Old Man

Ett fyrfaldigt lefve!

Jag lyckades se åtminstone huvuddelen av själva omröstningen i Eurovision, och till sist tror jag ändå rätt låt vann. Eftersom jag ändå hört alla låtar innan finalen så vågar jag nog påstå att jag kan göra en bedömning. Kul för Loreen, i synnerhet som hon verkar jävligt klipsk, modig och innerligt godhjärtad också.

Men nu var det inte Eurovision jag tänkte blogga om. Nej, detta är ett grattis-inlägg. Så here goes:

Grattis på 90-årsdagen, Sir Christopher Lee! Det är ovanligt med skådisar som vid 90 års ålder ännu håller igång (men inte helt unikt, och nu ser jag för övrigt att Johannes Heesters gick och dog på julafton), det är ännu mer ovanligt med 90-åriga skådisar som släpper nya heavy metal-låtar.

Man måste älska karln, som vid 90 års ålder säger att heavy metal inte är slutet, utan en ny punkt ("another turning point"), i hans karriär.


PS.
Neil Young - Old man
DS.

Never Tear Us Apart del 2

Ett inlägg vari bloggen följer upp ett av de mer fasansfulla inläggen som producerats i blogghelvetets historia.

Jag ber om ursäkt, det verkar som om jag slarvat. Dieter Bohlen har ju faktiskt inte bara släppt låtar med Modern Talking utan även som Blue System. Detta kräver en uppföljande bloggpost om hur hans låttexter tenderar att upprepa sig.

Så. Samma frågeställning, nästan: I hur många Blue System-låtar har låtskrivaren/textförfattaren Dieter Bohlen rimmat "heart" med "apart"?

Med hjälp av Allthelyrics.com har jag kommit fram till följande:

Lisa said... (årtal okänt) 

Tears in my eyes - pain in my heart 

Baby, don't break apart

Thank God it's friday night (1996)

But in this dream - you fool my heart

We're skin to skin - you broke apart

It's for you (1996)

Baby tell it from your heart

Baby should I be the one 

Oh tearing you apart

It's Ecstasy (1995)

Oh Lord, can you hear my heart?

I'm the king of wishful motions

Oh Lord, I'm poisoned all apart

And I'm living in devotion

21st century (1994)

There's a broken heart and it tears apart 

Leave me in the rain

When you are lonely (1994)

Keep a light in your window

Keep a light in your heart

A summer breeze is blowing softly

Oh you tear apart

That's love (1994)*

Friends - stay together baby never break apart

Don't - play fire

Don't - stop desire

Don't - you want my heart?

Dirty Money (1993)

There's one name, but there's no heart

Oh, you want to tear apart

Don't you want my foolish heart (1993)

Don't you want my foolish heart

Don't you wanna tear apart

You are lyin' (1993)

Baby, when I'm tearing apart

You're lying - baby why are you breaking my heart

You're crying - baby when I'm tearing apart

Is it love? (1991)

You must be cheating if you play with my heart

that you break apart

Mrs. Jones (1991)

Sometime when we touch, I heal your heart 

I'm waiting for you - will you break apart?

Praying to the aliens (1991)

Always break my heart

In the streets of nowhere - I'm fighting for her

Oh no, don't break apart

The Wind Cries (Who killed Norma Jean?) (1991)

Hey little girl - do you have a broken heart?

Hey little girl - sacrifice apart

When Sarah smiles (1990)

When Sarah smiles, her eyes shining blue

I know she's smiling straight from her heart

When Sarah smiles, it means heaven too

I know her heart is breaking apart

When Sarah smiles

Little Jeannie (1988)

I can feel your heart - can you feel it 

Never tear apart - Little Jeannie

Silent water (1988)

Baby, you cross my heart 

And a heart of a clown - oh, just break apart

Too young (1988)

Queen of broken hearts

Oh, you win and lose

Now, take it apart

Jag har alltså hittat 19 låtar där Dieter Bohlen, under namnet Blue System, rimmar "heart" med "apart". Nu låter det kanske som enormt mycket, men betänk att Blue System släppte 13 album (!!!) mellan 1987 och 1997. Snittet blir alltså drygt en låt per album, vilket bara är hälften av heart/apart-frekvensen på Modern Talkings album (25 låtar fördelade på 12 album).

Slutsats: Ja, det vete fan.



* That's love har klara vibbar av Pet Shop Boys jättehit Go West. Lyssna själva!

Game of Game of Thrones

Blogghelvetet förtäljer om sin fascination för långsamtgående televisionsserie, ägnad åt onda handlingar, våld, snusk och män i skägg.

Jag är ett stort fan av Game of Thrones. Nej, jag har inte läst böckerna i A song of ice and fire, men jag tänker göra det så småningom. Typ kanske i sommar, om jag hinner. HBO:s tv-serie är mycket framgångsrik och fick snabbt ett stort följe av tittare och fans. Säsong två är ännu mer framgångsrik - tittarmässigt - och en tredje säsong är redan beställd.

Ja, det finns förstås kritiker. Serien är för mörk, att det är för mycket sex, handlingen går för långsamt framåt. Jo, visst är det en mörk serie, som dessutom kräver tämligen mycket av tittaren, där man långsamt men metodiskt pusslar ihop bakgrundshistorier och introducerar karaktärer och deras olika relationer till varandra. Jag har inga problem med att handlingen går långsamt, så länge som karaktärerna är intressanta i sig, vilket jag tycker att de är, generellt, man har ju alltid sina favoriter samtidigt som man finner andra mindre intressanta.

De flesta av karaktärerna är osympatiska i någon mån. Detta är helt i sin ordning, sett till miljön och vad historien handlar om: maktkamp, tronföljd, familjefejder i en episk, high fantasy/medieval fantasy-värld. Var medeltidens kungar, adel eller upprorsmän sympatiska individer med respekt för mänskliga rättigheter? Livet i antika Rom, en dans på rosor för den med ambitioner? Eller rivaliteten mellan maffiafamiljerna på 20-talet, var det en tebjudning? Verkliga makthavare har aldrig hittat på de mest utstuderade sätt att tortera fångar?

Jag tycker det är uppfriskande när tv-serier vågar visa en brutal verklighet som mycket väl kunde varit vår egen, med med ett manus där de goda, ärliga och rätt igenom rättskaffens karaktärerna inte alltid vinner. Hade de goda alltid vunnit i vår egen historia hade vi knappast haft korståg, koncentrationsläger, krig eller avrättade frihetskämpar.

Men märk väl att även de osympatiska karaktärerna har en bra motivation till varför de beter sig som de gör. Ingen är rakt igenom ond, utan de agerar utifrån omsorg om sig själva, sin familj, kärlek eller pliktkänsla. Eller ja, prins Joffrey är väl rakt igenom ond visserligen, men även i hans fall börjar en bakomliggande orsak börja skymta: han är komplett galen.

Har jag någon kritik mot serien är det möjligen att antalet "storylines" kunde reducerats med ett par stycken. Samtidigt har jag ju inte läst böckerna, och det kan vara så att även en story som verkar oviktig just nu ska knytas samman med huvudhandlingen på ett viktigt sätt längre fram. Detta med många olika storylines blir väl också konsekvensen av att man valt att följa böckernas handling så minutiöst - ett ganska ovanligt grepp i film/tv-mediet.

Sen hjälper det säkert att jag generellt sett verkligen gillar high fantasy i medeltidsmiljöer, i synnerhet om realismen känns hög. Det är ingen slump att jag älskar historiska noveller (dvs i princip fantasy) som Arn-serien, eller att jag avgudar Folletts böcker Pillars of the earth och World without end, eller att jag stornjöt av att läsa Katedralen vid havet av Falcones. Vad kan jag säga, jag är historienörd och gillar en bra historia, då är dessa böcker - liksom Game of Thrones - rena jackpot:en.

I förra veckan fick jag nys om att det snart släpps ett Game of Thrones-RPG till Xbox, PS3 och PC. Min cyniska ryggmärgsreflex var "äh, de försöker bara casha in på tv-seriens framgång", ty det har gjorts många gånger förr när en film eller tv-serie blivit framgångsrik. Tji fick jag dock, för det visade sig att spelet varit under utveckling i sju (!) år, alltså långt innan HBO började sända sin version av böckerna, och att George R. R. Martin själv medverkat i utvecklingen av spelet. Snarare var det så att spelutvecklarna fick backa tillbaka när HBO började sända serien, för att göra om vissa miljöer i spelet så de stämde bättre överens med hur HBO framställt dem.

Enligt utvecklarna och det jag sett så påminner spelet en hel del om Dragon Age: Origins, som jag älskade. Jag har haft funderingar på att köpa ett spel i maj; Assassins Creed: Revelations men nu vete fan om det inte blir Game of Thrones istället. Eller båda?

En fråga är oundviklig när någon släpper ett RPG baserat på Game of Thrones. Lyckligvis ställs också frågan till en av utvecklarna 10 minuter in i Gamespots Daily Demo om spelet: "Sooo... can you slap Joffrey?". Svaret är: Dessvärre inte. Men som tröst kan vi alltid titta på när Tyrion Lannister gör det:

Baku, Baku, Wirf die Gläser an die Wand!

Er älskvärde värd förbereder läsekretsen för Eurovision,

denna gång landandes i att det var bättre förr.

Jag är förmodligen ett av de större Ralph Siegel-fansen i Sverige.

"Vem fan är detta nu då!?" skriker en kör av arga göteborgare (eller nej det gör det inte, men ni kan väl föreställa er det? for effect?)

Ralph Siegel är en tysk låtskrivare/producent som ligger bakom inte minst Dschinghis Khan och deras allra bästa låtar Dschinghis Khan, Moskau och Hadschi Halef Omar. Har ni lite koll på er musikhistoria så fattar ni också att Siegel är en veteran, eftersom den tyska superdiscogruppens storhetstid ligger drygt 30 år tillbaka i tiden.

Dschinghis Khan kom fyra i Eurovision Song Contest 1979, för övrigt ett av de starkare åren genom tiderna (vann gjorde Israels bidrag Hallelujah, Ted Gärdestad kom på 17:e plats med Satellit). Ralph Siegel skrev några år senare det vinnande bidraget Ein bißchen Frieden, och har medverkat ett flertal gånger i ESC.

Och i år är han alltså med igen. Han har skrivit San Marinos bidrag The Social Network Song (OH OH–Uh-OH OH). Låten hette från början The Facebook Song, men liksom med Lotta Engbergs Fyra Bugg och en Coca-Cola så tvingade Eurovision fram ändringar eftersom kommersiella budskap inte är tillåtna.

Håller låten Dschinghis Khan-klass? Inte alls. Långt därifrån. Texten är urusel ("Do you wanna be more than just a friend? / Do you wanna play cyber-sex again? / If you wanna come to my house / Then click me with your mouse"). Videon ska vi inte tala om (den bedöms iofs lyckligtvis inte i tävlingen). Artisten - Valentina Monetta - håller inte. Samtidigt... jag märker att det är Siegel, för refrängen sätter sig likt förbannat. Gamla tyska discoslingor förgås inte så lätt, uppenbarligen.






Nä. Det är långt från Siegels bästa. Se bara: