är begriplig. Varför inte bara spränga Gotham med neutronbomben han kommit över genom att typ ta över Wayne Enterprises om det är målet med alltihop?

Tja, det förklarar ju faktiskt Bane rätt tydligt: som uppväxt i ett fängelse har han lärt sig att det inte kan finnas sann förtvivlan utan hopp. Därför vill han ge invånarna i Gotham hopp, innan han spränger dem i bitar. Break their spirit! Alla vet att det finns en bomb, men det är inte allmänt känt att kärnan håller på att brytas ner och att bomben kommer smälla efter fem månader - oavsett vad Bane eller någon annan gör. Hoppet om en räddning som aldrig kommer att komma är själva poängen, ja, plus då att han vill fullfölja Ra's Al Ghuls öde.

En annan grej som Walker lyfter är det konstiga i att de sätter "Catwoman" i ett manligt fängelse, men även det förklaras i filmen. Under The Harvey Dent-act så är det tillåtet med "blandade kön" på fängelserna, om situationen kräver det, och hon har brutit sig ut från kvinnofängelser förr, så... vad är problemet?

Storyn håller - i min mening - alltså visst ihop någorlunda. Det finns fortfarande luckor, men de är inte speciellt stora eller störande. Det finns också ett par nuking the fridge-ögonblick i filmen. Jo ja, det är en film om en man som klär ut sig till fladdermus och spöar skurkar, men till och med i en sån film kan man nå en punkt då man som åskådare bara vill skrika "I call bullshit on that one!". Det gäller i synnerhet hur de fixar Bruce Waynes trasiga rygg.

De luckor som ändå finns, och det faktum att jag var tvungen att se den två gånger för att allt skulle bli mer begripligt, är anledningen till den svaga femman. Men det är ändå en femma, och efter att ha bitchat om filmens svagheter ska jag nu komma in på det som faktiskt är bra, nämligen i princip allt annat.

Det är en otroligt snygg film. Skurkarna är fantastiska, både Bane och "Catwoman", kanske framförallt den sistnämnda, som har den bäst/mest intressant skrivna rollen. Bruce Waynes och Alfreds relation, hur den trasas sönder, är hjärtknipande. Christian Bale är stabil, det är han alltid, och han gör det mycket bra, både som Batman och Bruce Wayne. Det finns humor och värme. Jonathan Crane gör ett mycket underhållande litet "gästspel". Det är en lång film, 2 timmar och 45 minuter, men det blir aldrig tråkigt. Actionscenerna och dialogerna håller högsta klass. Det är inte ofta man kan säga det om en så lång film; men det fanns ingenting onödigt i den. Snarare hade de behövt göra den ytterligare lite längre om de hade velat fylla i ett par av luckorna.

The Dark Knight Rises knyter ihop säcken på ett otroligt fint sätt. Slutet är episkt, tårdrypande och bara det värt entrépengen. Jag har inga stora invändningar mot filmen, det är prima underhållning i nästan tre timmar, och man är nästan utmattad av hur jävla... STOR filmen är.

Se den. Men se den på bio, om du kan.

Watch The Clone Wars, you must

Tittar en hel del på Star Wars: The Clone Wars just nu. Det är en CGI-animerad serie som ej ska förväxlas med den animerade serien Star Wars: Clone Wars. Ja, George Lucas har tydligen fått slut på sin fantasi när han ska döpa sina projekt, men lyckligtvis har han ett gäng talangfulla manusförfattare som hjälper honom med resten.

Jag gillar serien. Den är dessutom del av officiell Star Wars-kanon, dvs godkänt av Lucas själv (konstigt vore väl annars eftersom han är exekutiv producent). Jag gillar hur den så att säga ger mer kött på benen till en del karaktärer som i både originaltrilogin och i prequel-trilogin hade rätt små roller. Detta gäller inte minst de många Jedi-mästare och Jedi-riddare som typ introducerades och mördades i samma sekvens ("Execute Order 66!") i Star Wars Episode III: Revenge of the Sith.

The Clone Wars utspelar sig mellan Star Wars: Episode II: Attack of the clones och Episod III. Republiken (med sin klonarmé) tampas med Separatisterna (som har en massiv droid-armé). Nästan varje avsnitt är fristående och behandlar olika delar av konflikten, må det vara rena slag eller diplomati och politik bakom kulisserna. Många tror att animerade serier per automatik är för barn, men så är inte fallet, och särskilt inte vad gäller The Clone Wars, som klassas som PG-13 i USA ("Parents Strongly Cautioned – Some Material May be Inappropriate for Children Under 13").

Serien är faktiskt rent av mörk, emellanåt, mörkare än jag förväntat mig. I ett avsnitt torteras exempelvis en Jedi ihjäl av en prisjägare. Det får väl ändå betecknas som tämligen... icke barnvänligt? Det är inte bara karaktärerna från filmerna som begåvas med mer "kött på benen", utan även planeterna, konflikterna, varelserna, kulturerna - kort sagt hela Star Wars-universumet.

The Clone Wars innehåller även en hel del humor, inte minst från de dumma separatist-droidsen. Här är ett exempel på vad jag menar:



Jag tycker det är hysteriskt kul. Det är så dumt att det kunnat komma från någon av rollspels-sessionerna jag deltar i.

Kort sagt: är du ett fan av Star Wars måste du se The Clone Wars. Även om du "bara" är ett fan av Sci-fi så rekommenderar jag serien. Annars kanske den inte är något för dig. Din klant.

One thing leads to another

Ibland blir det märkligt hur olika saker leder till varandra. Läsare av denna blogg och andra eländiga skapelser som undertecknad krystat fram genom åren borde veta att jag är svag för western-settings. Jag har exempelvis rankat Deadwood som den bästa tv-serien under 00-talet, goddamnit. Jag älskade Red Dead Redemption, inte minst för miljön och tidsepoken - "senwestern".

Ovanstående är viktigt att ha i bakhuvudet när jag nu ska beskriva vad som hände mig idag. Jag lyssnade på Filip och Fredriks podcast (som för övrigt rekommenderas å det grövsta, finns på Itunes eller på deras hemsida). Dagens avsnitt (nr 96) och deras snack om Stefan Löfvens jakt på "mappen" fick mig att skratta högt. I programmet pratade de även om skådespelaren Jonah Hills diverse divalater. Ni som känner mig vet att jag ibland omedelbart måste googla saker som jag blir nyfiken på - livet med smartphone har inte direkt lindrat detta beteende - och jag fick helt enkelt för mig att kolla upp vad Jonah Hill har på gång.

Så, via Wikipedias artikel om Hill fann jag att han ska medverka i Quentin Tarantinos nya film Django Unchained... som jag inte ens kände till! Här har Tarantino plötsligt en ny film på G! I min värld är detta en enorm nyhet och att jag fram till idag varit ovetande kan jag bara skylla på att min omvärldsbevakning havererat totalt.

När jag så läste om Django Unchained fick jag nästan fnatt. En Tarantinofilm som handlar om hämnd? Check. En Tarantinofilm med Christoph Waltz? Check. Och: Det. Är. En. Western.

Jag ser så oerhört mycket fram emot den här filmen att det nästan är orättvist. Hur ska den kunna leva upp till mina förväntningar? Här är den första officiella trailern:

Riksvägen killed the hamburger star

Vår vördade hjälte förtäljer historien om huru hans förkärlek för färsbiffar mellan brödskivor startade, samt ger en kort lektion i hur affärsrörelser är beroende av kundströmningar.

Jag är en stor fan av hamburgare. Jojo, jag gillar pizza, tacos, kebabtallrik, gyrosrulle och en hederlig smörgåsjävel. Också! Men burgare, det är liksom min första fast food-kärlek.

När en nostalgisk diskussion om den gamla - från början statsägda - hamburgerkedjan Clock dök upp på Twitter väckte det en flod av gamla minnen. Inte från Clock, där åt jag bara en endaste gång, i Malmö, för den kedjan fanns inte här i trakterna, utan från mitt första stamställe för hamburgare: Glass-Olles gatukök i Trekanten.

Glass-Olles låg längs gamla riksväg 25, strax öster om Trekanten. Det var ett rejält tradarhak där lastbilschaffisarna stannade till för en likaledes rejäl bit käk. Menyn var därefter. Jag var visserligen mindre då än jag är nu, men jag minns att de största hamburgarna var stora som dasslock. De var bokstavligen större än mitt barnafejs, och till råga på allt hade de hamburgerbröd som faktiskt matchade storleken på biffen.

Men det var inte allt. Glass-Olles hade också en arkadhall, och tro mig, det fanns inte många arkadhallar i Trekanten på 80-talet. Jag tror knappt det fanns nån i Kalmar, ens, men om det gjorde det så är det ingenting jag känner till. Vi hade ju Glass-Olles och behövde inte ta oss till storstan för att få oss lite digital underhållning till livs.

Jag växte upp någon kilometer från Glass-Olles. Det var en spikrak liten väg, perfekt avstånd att cykla. Hur en sådan närhet till ett hamburgerhak och arkadhall påverkat mig kan man förstås aldrig veta exakt, men hur som helst gillar jag fortfarande hamburgare och dator/tv-spel.

Förutom de magsäcksfarligt stora hamburgarna och arkadhallen så minnas jag också mjukglassen, som var himmelskt god. Än idag har jag inte hittat dess like. Glass-Olles startade, som namnet antyder, just som en tillverkare och försäljare av glass.

Men säg den lycka som varar för evigt. Glass-Olles finns inte mer. Efter att Vägverket drog om riksväg 25 så försvann kundunderlaget och idag syns inga spår av vare sig gatukök eller arkadhall. Symboliskt nog så drog de den nya riksvägen - den som idag leder förbi Trekanten istället för genom byn - rakt över min cykelväg, liksom för att kapa alla mina band till hamburgarnas himmelrike. Man korsar liket av vägen strax innan viadukten där man svänger upp till byn.

Vägen är borta. Glass-Olles är borta. Men minnena lever kvar. Har man väl sett en hamburgare som är så stor att det nästan inte ens är roligt, så glömmer man det inte.