The Heart of Saturday Night

And you're dreamin' of them Saturdays that came before

It's found you stumblin'

Stumblin' onto the heart of Saturday night

Halloween år 2011. Ingen kostym, ingen utgång. När man bokar en tvättid mellan 16-21 en lördag, då har man blivit gammal. Framåt kl 20:30 var jag ändå klar med alla sysslor. Hade jag varit 5-6 år yngre så hade jag kastat mig på nästa buss in till Stadens Centrum, where there's music and there's people that are young and alive.

Men jag gillar även såna här gubbjävel-lördagar. Sovmorgon, städning, diska, städa, tvätta och så - som en slags medalj för gott uppförande - kan man unna sig ett par glas billigt, sött, fjortisvin (Guntrum Riesling) på kvällskvisten. En fördel, som man icke ska förakta, är att man dessutom mår mycket bättre på söndagen och sannolikt kan medverka i sällskapsspel med vänner.

Nästa lördag blir det dock allt annat än gubbjävel-lördag. Mitt älskade Kalmar FF spelar cupfinal mot Helsingborgs IF, i Helsingborg, och jag kommer åka med en av supporterunionens bussar dit. Sist jag åkte supporterbuss till Halmstad, när SM-gulden säkrades den 9 november 2008. Då rökte jag segercigarr (rätt gubbjävligt i och för sig) - och jag kommer förberedd även denna gång.

(Vid 5:09 blåser domaren av matchen och planen stormas av segerrusiga supportrar. Det är absolut totalförbjudet att storma planen på detta sätt, men det brukar ses mellan fingrarna i sådana här lägen. Bra.)

The Fat of the Land

Vår älskvärde bloggare rapporterar från supéernas förlovade värld.

I dag bjöd jag min älskade fru på en trerätters middag. Det var på ett av stadens mer fashionabla ställen. Mat, miljö och service var utsökt - en stark fyra av fem möjliga - men när det var dags att lämna etablissemanget skådade mitt norra öga något märkligt i den framlagda gästboken:

Vem är denne Gustav, som orsakar sådan gästbok-RAGE? Mjo, visserligen är katten Gustaf rätt rejält fet, men han stavar som bekant med "f" och inte "v". Karl X Gustav var rätt fet och har rätt stavning, men var han tillräckligt motbjudande där han gled omkring för 350 år sedan i en alldeles för tajt rustning för att fortfarande anses äcklig?

Vi får nog aldrig veta vem denne Gustav är. Och med tanke på hur han beskrivs är det kanske lika bra.

Matematikens underbara värld

Vi lär oss addera.

PLUS

LIKA MED

My October Symphony

I ett försök att skapa en bättre typ av människor och musikkonsumenter, och i allmänbildningens heliga namn, följer nu en odyssé i tidigt brittisk gothrock.

Nostalgin slår mot slutet över totalt med hjälp av bespottad poet.

Hösten är en årstid för gotik och industrirock. Men vår berättelse börjar en försommar.

Året är 1985.

Den 18 juni gör bandets dåvarande uppsättning sin sista spelning. Wayne Hussey har slutligen fått nog av Andrew Eldritch. Konflikten mellan Hussey, som tagit över allt mer av låtskrivandet och fört bandet i en mer kommersiell riktning, och frontmannen Eldritch har eskalerat en tid, och inte direkt underlättats av den senares stressrelaterade sammanbrott. Efter sommaren skulle ett nytt album spelats in, men spänningarna i bandet ledde istället till Husseys (och basisten Craig Adams) avhopp. The Sisters of Mercy splittrades.

Men bandet fanns kvar. Nya medlemmar tillkom. Och fick sparken. De turnerar än idag - alltjämt med Eldritch som frontman, och trots att bandet inte släppt ett studioalbum sedan 1990 har de gjort många nya låtar sedan dess, men dessa framförs endast live. Eldritch anger flera skäl till detta, men framförallt tidsbrist. Att skapa ett album är långt mycket mer lustfyllt än att spela in det.

The Sisters of Mercy är ett kultband, ikoner inom inom industriell rock, och de anses allmänt vara en föregångare till dagens - mer eller mindre plastiga - mångtaliga gothband.

I höst kommer Sisters till Sverige för tre spelningar: Göteborg 18/11, Lund 19/11 och Stockholm 20/11. Liket lever. Sisters är mest kända för låten Temple of Love. Men det finns mycket mer att upptäcka. Här är exempelvis We are the same, Suzanne, en av deras outgivna låtar som först framfördes 1998:

Men Wayne Hussey då?

Han och Craig Adams bildade The Mission (först kallade de sig The Sisterhood, men detta satte Eldritch stopp för på juridisk väg). Bandet har skördat stora framgångar inom "sitt segment" av musikindustrin. Adams fick kicken 1992, men Hussey håller igång än idag. Bandets status lite på-och-av sedan några år, de gör enstaka spelningar.

Även The Mission anses vara en föregångare till gothrocken. Det är inte svårt att förstå varför, många av de element som idag är gothens ABC finns med: melodiösa låtar, maffiga arrangemang, svårmodiga texter om kärlek/sex/åtrå och ond bråd död - inte helt olikt The Sisters of Mercy.

You can touch, but please keep your distance

You're innocent and pure and with no shame

The spirit is willing, and the flesh is great

Your teasing your torment with the pleasure of pain

I fjol turnerade Wayne Hussey Sverige runt tillsammans med Marcus Birro, som är en stor fan av både Sisters och Mission. I föreställningen Att leva och dö som Joe Strummer berättade Birro sekvenser ur sin närmast självbiografiska bok med samma namn, medan Hussey spelade akustiska versioner av låtar som tonsatte författarens tidiga 90-tal.

Jag såg föreställningen i Växjö, dit vi färdades en blåsig, regnig och jävlig novemberkväll. Inne i teatern fanns däremot ingen kyla, bara varm nostalgi. Alla vi som efterfestat till morgontimmarna, med The Mission som följeslagare, känner igen oss i Birros nostalgiska rader. Livet ser annorlunda ut, men musiken finns alltid med oss. Särskilt om hösten.

Vi var som en strömbrytare för Göteborg de där åren.

Vi tände upp och släckte ner krogar, gator, klubbar, lägenheter.

Alla små upplysta fönster i förorten eller i stan var en efterfest eller en förfest.

Det blåser i rymden

DA-DAAAA ... DA DA DA DAAAAAA... DA DA DA DADA!*

Med Owen Wilson som Cobra och Eddie Murphy som Kristallpojkens röst! Nej, jag tror inte ens man börjat med rollbesättandet, ville bara skrämmas lite. Mer information om live action-Cobra här.

* UIII DADA DA UIIII

Nerds on film

Hoppet är det sista som överger nörden.

Tydligen planeras en svensk fantasyfilm som ska baseras på Drakar och Demoner Trudvang. Eller ännu mer precist, det ska baseras på kampanjen Den svarta solen, kanske i synnerhet första äventyret Vildhjarta.

Vildhjarta är ett mycket genomarbetat och bra äventyr. Själva grunden för en bra film finns där, men man måste givetvis bearbeta fram ett rejält manus och mejsla ut karaktärerna mer, och det verkar folket bakom projektet också förstått. Likaså verkar de angelägna om att inte bara ta första bästa lajvare och springa ut i skogen och filma.

Ser fram emot mer nyheter om detta. Hoppas projektet blir verklighet. Det görs för få äventyrs/fantasyfilmer i Sverige och i övriga Europa. Vi har egentligen bättre förutsättningar än Hollywood - vi har de bästa fantasyförfattarna, de bästa miljöerna, de bästa skådisarna - allt utom högar av pengar, men man kan göra ganska mycket film med mindre medel än filmindustrin i USA - om man vet vad man pysslar med.

Woodchuck chuck

Blott en bild jag återfann i väven, en bild som gör ett allvarligt försök att sätta en välspridd personkult i jämförande perspektiv med en alldeles bortglömd storhet.

Duke is life

En dag då världen sörjer vill bloggägaren också ägna en tanke åt en skådis, vars frånfälle helt hamnat i skuggan av Steve Jobs.

Ni har förmodligen sett honom i någon film de senaste 20-30 åren. Senast jag såg honom var så sent som i förra veckan, när någon tevekanal visade Austin Powers: The Spy Who Shagged Me.

Vila i frid, Charles Napier. Duke Phillips röst finns inte längre.

One hundred hairs make a man

En uppvisning, vari rörliga bilder får demonstrera, varför allt och alla bliva bättre med en mäktig snorbroms uppå sin öfverläpp.

(visa inte denna för Pär)



Visst är Selleck-Travolta rätt lik Freddie Mercury?

Mera brännvin

Ett loppisfynd för två kronor som, förr om åren, kunde resulterat i

lagenliga inköp av nödvändiga drycker.

Jag gillar särskilt uppmaningen att undvika "inköp å lördagar eller helgdagsaftnar!". Eftersom motbok bara kunde fås av de som hade arbete - alltså just de människor som kanske bara hade tid att bege sig till stadens systembolag på just kvällar och helger - är uppmaningen extra ondskefull.

Just detta exemplar ägdes av en Axel Larsson. De sista stämplarna är från 1955, samma år som motbokssystemet avskaffades. Hoppas Larsson firade rejält, det hade iallafall jag gjort.

"Open ended"

En enkel fråga.

Rotade igenom mitt bildarkiv. Hittade denna bild från 2006. Vi är inte klara med den här gamla kampanjen heller, va?

Håhåhåhåhå

It never ends.

Ett berg av fasa

Åminnelser kring barndomstidens allra värsta mardrömsgeneratorer.

Jag har också varit barn. Ett tämligen fantasifullt sådant, ett sånt barn som kunde gå ut i regnstorm för att mata låtsasfåren ute i vedboden. Som uppvuxen på landsbygden lärde jag mig tidigt att inte vara rädd för exempelvis mörker, spindlar, ormar eller att gå vilse (getingar tog dock längre tid att vänja sig vid, en sådär 25 år).

Därmed inte sagt att det inte fanns saker som skrämde mig. Åh icke. En del grejer skrämde fullständigt livet ur mig, och kan än idag få mig att känna lätt obehag. Här följer en liten exposé i fasa, ett personligt skräckkabinett från min barndom.

Judge Doom (från Who Framed Roger Rabbit) (spoiler)

Jag minns första gången jag såg Who Framed Roger Rabbit. En inte speciellt otäck film, utan snarare väldigt rolig. Chocken blev desto större i slutet av filmen, då Judge Doom visar sig vara en toon. Det är sånt här skräckgarn som en 9-årings mardrömmar vävs av, och än idag kryper det i skinnet när jag ser Christopher Llyods halvanimerade vansinne:

Farbrorn som inte vill va' stor

Något udda, jag vet. Men det räckte med att höra introlåtens första toner för att jag skulle springa skrikande från vardagsrummet. Lite ironiskt att jag själv idag jobbar på kontor och inte vill vara stor. Dock fyller jag inte 33 i maj, och har inte 45 i skor. Men det är bra jävla nära på båda punkterna.

Exakt varför jag var så rädd vet jag inte. Jag har ett vagt minne av att jag tyckte Ragnar såg allmänt läskig ut.

Min ömma moder köpte för övrigt tv-programmet på DVD till mig för några år sedan. Till skillnad från exemplet ovan så får jag idag inga obehagskänslor av Farbrorn som inte vill va' stor.

Sist, men inte minst...

Madame Medusa (från Bernard & Bianca)

Fy satan så rädd jag var för henne. Här kan vi prata om trauma, på riktigt. Jag såg aldrig själva filmen när jag var liten (tack gode gud!) men jag hade berättelsen som musiksaga (en mycket populär uppfinning, bestod i regel av ett kassettband med tillhörande bildbok/seriealbum).

Som så ofta bestod kassettbandet av ljudet från filmen (svenskdubbad, givetvis) i urval. Man lyssnade på bandet och vände blad i boken vid en angiven signal.

Jag förstår verkligen varför jag var rädd för henne. Hon kidnappar små barn och stjäl deras nallar! Hon har stora, otäcka ögon och ögonfransar som ser ut som spindelben! Hennes häxlika näsa, tokröda hår, översminkade uppenbarelse... sen dessa stora, hemska, tänder... plus då det uppenbara, att hon är totalt jävla galen och ond.

Som sagt, det ledde till trauma. En i släkten var lik Medusa (faktiskt!). På grund av likheten var jag livrädd för henne, så till den milda grad att jag kräktes. Än idag tycker jag Medusa är obehaglig att titta på, och jag får kalla kårar när jag hör klipp från den svenska dubben av filmen. Musiksagan finns f ö på Tradera just nu ser jag. Köp den inte till era barn.

Här flera bra exempel på varför barn ska vara rädda för Medusa:

Le Freak, C'est Chic

And I think to myself; what a wonderful world.

Tack vare den ondska som är Twitter fick jag en länk till den här sidan med... udda variationer... på de framgångsrika Fleshlight-produkterna. Lösvaginor och dildos med bland annat zombie-, alien-, cyborg-, frankenstein-teman.

Människan har en fantastiskt bisarr hjärna. Som ordvrängare är jag ändå mest imponerad av produktbeskrivningarna. Meningar som "Feel the scary pleasures of the stitched Frankenvag and witness a massive Frankencock of monstrous proportions" är ren poesi.

Always look on the bright side of life

Allt är relativt, sägs det. Allt handlar alltså om perspektiv. Så också denna bloggpost.

I dag (eller igår, rent tekniskt) har jag blivit retweetad av självaste Edward Blom. Dessutom har jag ätit tacos tills jag hamnade i soffkoma. Därefter drack jag sprit och spelade Playstation-NHL mot en av mina bästa vänner.

Det har med andra ord varit en fantastiskt trevlig dag. I det stora hela - världen, universum och det där - spelar kryddad färs, digitala tacklingar och en frodig matentusiasts vidarebefordran förstås ingen roll.

Men det är ändå viktigt att vara rädd om sådana här dagar, och att bära dem med sig. Man vet nämligen aldrig hur många fler dagar det finns i lagret. Sådana självklara tankar slår en när det, som idag, finns dödsannonser i tidningen för två människor - en före detta kollega och en före detta klasskompis mamma - som ryckts bort från sina barn, sina familjer, i förtid.

Livet är bräckligt. Därför: hur trivialt nöjet än är, hur fånig källan till lyckan må vara - njut av det. Det är ditt liv, och du får bara ett. Make the most of it - på ditt eget sätt. Okej?

I'm travelling at the speed of light, I wanna make a supersonic woman of you

Jump!

Forskare har upptäckt att partiklar - trots Einsteins teorier - verkar kunna färdas snabbare än ljuset.

Om människan lär sig färdas snabbare än ljuset skulle det givetvis förändra allt. Vi skulle exempelvis kunna utföra William Adama-manövrar (spoilervarning om du inte sett säsong 3 av Battlestar Galactica):

Det vore inte första gången som sience fiction-författare får rätt gentemot fysikens lagar och forskarvärlden.

That's me in the corner

Cause everybody cries. And everybody hurts sometimes.

Fick just veta att ett av de många band som formade mig och mitt 90-tal lägger ned verksamheten. REM alltså. Thank you for the music.

I've been thinking about you

Väldigt uppenbar reklam.

Ajajaj så dåligt med blogginlägg. Jag skyller på alla mina nya fina PS3-spel. Och ett socialt liv. Och ett jobb. Men jag tänker på er, kära läsare, jag lovar.

Något annat som tar lite av min tid är att jag även hjälper till med att försöka sy ihop sånt här:

VOID på Calmare Studentpub

Lördag den 8 oktober klockan 21-02

Synth, electro, industrial, ebm nere i källaren.

Hårdrock och metalbar på övervåningen.

Kom och röj med oss!

Inträdet är på löjligt låga 20 kr om man är medlem i

Studentkåren eller Föreningen Turbine. Annars: 50 spänn.

Kan du inte komma? Usch då. Men försmäkta ej! Du får en ny chans den 12 november, och den 10 december.

This is the new shit

Vår hjälte har efter en - för plånboken - blodig kamp återvänt hem i triumf, med flera värdefulla juveler att fördriva den långa, mysiga och mörka hösten med.

Hösten är kraftigt underskattad. Näst efter sommaren är det min favorit bland de fyra årstiderna. Nu när det blir kyligare i luften och mörkare om kvällarna får man äntligen, med gott samvete, börja mysa ner sig i soffan igen. Dessutom återser man gamla fina vänner som herr Varm O'boy och familjen Soppor.

Mörka kvällajävlar är också optimala för såntdär tv-spels-spelande. I förberedande syfte gjorde undertecknad därför en miniraid bland stadens spelbutiker under gårdagen. Dessa är spelen jag kommer ägna en stor del av hösten åt:

NHL 12

Jag älskar NHL-spelen. Så är det bara. Det är en ömsesidig kärleksaffär sedan jag för första gången kom hem med ett av EA Sports flaggskep - NHL 94 till SNES. Även om det i mångt och mycket är samma spel år efter år, så sker det alltid en del justeringar. Bland nyheterna detta år är ny fysikmotor, vilket möjliggör fler och hårdare tacklingar - samt att målvakterna numera faktiskt också går att tackla.

Mafia 2 (begagnat)

Här gick jag helt på magkänslan. Jag fick helt enkelt för mig att detta borde vara en blandning av Grand Theft Auto och The Godfather. Det lilla jag spelat hittills tyder på att, ja, jag var nog inte helt off.

Dragon Age: Origins (begagnat)

Så många har sagt så mycket gott om detta spel, och är det något jag saknat till min PS3:a så är det ett bra RPG. Så, what the hell. Har bara spelat det en kort stund, men so far så kan jag väl säga att det kommer läggas mycket timmar på detta. Valmöjligheterna både vad gäller storyn och karaktären gör att det kan spelas flera gånger också.

De som känner mig blir kanske inte helt förvånade över att jag - såhär första gången - testar att spela en dvärg av nobel börd. Lodis heter han, och han är inte alltid snäll. Faktum är att jag spelade Diamond Quarters nästan exakt som snubben som skrev den här forumposten.

Stackars Gertek.

Extra plus att man ljudsätter en trailer med Marilyn Manson!

Leave the gun. Take the cannoli.

Orimliga jämförelser deluxe.

I dag har jag varit på dop. Jag hade äran att få bli fadder. Eller gudfar, om man så vill. Ni vet vad det innebär.

Mvh

Don S

PS.

Eftersom det passar: här är inledningen av Gudfadern, en fantastisk scen från en fantastisk film baserad på en fantastisk bok.