No, I don't think he died

Ja, här har det inte blivit mycket skrivet sista tiden. Det beror på en mängd olika saker. Dels har det formligen exploderat av saker att göra på jobbet, dels har det hänt en del tråkigheter på det privata planet, vilket inverkat negativt på inspirationen, och dels har jag sysselsatt mig med nya grejer på fritiden.

Jag har exempelvis köpt en ny dator. Min gamla laptop var från 2007, så det var hög tid. Den här nya är vrålsnabb i jämförelse. Bieffekt: jag kan spela spel på den. Just nu lirar jag exempelvis en del World of Tanks, och om det lättar på jobbet kanske jag - till vissas glädje - tar en ny titt på League of Legends.

Läser också en ny bok, som heter "Apocalypse Cow". Det är en komedi som fått Terry Pratchett award, och som handlar om köttätande zombiekossor. Typ.

Här är för övrigt en låt som alla ska lyssna på jämt när det drar ihop sig mot höst. Dave Gahan har nästan aldrig låtit bättre.

Murder, he wrote (about)

Mord, här var det mord! Kom och läs om mord! Det ska erkännas att er käre bloggare är rätt intresserad av att läsa om mord och mördare. Intresset blommade upp på allvar först för några år sedan, annars är det mycket möjligt att jag sökt en karriär i det polisiära, kanske som kriminolog eller någon annan form av researcher inom brott och gärningsmän.

Jag är barnsligt förtjust i mordgåtor och gärningsmän. Jag spelar mer än gärna snokarspel som LA Noire, Police Quest eller Ace Attorney-serien. Jag har haft fester med mord-tema, med dödsmördar-quiz och allt. Sen läser jag en massa, både i böcker och på nätet, och jag vågar faktiskt påstå att allt läsande gett mig en bättre inblick i en massa saker; inte minst historia och samhällskunskap.

Nu råder det ingen brist på personer som delar mitt intresse. Mycket har skrivits och spekulerats kring kända mördare som Jack the Ripper, Ted Bundy, John Wayne Gacy, Ed Gein med flera. Det är förstås intressant att läsa om, men kanske mindre spännande att skriva om. För ett par år sen skrev jag lite, i min andra blogg, om Alfred Ander - den siste som avrättades i Sverige. Det var intressant just för att det är ett stycke nästan bortglömd historia.

Nu ska jag återigen lyfta på historiens dammiga lock och skriva om svenska mördare - nämligen Sveriges värsta massmördare och Sveriges första kända seriemördare.

Först själva definitionerna, så det är utrett: En massmördare är någon som mördar minst tre människor vid ett och samma tillfälle. En seriemördare är någon som mördar minst tre olika människor vid olika avgränsade tillfällen.

Sveriges värsta massmördare? Fjärdingsmannen - en slags polis light - Tore Hedin. I dagarna är det 60 år sedan han tog livet av 9 personer (inklusive sig själv) i de så kallade Hurvamorden. Men redan 1951 begick han sitt första mord, då han rånmördade en kvarnägare som han spelat poker med. Som fjärdingsman föll det på honom själv att utreda kvarnägarens död. Han anlitade bland annat ett medium. Av förklarliga skäl förblev det mordet ouppklarat tills Hedin så småningom erkände.

Året efter begick han alltså det största massmordet i landets historia, då han hade ihjäl sina föräldrar, åkte till det ålderdomshem där hans fästmö arbetade, slog ihjäl henne och sedan tände eld på hemmet. Den bakomliggande orsaken var att hans fästmö brutit förlovningen och anmält honom för misshandel, vilket lett till att han blivit uppsagd från sin tjänst som fjärdingsman. Detta dubbla slag - plus skuldbördan för mordet året innan - påstås allmänt vara de utlösande faktorerna till massmordet. En del personer längtar tillbaka till 1950-talet, men allt var verkligen inte frid och fröjd på den tiden.

Hedins avskedsbrev förtjänar att nämnas, för det är här som Hedin både erkänner morden och förklarar sina motiv. Föräldrarna ska han exempelvis slagit ihjäl för att de skulle slippa skammen över vad han tidigare gjort och nu tänkte göra. När polisen hittade brevet i Hedins bil som stod parkerad vid en sjö så fann de inte hans kropp. Men han var vänlig nog att lämna en ledtråd.

"Men min övergivna bil har ni hittat nu och det är ju ändå något och vill ni gissa en gåta så leta i det våta ifall ni tror att jag är där."

Så småningom fann man Hedin i sjön. Som så många andra massmördare avslutade han sitt besinningslösa dödande genom att ta sitt eget liv.

Eftersom bloggen är tämligen kulturell av sig vill vi nämna tv-filmen Hurvamorden (en del av filmserien Skånska mord, ett annat exempel är filmen Veberödsmannen) som handlar om just dessa händelser. Tore Hedin spelas av ingen mindre än Ernst-Hugo Järegård, som i denna scen gör en monolog av Hedins självmordsbrev:



Sveriges första kända seriemördare var kyrkoherden Anders Lindbäck. När han år 1861 fick jobbet som kyrkohede i Silbodals socken i Värmland så fann han att socknen hade stora utgifter för fattigunderstöd. Bygden hade många fattiga. Detta löste Lindbäck på ett väldigt mordiskt sätt; nämligen genom att blanda arsenik i de fattigas nattvardsvin! Kyrkoherden hade ett slags portabelt "resekit" med nattvardsvin, som han kånkade runt i socknen, även till fattighjonen. Ibland blandade han arseniken i något annat, exempelvis mediciner.

Två fattighjon föll offer för Lindbäck, men att fattighjon avled var inget som någon vid denna tid fanns speciellt märkligt. Men när en handlare Lysén - inneboende hos Lindbäck - dog under mystiska omständigheter och dessutom visade sig efterlämna en mindre förmögenhet med kyrkoherden som förmånstagare så tog misstankarna fart. Släktingar till handlaren begärde obduktion och man konstaterade att Lysén blivit förgiftad. Så rullades allt upp, under rättegången erkände Lindbäck både mordet på Lysén (han hade blandat arsenik i handlarens gröt) och på fattighjonen.

Arsenik, förresten, är kanske historiens mest kända gift, och har länge varit en populär ingrediens hos mordlystna individer. Sin höjdpunkt hade arseniken vid tiden kring renässansen. Symtomen vid arsenikförgiftning liknar de vid kolera, en vanlig sjukdom på den tiden. Giftet blev så populärt vid hoven och i de fina salongerna att det sedermera gavs smeknamet "inheritance powder". Men även utanför Europa hade man upptäckt arsenikens förträffliga dödlighet, och i exempelvis Korea så var arsenik en del av den giftcocktail som serverades dödsdömda adelspersoner.

The Hanged Man

"Jo, det VAR han! Nämen va f..."

Dessa bevingade ord fälldes igår i mitt hem, av ingen mindre än mig själv. Vill du inte veta varför, så kan du väl sluta läsa nu - här är en länk som leder bort härifrån.

Varför man är rädd för vissa saker är svårt att veta. Som barn fruktade jag Madame Medusa från Bernard & Bianca över allt annat. Jag blev även hysteriskt rädd för en animéfilm (eller serie?) jag såg på 80-talet som handlade om vampyrer. Numera är det mer sällsynt, men en riktigt bra skräckis får förstås upp pulsen, liksom vissa spel, även om jag inte spelar skräckspel själv så har jag sett tillräckligt med videosekvenser från dem för att veta det.

In swedish då? Jodå. Få saker har skrämt mig lika mycket som en scen ur filmen Söndagsbarn från 1992. Jag kan inte ha varit mer än 12-13 år när jag såg den, men jag såg den inte på bio. Förmodligen sändes den i SVT någon gång kring 1993. Filmen - manus av Ingmar Bergman och regi av Daniel Bergman - är ett familjedrama som utspelar sig på 20-talet och som kretsar kring pojken Pu.

Vid ett tillfälle får han höra berättelsen om urmakaren som hängde sig i skogen. Efter lite ytterligare efterforskningar hos tjänstefolket får han veta dels att den som besöker en plats där någon tagit livet av sig - i synnerhet i skymningen - kan få svar på många frågor, och dels att det främst är så kallade söndagsbarn (födda på en söndag) som kan se spöken.
Pu får också höra historien om varför urmakaren tog livet av sig, och i denna svartvita sekvens får man se hur urmakaren (spelad av en skådis jag kände igen, men inte riktigt vågade placera) blev galen. I korta drag på grund av en förhäxad klocka vars pendel började bete sig konstigt, visa fel tider, slå för många slag, och som visade sig innehålla ett skogsrå med mera elände.

Vad gör då pojkjävlen? Jo, han tillåter sig ha en drömsekvens, det är vad han gör! Där han går ut i skogen ensam i skymningen, stannar vid träden där urmakaren ska ha hängt sig och vad ser han där? JO, BARA DET LÄSKIGASTE NÅNSIN I SVENSK FILM!

Fritt svävande i luften hänger urmakaren, vilt stirrande med sina döda ögon. Pu frågar "När ska jag dö?" men får inget svar, urmakaren bara stirrar. Sen skriker han samma fråga och då... då börjar urmakaren svänga, fram och tillbaka, fram och tillbaka, som en pendel, lika vilt stirrande med döda ögon, samtidigt som munnen börjar öppna sig till ett leende jättegap, han pendlar, pendlar och stirrar vansinnigt på den lille Pu och en ihålig röst som från helvetet självt säger... Alltid.

Ja, det var iallafall så jag mindes scenen. Nu när jag, efter sisådär 20 år, sett den igen så stämmer mina minnesbilder nästan perfekt. Det säger kanske lite om hur det etsade sig fast i mig. Fy fan så vidrigt. Iallafall så framgick det att skådisen som spelar urmakaren heter Carl Magnus Dellow. När jag läste det så ringde det en klocka och... jo. Det är snuskprällen från Snutarna. Herrejävlar, så bisarrt.

Otäckt? Ändå gör stillbilden inte scenen rättvisa.

Stöd utvecklingen av Wings: Director's cut

Jag har skrivit om spelet Wings förut, i mitt inlägg om den fantastiska Amigan. Spelbolaget bakom Wings, Cinemaware, har legat i någon slags dvala sedan sin senaste release (Robin Hood: Defender of the crown) år 2003.
Men jag har tittat in på deras sajt då och då. Jag hade emellertid helt glömt att jag faktiskt prenumererar på deras nyhetsbrev - vilket inte är så konstigt med tanke på att det var ganska länge sedan det kom några nyheter.

Men så igår trillade det in ett mejl, med fantastiska nyheter: Cinemaware är i full färd med att skapa Wings: Directors cut, vilket är en upphottad, utökad, version av det klassiska flygarkad-spelet från 1990. För Wings var aldrig en flygsimulator, det var ett actionspel med känslomässigt djup. Som så många av Cinemawares andra spel lyckades de skapa en miljö man vill återuppleva.


Den krassa verkligheten för flygarna i första världskriget - och därmed för dig själv i spelet - blev snabbt uppenbar. Du skapar en pilot, ger honom ett namn och fördelar ut lite poäng på fyra olika grundegenskaper (som man blir bättre i allt eftersom man utför uppdrag), gör ditt övningsuppdrag och får dina "Wings" (flyglicens) och anländer till skvadronen. Colonel Farrah tar emot på HQ:

"Think you're a flyer, Kid? Right now you're a scribe. You'll pick up the company journal where your predecessor left off. He thought he was a flyer, too."

Det är svårt att förklara, men när man flugit några uppdrag för 56th Aerosquadron, blivit utskälld av Colonel Farrah för att man nödlandat med avsikt för att klara livhanken, följt livet på flygbasen genom den gemensamma "dagboken" som är flygjournalen... så fastnar man. Jag började faktiskt bry mig om hur det gick för de andra piloterna, trots att man aldrig interagerade med dem utanför själva uppdragen. De var bara ett namn på en "pilot roster", men man följde deras framgångar, och led när en pilot man flugit med många gånger blev dödad i strid. Vilket hände, förr (oftast) eller senare.

Spelvärlden lyckades fånga in en, och man såg ivrigt fram emot nästa uppdatering i journalen för att få veta mer om livet, en del av de andra karaktärerna, och vilket uppdrag som gällde för dagen.

Därmed inte sagt att spelmekaniken var dålig. Tvärtom, den var fantastisk för sin tid, vilket bidrog till framgången. Men miljön var det som verkligen lyfte spelet. Cinemaware gjorde, som deras namn antyder, tämligen filmiska spel med en lite speciell "tecknad" grafik, och lyckades allt som oftast skapa en "egen" stil. Storyn och miljön var lika viktiga som spelmekaniken, vilket var väldigt ovanligt vid den tiden.

Och nu tänker Cinemaware alltså göra en nyversion, med upphottad grafik och musik, och med extra innehåll (fler uppdrag, fler journalinlägg osv). Men de behöver hjälp med finansieringen, och det ska ske genom crowdfunding. De har gjort en Kickstarter-kampanj, där de ber om "pledges" för att finansiera utvecklingen av spelet. Teamet postar uppdateringar med förhandstittar, och jag måste säga att den nyligen presenterade stillbilden från den 3D-renderade flygstriden ser helt jävla magisk ut.

Deras mål är att få ihop 350 000 dollar på en månad. Det är ett tufft mål, men jag tror de kan klara av det, inte minst när det blir mer allmänt känt bland gamla Amiga-nördar att kampanjen är igång. Spelet tycks ha varit enormt populärt i Tyskland, och det är ju en ganska stor marknad.

Jag har pledge:at 50 dollar. Det garanterar mig en nedladdningsbar version av spelet, plus lite digitalt extramaterial. Hade jag haft råd så hade jag pledge:at 10 000 dollar, för då får man hur mycket bonusmaterial som helst, plus en rejäl credit i själva spelet!

Så. Vill stödja nyproduktionen av ett klassiskt spel? Vill du hjälpa Cinemaware bevisa att det finns en efterfrågan på spel av den här typen? Då tycker jag du kan bidra med några dollar. Om inte annat så kommer du ha min eviga tacksamhet, oavsett om spelet blir av eller ej.

Tanzdiktator

Den senaste tiden har min musiksmak radikaliserats. Det är trevligt. Än så länge. Jag upptäcker ny elektronisk musik; hård, aggressiv och upptempotysk industrisynth men även mjukare ambienttramsigt sköngung. Jag hade påbörjat en liten lista av mer typisk, välkänd, kommersiell, elektronisk musik (Depeche, PSB, osv) när min gode vän mr Flow la upp den otroligt nostalgiska musikvideon till Faderheads låt "Fistful of Fuck You" på fejjan.

Videon är väl möjligen bättre än låten. Men hur som helst så spöar Faderhead i denna video upp andra band som Combichrist, And One-Steve ("Panzermensch") och Aesthetic Perfection. And One kände jag till mycket väl innan jag såg videon, de andra två hade jag bara hört talas om.

Aesthetic Perfection var en trevlig bekantskap. Min favoritlåt:


Via diverse konstiga vägar hittade jag t ex bandet Patenbrigade: Wolff och deras melodiösa, men ändå tunga, låt "Mauerradio":



På den vägen är det. Spotify har en halvhygglig "Related artists"-funktion, som ledde mig vidare från framförallt Aesthetic Perfection till en mängd andra band. Jag fortsatte och fortsatte...

... tills jag hade en jättefin playlist, ännu finare än den var innan. Den är förmodligen inte färdig - en riktigt bra playlist blir väl aldrig det? Alla måste lyssna. LYSSNA DÅ!

The black knight always triumphs!

The Dark Knight Rises. Ja, nu är det dags. Efter att ha bevittnat denna nästan-mastodontfilm två gånger på stadens största bioduk känner jag mig redo för något slags omdöme. Vi börjar med det enklaste, vilket är betyget, och går sedan in på det tröstlösa tröskandet av varför betyget är som det är.

Betyg: 5 av 5.

Varför?
Först och främst är det en rätt svag femma. Jag tycker fortfarande att The Dark Knight var ännu bättre. Efter att jag sett The Dark Knight Rises första gången lutade jag åt en fyra i betyg, för det fanns en del luckor i storyn som jag såg som svagheter. Ett flertal av dessa har bl a Doug Walker pekat ut i sin recension. Men efter andra gången, då jag verkligen försökte koncentrera mig på alla händelser som jag tidigare inte riktigt fått ihop, så måste jag höja betyget.

SPOILERS fr o m nu

Batman har inte synts till på åtta år, och Bruce Wayne är en krympling som dragit sig tillbaka till östra flygeln på Wayne Manor. Efter alla år som Batman har han inget brosk i sitt vänstra knä, ärrbildning på inre organ och hjärna, slitna leder och är i allmänt uselt skick. Men vissa händelser får honom till sist att ändå dra på sig dräkten igen, för att rädda Gotham från ett helt nytt hot: Bane.

Men det går, milt sagt, åt helvete. Bane ruinerar Bruce Wayne och slår halvt ihjäl Batman, han bryter faktiskt ryggen på honom. Därefter lämnar han honom i ett fängelse någonstans i nedre Asien (i någon tidigare Sovjetstat, är min tolkning) att ruttna, medan Bane avser förinta Gotham en gång för alla. Det som jag inte fick ihop riktigt tidigare - och som Doug Walker bygger mycket av sin kritik på - är att Banes plan inte är begriplig. Varför inte bara spränga Gotham med neutronbomben han kommit över genom att typ ta över Wayne Enterprises om det är målet med alltihop?

Tja, det förklarar ju faktiskt Bane rätt tydligt: som uppväxt i ett fängelse har han lärt sig att det inte kan finnas sann förtvivlan utan hopp. Därför vill han ge invånarna i Gotham hopp, innan han spränger dem i bitar. Break their spirit! Alla vet att det finns en bomb, men det är inte allmänt känt att kärnan håller på att brytas ner och att bomben kommer smälla efter fem månader - oavsett vad Bane eller någon annan gör. Hoppet om en räddning som aldrig kommer att komma är själva poängen, ja, plus då att han vill fullfölja Ra's Al Ghuls öde.

En annan grej som Walker lyfter är det konstiga i att de sätter "Catwoman" i ett manligt fängelse, men även det förklaras i filmen. Under The Harvey Dent-act så är det tillåtet med "blandade kön" på fängelserna, om situationen kräver det, och hon har brutit sig ut från kvinnofängelser förr, så... vad är problemet?

Storyn håller - i min mening - alltså visst ihop någorlunda. Det finns fortfarande luckor, men de är inte speciellt stora eller störande. Det finns också ett par nuking the fridge-ögonblick i filmen. Jo ja, det är en film om en man som klär ut sig till fladdermus och spöar skurkar, men till och med i en sån film kan man nå en punkt då man som åskådare bara vill skrika "I call bullshit on that one!". Det gäller i synnerhet hur de fixar Bruce Waynes trasiga rygg.

De luckor som ändå finns, och det faktum att jag var tvungen att se den två gånger för att allt skulle bli mer begripligt, är anledningen till den svaga femman. Men det är ändå en femma, och efter att ha bitchat om filmens svagheter ska jag nu komma in på det som faktiskt är bra, nämligen i princip allt annat.

Det är en otroligt snygg film. Skurkarna är fantastiska, både Bane och "Catwoman", kanske framförallt den sistnämnda, som har den bäst/mest intressant skrivna rollen. Bruce Waynes och Alfreds relation, hur den trasas sönder, är hjärtknipande. Christian Bale är stabil, det är han alltid, och han gör det mycket bra, både som Batman och Bruce Wayne. Det finns humor och värme. Jonathan Crane gör ett mycket underhållande litet "gästspel". Det är en lång film, 2 timmar och 45 minuter, men det blir aldrig tråkigt. Actionscenerna och dialogerna håller högsta klass. Det är inte ofta man kan säga det om en så lång film; men det fanns ingenting onödigt i den. Snarare hade de behövt göra den ytterligare lite längre om de hade velat fylla i ett par av luckorna.

The Dark Knight Rises knyter ihop säcken på ett otroligt fint sätt. Slutet är episkt, tårdrypande och bara det värt entrépengen. Jag har inga stora invändningar mot filmen, det är prima underhållning i nästan tre timmar, och man är nästan utmattad av hur jävla... STOR filmen är.

Se den. Men se den på bio, om du kan.

Watch The Clone Wars, you must

Tittar en hel del på Star Wars: The Clone Wars just nu. Det är en CGI-animerad serie som ej ska förväxlas med den animerade serien Star Wars: Clone Wars. Ja, George Lucas har tydligen fått slut på sin fantasi när han ska döpa sina projekt, men lyckligtvis har han ett gäng talangfulla manusförfattare som hjälper honom med resten.

Jag gillar serien. Den är dessutom del av officiell Star Wars-kanon, dvs godkänt av Lucas själv (konstigt vore väl annars eftersom han är exekutiv producent). Jag gillar hur den så att säga ger mer kött på benen till en del karaktärer som i både originaltrilogin och i prequel-trilogin hade rätt små roller. Detta gäller inte minst de många Jedi-mästare och Jedi-riddare som typ introducerades och mördades i samma sekvens ("Execute Order 66!") i Star Wars Episode III: Revenge of the Sith.

The Clone Wars utspelar sig mellan Star Wars: Episode II: Attack of the clones och Episod III. Republiken (med sin klonarmé) tampas med Separatisterna (som har en massiv droid-armé). Nästan varje avsnitt är fristående och behandlar olika delar av konflikten, må det vara rena slag eller diplomati och politik bakom kulisserna. Många tror att animerade serier per automatik är för barn, men så är inte fallet, och särskilt inte vad gäller The Clone Wars, som klassas som PG-13 i USA ("Parents Strongly Cautioned – Some Material May be Inappropriate for Children Under 13").

Serien är faktiskt rent av mörk, emellanåt, mörkare än jag förväntat mig. I ett avsnitt torteras exempelvis en Jedi ihjäl av en prisjägare. Det får väl ändå betecknas som tämligen... icke barnvänligt? Det är inte bara karaktärerna från filmerna som begåvas med mer "kött på benen", utan även planeterna, konflikterna, varelserna, kulturerna - kort sagt hela Star Wars-universumet.

The Clone Wars innehåller även en hel del humor, inte minst från de dumma separatist-droidsen. Här är ett exempel på vad jag menar:



Jag tycker det är hysteriskt kul. Det är så dumt att det kunnat komma från någon av rollspels-sessionerna jag deltar i.

Kort sagt: är du ett fan av Star Wars måste du se The Clone Wars. Även om du "bara" är ett fan av Sci-fi så rekommenderar jag serien. Annars kanske den inte är något för dig. Din klant.

One thing leads to another

Ibland blir det märkligt hur olika saker leder till varandra. Läsare av denna blogg och andra eländiga skapelser som undertecknad krystat fram genom åren borde veta att jag är svag för western-settings. Jag har exempelvis rankat Deadwood som den bästa tv-serien under 00-talet, goddamnit. Jag älskade Red Dead Redemption, inte minst för miljön och tidsepoken - "senwestern".

Ovanstående är viktigt att ha i bakhuvudet när jag nu ska beskriva vad som hände mig idag. Jag lyssnade på Filip och Fredriks podcast (som för övrigt rekommenderas å det grövsta, finns på Itunes eller på deras hemsida). Dagens avsnitt (nr 96) och deras snack om Stefan Löfvens jakt på "mappen" fick mig att skratta högt. I programmet pratade de även om skådespelaren Jonah Hills diverse divalater. Ni som känner mig vet att jag ibland omedelbart måste googla saker som jag blir nyfiken på - livet med smartphone har inte direkt lindrat detta beteende - och jag fick helt enkelt för mig att kolla upp vad Jonah Hill har på gång.

Så, via Wikipedias artikel om Hill fann jag att han ska medverka i Quentin Tarantinos nya film Django Unchained... som jag inte ens kände till! Här har Tarantino plötsligt en ny film på G! I min värld är detta en enorm nyhet och att jag fram till idag varit ovetande kan jag bara skylla på att min omvärldsbevakning havererat totalt.

När jag så läste om Django Unchained fick jag nästan fnatt. En Tarantinofilm som handlar om hämnd? Check. En Tarantinofilm med Christoph Waltz? Check. Och: Det. Är. En. Western.

Jag ser så oerhört mycket fram emot den här filmen att det nästan är orättvist. Hur ska den kunna leva upp till mina förväntningar? Här är den första officiella trailern:

Riksvägen killed the hamburger star

Vår vördade hjälte förtäljer historien om huru hans förkärlek för färsbiffar mellan brödskivor startade, samt ger en kort lektion i hur affärsrörelser är beroende av kundströmningar.

Jag är en stor fan av hamburgare. Jojo, jag gillar pizza, tacos, kebabtallrik, gyrosrulle och en hederlig smörgåsjävel. Också! Men burgare, det är liksom min första fast food-kärlek.

När en nostalgisk diskussion om den gamla - från början statsägda - hamburgerkedjan Clock dök upp på Twitter väckte det en flod av gamla minnen. Inte från Clock, där åt jag bara en endaste gång, i Malmö, för den kedjan fanns inte här i trakterna, utan från mitt första stamställe för hamburgare: Glass-Olles gatukök i Trekanten.

Glass-Olles låg längs gamla riksväg 25, strax öster om Trekanten. Det var ett rejält tradarhak där lastbilschaffisarna stannade till för en likaledes rejäl bit käk. Menyn var därefter. Jag var visserligen mindre då än jag är nu, men jag minns att de största hamburgarna var stora som dasslock. De var bokstavligen större än mitt barnafejs, och till råga på allt hade de hamburgerbröd som faktiskt matchade storleken på biffen.

Men det var inte allt. Glass-Olles hade också en arkadhall, och tro mig, det fanns inte många arkadhallar i Trekanten på 80-talet. Jag tror knappt det fanns nån i Kalmar, ens, men om det gjorde det så är det ingenting jag känner till. Vi hade ju Glass-Olles och behövde inte ta oss till storstan för att få oss lite digital underhållning till livs.

Jag växte upp någon kilometer från Glass-Olles. Det var en spikrak liten väg, perfekt avstånd att cykla. Hur en sådan närhet till ett hamburgerhak och arkadhall påverkat mig kan man förstås aldrig veta exakt, men hur som helst gillar jag fortfarande hamburgare och dator/tv-spel.

Förutom de magsäcksfarligt stora hamburgarna och arkadhallen så minnas jag också mjukglassen, som var himmelskt god. Än idag har jag inte hittat dess like. Glass-Olles startade, som namnet antyder, just som en tillverkare och försäljare av glass.

Men säg den lycka som varar för evigt. Glass-Olles finns inte mer. Efter att Vägverket drog om riksväg 25 så försvann kundunderlaget och idag syns inga spår av vare sig gatukök eller arkadhall. Symboliskt nog så drog de den nya riksvägen - den som idag leder förbi Trekanten istället för genom byn - rakt över min cykelväg, liksom för att kapa alla mina band till hamburgarnas himmelrike. Man korsar liket av vägen strax innan viadukten där man svänger upp till byn.

Vägen är borta. Glass-Olles är borta. Men minnena lever kvar. Har man väl sett en hamburgare som är så stor att det nästan inte ens är roligt, så glömmer man det inte.

Two thumbs up

Va, den här gamla bloggen? 

Ja, det är givetvis skandalöst dåligt med uppdateringarna här, och jag får väl göra någon form av utvärdering efter sommaren huruvida den ska få finnas kvar. Men jag tror det. Den har sin plats som någon slags kultur-nörd-plank för utläggningar, tips och andningshål.

Nu blir det bara tips, nämligen två finfina kortare filmer som jag blivit tipsad om under dagen. Den första är den svenska fejkdokumentären En stor Svensk: Harry Viktor. Jag missade den när den gick på teve för tiotalet år sedan. Lyckligtvis har nu någon vänlig själ lagt upp hela klabbet på tuben. Karaktären Harry Viktor baseras inte så lite på den legendariskt ökände Johnny Bode, vilket bara det borde räcka som anledning för att se den.

Det andra tipset är den prisvinnande animerade kortfilmen The Mysterious Explorations of Jasper Morello. Den har några år på nacken, men jag hade aldrig hört talas om den förrän Köppen tipsade mig om den idag. Jag diggar den stenhårt. Storyn är VÄLDIGT Edgar Allen Poe/H.P Lovecraft och animationen är riktigt jävla egenartad - men snygg! Är man det minsta intresserad av steampunk, animerad film, Lovecraft:iga berättelser eller bara bra filmer så är den ett måste. Se!

And now a taste of things to come

I ett legendariskt efterlängtat inlägg beskriver vår hjälte huru hans leverne fortlöper.

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något här. Både Krutiv, Bradbury och framförallt Mr. Trololo himself har hunnit gå hädan under tiden. Trots dessa trista händelser så har det egentligen inte funnits så jättemycket att berätta om. Jag har mest jobbat, spelat och sovit.

Spelat? säger ni. Vad spelar vår hjälte nuförtiden? Jo, han spelar Assassin's Creed: Revelations.

Men han längtar redan efter Assassin's Creed III.

Old Man

Ett fyrfaldigt lefve!

Jag lyckades se åtminstone huvuddelen av själva omröstningen i Eurovision, och till sist tror jag ändå rätt låt vann. Eftersom jag ändå hört alla låtar innan finalen så vågar jag nog påstå att jag kan göra en bedömning. Kul för Loreen, i synnerhet som hon verkar jävligt klipsk, modig och innerligt godhjärtad också.

Men nu var det inte Eurovision jag tänkte blogga om. Nej, detta är ett grattis-inlägg. Så here goes:

Grattis på 90-årsdagen, Sir Christopher Lee! Det är ovanligt med skådisar som vid 90 års ålder ännu håller igång (men inte helt unikt, och nu ser jag för övrigt att Johannes Heesters gick och dog på julafton), det är ännu mer ovanligt med 90-åriga skådisar som släpper nya heavy metal-låtar.

Man måste älska karln, som vid 90 års ålder säger att heavy metal inte är slutet, utan en ny punkt ("another turning point"), i hans karriär.


PS.
Neil Young - Old man
DS.

Never Tear Us Apart del 2

Ett inlägg vari bloggen följer upp ett av de mer fasansfulla inläggen som producerats i blogghelvetets historia.

Jag ber om ursäkt, det verkar som om jag slarvat. Dieter Bohlen har ju faktiskt inte bara släppt låtar med Modern Talking utan även som Blue System. Detta kräver en uppföljande bloggpost om hur hans låttexter tenderar att upprepa sig.

Så. Samma frågeställning, nästan: I hur många Blue System-låtar har låtskrivaren/textförfattaren Dieter Bohlen rimmat "heart" med "apart"?

Med hjälp av Allthelyrics.com har jag kommit fram till följande:

Lisa said... (årtal okänt) 

Tears in my eyes - pain in my heart 

Baby, don't break apart

Thank God it's friday night (1996)

But in this dream - you fool my heart

We're skin to skin - you broke apart

It's for you (1996)

Baby tell it from your heart

Baby should I be the one 

Oh tearing you apart

It's Ecstasy (1995)

Oh Lord, can you hear my heart?

I'm the king of wishful motions

Oh Lord, I'm poisoned all apart

And I'm living in devotion

21st century (1994)

There's a broken heart and it tears apart 

Leave me in the rain

When you are lonely (1994)

Keep a light in your window

Keep a light in your heart

A summer breeze is blowing softly

Oh you tear apart

That's love (1994)*

Friends - stay together baby never break apart

Don't - play fire

Don't - stop desire

Don't - you want my heart?

Dirty Money (1993)

There's one name, but there's no heart

Oh, you want to tear apart

Don't you want my foolish heart (1993)

Don't you want my foolish heart

Don't you wanna tear apart

You are lyin' (1993)

Baby, when I'm tearing apart

You're lying - baby why are you breaking my heart

You're crying - baby when I'm tearing apart

Is it love? (1991)

You must be cheating if you play with my heart

that you break apart

Mrs. Jones (1991)

Sometime when we touch, I heal your heart 

I'm waiting for you - will you break apart?

Praying to the aliens (1991)

Always break my heart

In the streets of nowhere - I'm fighting for her

Oh no, don't break apart

The Wind Cries (Who killed Norma Jean?) (1991)

Hey little girl - do you have a broken heart?

Hey little girl - sacrifice apart

When Sarah smiles (1990)

When Sarah smiles, her eyes shining blue

I know she's smiling straight from her heart

When Sarah smiles, it means heaven too

I know her heart is breaking apart

When Sarah smiles

Little Jeannie (1988)

I can feel your heart - can you feel it 

Never tear apart - Little Jeannie

Silent water (1988)

Baby, you cross my heart 

And a heart of a clown - oh, just break apart

Too young (1988)

Queen of broken hearts

Oh, you win and lose

Now, take it apart

Jag har alltså hittat 19 låtar där Dieter Bohlen, under namnet Blue System, rimmar "heart" med "apart". Nu låter det kanske som enormt mycket, men betänk att Blue System släppte 13 album (!!!) mellan 1987 och 1997. Snittet blir alltså drygt en låt per album, vilket bara är hälften av heart/apart-frekvensen på Modern Talkings album (25 låtar fördelade på 12 album).

Slutsats: Ja, det vete fan.



* That's love har klara vibbar av Pet Shop Boys jättehit Go West. Lyssna själva!

Game of Game of Thrones

Blogghelvetet förtäljer om sin fascination för långsamtgående televisionsserie, ägnad åt onda handlingar, våld, snusk och män i skägg.

Jag är ett stort fan av Game of Thrones. Nej, jag har inte läst böckerna i A song of ice and fire, men jag tänker göra det så småningom. Typ kanske i sommar, om jag hinner. HBO:s tv-serie är mycket framgångsrik och fick snabbt ett stort följe av tittare och fans. Säsong två är ännu mer framgångsrik - tittarmässigt - och en tredje säsong är redan beställd.

Ja, det finns förstås kritiker. Serien är för mörk, att det är för mycket sex, handlingen går för långsamt framåt. Jo, visst är det en mörk serie, som dessutom kräver tämligen mycket av tittaren, där man långsamt men metodiskt pusslar ihop bakgrundshistorier och introducerar karaktärer och deras olika relationer till varandra. Jag har inga problem med att handlingen går långsamt, så länge som karaktärerna är intressanta i sig, vilket jag tycker att de är, generellt, man har ju alltid sina favoriter samtidigt som man finner andra mindre intressanta.

De flesta av karaktärerna är osympatiska i någon mån. Detta är helt i sin ordning, sett till miljön och vad historien handlar om: maktkamp, tronföljd, familjefejder i en episk, high fantasy/medieval fantasy-värld. Var medeltidens kungar, adel eller upprorsmän sympatiska individer med respekt för mänskliga rättigheter? Livet i antika Rom, en dans på rosor för den med ambitioner? Eller rivaliteten mellan maffiafamiljerna på 20-talet, var det en tebjudning? Verkliga makthavare har aldrig hittat på de mest utstuderade sätt att tortera fångar?

Jag tycker det är uppfriskande när tv-serier vågar visa en brutal verklighet som mycket väl kunde varit vår egen, med med ett manus där de goda, ärliga och rätt igenom rättskaffens karaktärerna inte alltid vinner. Hade de goda alltid vunnit i vår egen historia hade vi knappast haft korståg, koncentrationsläger, krig eller avrättade frihetskämpar.

Men märk väl att även de osympatiska karaktärerna har en bra motivation till varför de beter sig som de gör. Ingen är rakt igenom ond, utan de agerar utifrån omsorg om sig själva, sin familj, kärlek eller pliktkänsla. Eller ja, prins Joffrey är väl rakt igenom ond visserligen, men även i hans fall börjar en bakomliggande orsak börja skymta: han är komplett galen.

Har jag någon kritik mot serien är det möjligen att antalet "storylines" kunde reducerats med ett par stycken. Samtidigt har jag ju inte läst böckerna, och det kan vara så att även en story som verkar oviktig just nu ska knytas samman med huvudhandlingen på ett viktigt sätt längre fram. Detta med många olika storylines blir väl också konsekvensen av att man valt att följa böckernas handling så minutiöst - ett ganska ovanligt grepp i film/tv-mediet.

Sen hjälper det säkert att jag generellt sett verkligen gillar high fantasy i medeltidsmiljöer, i synnerhet om realismen känns hög. Det är ingen slump att jag älskar historiska noveller (dvs i princip fantasy) som Arn-serien, eller att jag avgudar Folletts böcker Pillars of the earth och World without end, eller att jag stornjöt av att läsa Katedralen vid havet av Falcones. Vad kan jag säga, jag är historienörd och gillar en bra historia, då är dessa böcker - liksom Game of Thrones - rena jackpot:en.

I förra veckan fick jag nys om att det snart släpps ett Game of Thrones-RPG till Xbox, PS3 och PC. Min cyniska ryggmärgsreflex var "äh, de försöker bara casha in på tv-seriens framgång", ty det har gjorts många gånger förr när en film eller tv-serie blivit framgångsrik. Tji fick jag dock, för det visade sig att spelet varit under utveckling i sju (!) år, alltså långt innan HBO började sända sin version av böckerna, och att George R. R. Martin själv medverkat i utvecklingen av spelet. Snarare var det så att spelutvecklarna fick backa tillbaka när HBO började sända serien, för att göra om vissa miljöer i spelet så de stämde bättre överens med hur HBO framställt dem.

Enligt utvecklarna och det jag sett så påminner spelet en hel del om Dragon Age: Origins, som jag älskade. Jag har haft funderingar på att köpa ett spel i maj; Assassins Creed: Revelations men nu vete fan om det inte blir Game of Thrones istället. Eller båda?

En fråga är oundviklig när någon släpper ett RPG baserat på Game of Thrones. Lyckligvis ställs också frågan till en av utvecklarna 10 minuter in i Gamespots Daily Demo om spelet: "Sooo... can you slap Joffrey?". Svaret är: Dessvärre inte. Men som tröst kan vi alltid titta på när Tyrion Lannister gör det:

Baku, Baku, Wirf die Gläser an die Wand!

Er älskvärde värd förbereder läsekretsen för Eurovision,

denna gång landandes i att det var bättre förr.

Jag är förmodligen ett av de större Ralph Siegel-fansen i Sverige.

"Vem fan är detta nu då!?" skriker en kör av arga göteborgare (eller nej det gör det inte, men ni kan väl föreställa er det? for effect?)

Ralph Siegel är en tysk låtskrivare/producent som ligger bakom inte minst Dschinghis Khan och deras allra bästa låtar Dschinghis Khan, Moskau och Hadschi Halef Omar. Har ni lite koll på er musikhistoria så fattar ni också att Siegel är en veteran, eftersom den tyska superdiscogruppens storhetstid ligger drygt 30 år tillbaka i tiden.

Dschinghis Khan kom fyra i Eurovision Song Contest 1979, för övrigt ett av de starkare åren genom tiderna (vann gjorde Israels bidrag Hallelujah, Ted Gärdestad kom på 17:e plats med Satellit). Ralph Siegel skrev några år senare det vinnande bidraget Ein bißchen Frieden, och har medverkat ett flertal gånger i ESC.

Och i år är han alltså med igen. Han har skrivit San Marinos bidrag The Social Network Song (OH OH–Uh-OH OH). Låten hette från början The Facebook Song, men liksom med Lotta Engbergs Fyra Bugg och en Coca-Cola så tvingade Eurovision fram ändringar eftersom kommersiella budskap inte är tillåtna.

Håller låten Dschinghis Khan-klass? Inte alls. Långt därifrån. Texten är urusel ("Do you wanna be more than just a friend? / Do you wanna play cyber-sex again? / If you wanna come to my house / Then click me with your mouse"). Videon ska vi inte tala om (den bedöms iofs lyckligtvis inte i tävlingen). Artisten - Valentina Monetta - håller inte. Samtidigt... jag märker att det är Siegel, för refrängen sätter sig likt förbannat. Gamla tyska discoslingor förgås inte så lätt, uppenbarligen.






Nä. Det är långt från Siegels bästa. Se bara:

The Death & Resurrection Show

Den ädla bloggen förtäljer historier från rollspelens förlovade värld.

Jag är i teorin med i totalt tre rollspelsgrupper, men i praktiken snarare två. I den ena kör vi Ironclaw. I den andra kör vi lite olika spel, men för närvarande mest Fallout PnP.

I den sistnämnda kampanjen, som alltså utspelar sig i Fallouts post-apokalyptiska värld, spelar jag en scavenger vid namn "Hederlige Harry". Han är en snabbkäftad, skrupellös och smågirig medelålders man med sinne för affärer och som ogärna lämnar några spår efter sig. "No loose ends", som han brukar säga innan han - exempelvis - skär halsen av någon som möjligen vet för mycket om honom eller om hans affärer.

Dagens session började med det intressanta faktumet att en av de andra karaktärerna i gruppen inte dog. Förra äventyret slutade med att två av gruppens medlemmar dog i en våldsam strid - båda bröder, vars syster vi letar efter, och därmed tämligen vitala karaktärer för kampanjens fortlevnad - men idag levde den äldre brodern Bill.

Anledningen? Tja, Henrik Röde hade läst reglerna, där det framkommer att rollpersonen lever ner till -6 HP, och att HP ska avrundas till spelarens fördel. Eftersom Bill fick pisk ner till -5,6 HP så blev det -5, och därmed levde han nätt och jämt.

Hans broder skulle begravas i sin hemby, så gruppen begav sig, - under vissa protester från Hederlige Harry, dit. Väl i infödingarnas by så utmärkte sig Harry genom att kränga eldvatten till byns ungdomar, något som inte alls uppskattades av de lite äldre jägarna. Smockan - eller spjutet - hängde i luften, men det hindrade inte Harry från att lite senare, när gruppen var tillbaka i staden Califo, göra upp en deal som går ut på att hans affärskompanjon Rum Joe ska leverera eldvatten till byn i utbyte mot healing powder och/eller djurhudar.

Califo, ja. Vi var där för att mellanlanda på väg till Redrock, där vi misstänker att Bills syster finns. I Redrock ska även en Mr Gray husera, och han kan veta mer om cheesypuffs, något som min karaktär - av oklar anledning för övriga - letar efter. När Hederlige Harry står i godan ro i Califos General Store för att köpa lite vatten inför resan, så får han plötsligt en revolver riktad mot sin tinning. En man som visar sig vara prisjägare har honom på kornet, och ungefär så här lät dialogen (något nedkortat):

Prisjägaren: "Hederlige Harry?"
Hederlige Harry: "Nej nej, du tänker på min bror, Ohederlige Osvald!" (slår en mycket lyckad Speech)
Prisjägaren: "Åh, jaha. Jag ber så mycket om ursäkt."
Hederlige Harry: "Varför jagar du min bror?"
Prisjägaren: "Han är efterlyst för mord, han har ett pris på sitt huvud på 500 caps."
Hederlige Harry: "Jaha ja, jag ska hålla utkik efter honom!"
Prisjägaren: "Ja, gör det. Adjö." (går mot dörren)

Hederlige Harry försöker då ridderligt och modigt att skjuta prisjägaren i ryggen, men missar rejält. Prisjägaren vänder sig något förvånad om och skjuter Harry för 5 HP i skada.
Hederlige Harry skjuter tillbaka och sätter två skott i prisjägaren (17 respektive 11 HP), som dock står upp. Prisägaren slår därefter en critical hit på Hederlige Harry, som får en kula rätt i ögat och en total skada på 36 HP (27 efter 25% reducering pga leather armor). Hederlige Harry, som har 25 HP totalt och redan var skadad för 5, hamnar på -7 och dör ihjäl.

Mina så kallade kamrater rusar då in i affären, och Röde slår faktiskt ihjäl prisjägaren. Inte som en hämnd för sin fallne kamrat, utan för att prisjägaren vägrar låta honom få plundra mitt lik.

... men ännu ett mirakel sker! När mina så kallade kamrater håller på att skriva upp statsen för min fina leather armor så visar det sig att den har en DT på 2. DR är Damage Reduction (25% på denna rustning), men DT står för Damage Threshold, vilket innebär att den automatisk absorberar de första två HP man får i skada. Man ska alltså dra av 2 HP på skadan direkt.

Hederlige Harry, som låg på -7 HP efter skottet i huvudet, ligger efter omräkning plötsligt på -3 HP och lever!

... visserligen är han drabbad av blindness, men vi fick med oss en fin doktor i detta äventyr (Rogers nya karaktär), och han kan fixa sånt. Problemet är väl att doktorn kräver vissa garantier och godhetslöften av Harry för att fixa till ögat. Huruvida detta går att lösa kommer visa sig i nästa äventyr.

Hederlige Harry är för övrigt ett minne blott även om han inte dog. Med ett pris på sitt huvud kommer han byta identitet och utseende så fort det bara går. Säg farväl till Hederlige Harry. Säg hej till Hemlige Arne, en man med ett stort skägg som döljer det mesta!

PS.
Killing Joke - The Death & Resurrection Show
DS.

Under the Iron Sky

Blogghelvetet recenserar en av årets allra mest finkulturella filmupplevelser.

We come in peace!

I går såg jag Iron Sky i Biostadens salong 4. När jag och min unga fru stövlade in i salongen pryddes bioduken av systemmeddelandet att projektorlampan behövde bytas ut. Något oroväckande, givetvis, men det var iallafall inget som påverkade själva bildkvalitén - förutom att undertexterna var lite suddiga, men vafan, man kan väl engelska. Och tyska.

Hur var då denna omtalade film, ett finsk-tyskt-australiensiskt samarbete som i stora delar finansierats av fans? Mitt korta svar: bra.

Spoilervarning utfärdas NU.

Mitt långa svar: Filmen är oerhört snygg. Då menar jag inte i första hand filmiskt, utan att scenografin är dödsläcker. På fullt allvar en av de snyggaste jag sett, Sagan om Ringen-trilogin inräknad. Om nazisterna flydde från jorden 1945 och levde på månens baksida i nutid så tror jag de skulle leva i exakt sådana miljöer som filmen presenterade. Vi som gillar steampunk och det lite mer mekaniska blir lätt förälskade i den väldigt maskinintensiva rymdbas som Iron Sky presenterar. Men enorma turbiner och transistorer, kugghjul, kablar och stordatorer till trots, så är det först när nazisterna kommer över en smartphone som de får tillräcklig datorkraft för att verkligen bli en kraft att räkna med.

Så här hade givetvis nazisternas rymddräkter sett ut, om de funnits.

Filmen utspelar sig år 2018 och USA:s president, Inte-Alls-Sarah-Palin, kämpar med vikande opinionssiffror. Inte ens tricket att skicka en expedition till månen, där en av besättningsmedlemmarna är en mörkhyad manlig modell ("Black to the moon", som kampanjaffischerna skriker ut) hjälper hennes förtroendesiffror, särskilt inte när expeditionen försvinner (på grund av nazisterna). Hennes kampanjledare är omgiven av klantar, vilket illustreras i en fantastisk scen, en ripoff av den berömda bunkerscenen i Der Untergang där Hitler skäller ut sina generaler. Så fort jag såg att kampanjledaren med skakande hand tog av sig sina glasögon förstod jag vart det bar hän, och började skratta högt. Referenshumor!

Utan att berätta mer direkt om handlingen så kan jag väl säga att det finns en hel del politisk satir i filmen. Den är inte fullt så rolig som jag hoppades, men det blixtrar till ett par gånger, i synnerhet i scenerna med FN-rådet. Actionscenerna är snygga, skådisarna är bra och Laibachs filmmusik är väldigt effektfull. Filmen har också en allvarlig underton. Framåt slutet är det inte självklart att det är nazisterna på månens baksida som är de stora skurkarna.

Filmen är alltså både en actionfilm, science fiction, politisk satir med en allvarlig underton, och ibland ren komedi. Och däri ligger väl ett av dess huvudsakliga problem. Den försöker vara lite för mycket. Kitschig, tramsig, allvarlig, satirisk och det tar på ett sätt ut varandra lite. Inledningen och slutet av filmen håller ihop, men däremellan vet den liksom inte riktigt vart den ska ta vägen. Manuset hade behövts bearbetas mera, och jag fick känslan av att man klippt bort en del förklarande scener. Det är inga problem att hänga med i vad som händer, men ibland undrar man varför det händer.

Jag hade önskat en mer utförlig beskrivning av hur nazisterna flydde från jorden 1945 och hur de etablerade sig på månen. Filmen är bara 1 timme och 33 minuter lång, så det kunde man gott lagt åtminstone några minuters flashback på. Jag hade velat se mer om deras rymdbas, om det dagliga livet, mer av det snygga och mekaniska.

Mitt betyg blir 3 månbaser av 5 möjliga. Om du får tillfälle tycker jag du ska se Iron Sky, om inte annat för att den är så oerhört snygg, för att det är en fantastisk filmidé och ett viktigt test för kollektivt finansierad film, samt för att den trots allt innehåller en del vass satir om vår värld och samtid.


PS.
Laibach - Under the Iron Sky
DS.

The Good Life

Blogghelvetet spanar in årets njutningstrender.

"Åh, äntligen fredag. Nu kan jag koppla av. Jag tänker skämma bort mig själv 

och dofta lite på diskmedlet."

"Åh den härliga doften! Sniff, sniff! Vem behöver spa, weekendresor, shopping eller mysiga middagar, jag har ju diskmedel att lukta på!"

5 timmar senare.

"MIN NÄSA SMÄLTER! VARFÖR, VARFÖR ÅH GUD VARFÖR?! I REGRET NOTHIAAAARGH!"

Några andra saker man inte bör lukta för mycket på: Lim, bensin, ättika eller din grannes röv.

PS. 

Frank Sinatra with Count Basie And His Orchestra - The Good Life 

DS.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

I like my skeletons

Blogghelvetets nostalgiska ådra kickas igång av asskicking metal.

Som så många andra pojkar gillade jag dödskallar och skelett när jag växte upp. Piratflaggor prydde pojkrummet perfekt. Skallar skulle sällan saknas.

Men frågan är om jag kanske gillade dem lite för mycket? När jag och min unga fru var hemma hos mina päron för påskmiddag härförleden fick jag ett grattiskort av dem. Det är ett kort som jag (mamma) gav till min moster och hennes man på deras bröllopsdag år 1985. Jag har givetvis målat... en dödskalle! En perfekt bild för att gratta ett par på bröllopsdagen!

Nu ville förstås moster återgälda tjänsten, så jag och frun fick det i retur, med grattishälsningar från dem, sådär 27 år senare. Löjligt roligt. Vad dödskallen beträffar så skulle jag nog inte kunna rita den så värst mycket snyggare idag. Förmodligen var jag i min dödskalle-ritar-prime kring 1985.

Det där med dödskallar har hängt i. Jag pryds ju permanent av en, exempelvis.

Enligt säkra källor tycker dessutom många att jag är en jävla döskalle emellanåt. Jag kom att tänka på allt detta i lördags, när jag var på Mustaschs konsert på Sandra. En av mina favoritlåtar med dem är (redan) den relativt nysläppta It's never too late. Även om låten handlar om något annat så känner jag mig träffad av de inledande stroferna på mitt alldeles egna sätt:

I like my skeletons

I don't want them gone

They are my skeletons

I've bred their kind

Ever since I was a child

"Ja! Min dödskallefrossa borde jag blogga om!" tänkte jag, och vafan, nu är jag här. Och här kommer själva låten också, det kan man väl få bjuda på så här när själva blogginlägget triggats igång av den? Inte? Det skiter jag i (observera att deras senaste album pryds av... en dödskalle!):