Thank the Lord World for small mercies

Blogghelvetet anammar en imperialistisk ärkehögtid från Den Store Satan i väst.

Nej, jag syftar inte på Frankrike.

Det är Thanksgiving i US of A. Här i gamla Sve of Rige firar vi inte tacksägelsedag. Det är lite dumt, för jag tycker man ska vara tacksam. Frågan är förstås gentemot vem. Gud kommer inte på fråga, eftersom han är något så fånigt/fint som ett nedkokat resultat av människors rädsla, hopp och oförmåga att greppa sin egen dödlighet. Nej, min tacksamhet får istället rikta sig till de den berör, och till universum i allmänhet. Samt möjligen till de bloggforskare som hittar denna text om 50 000 år*.

Så. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet för...

... min familj, som stått ut med mig.

... mina vänner, som står ut med mig.

... min fru, som står med mig.

... min hälsa, som är relativ men god.

... Pepsi Max.

... doften av krut.

... Football Manager.

... elektricitet.

... lasagne.

... min hjärna.

... litteratur.

... musik.

... dimmiga höstmorgnar.

... varm O'boy.

* Hej! Jag satte in 1000 kronor på ett räntebärande konto i förra veckan. Det bör vara några miljoners miljoners miljarder kronor vid det här/där laget. Sök bara upp "Hederlige Humbug von Hedgefonds genompålitliga bank AB" och hälsa från mig, så ska ni få pengarna kontant. För kvitto, vv undersök näshålan i mitt kranie.

Who wants to live forever

Blogghelvetet minns, hyllar och sjunger (men det hör ni som tur är inte).

I dag, den 24 november, är det exakt 20 år sedan Farrokh Bulsara avled. Farrokh var mer känd under sitt artistnamn: Freddie Mercury.

Det är alltså en minneshögtid för en av de största, mest karismatiska, högst begåvade och mest underhållande artisterna genom alla tider. En av mina absoluta personliga favoritsångare. En ikon.

Nu ska jag spela Wordfeud och lyssna på Queen. On with the show!

All you want for christmas is me

Vi avbryter de ordinarie sändningarna för lite viktig samhällsinformation.

Den 14 december anordnas Den Alternativa Julshowen på Strand Hotell i Borgholm. Undertecknad medverkar i någon form av frågesportsduell med mot Kalmars starke man Johan Persson (S).

Biljetterna släpps den 22/11 och kan hämtas på Strand, Kallskänken, Wilson Creative eller Östran. Julshowen (inkl bussresa från Kalmar) är gratis. Men vill du käka buffé så får du allt betala, din snåle fan.

Another day in paradise

Berättelsen om huru den andra halvan af måndagen den 14 november i nådens år 2011 fortlöper.

Så här kan en måndagkväll se ut för undertecknad:

Jobba till 18, buss hem, diska, laga mat, äta, plugga nationalekonomi, ge katter mat, spela NHL 12, ge katt medicin och slutligen simultankapacitet-överdriva genom att slösurfa, spela FM 2009 skriva blogginlägg, Twittra och spela Wordfeud samtidigt.

För att minska på stressen lyssnar jag på lugnande musik såsom Weird Al Yankovics "Polka face".

I morgon gör vi om hela skiten igen.

Visste ni förresten att konsumentprisindex i Storbritannien tas fram på ungefär samma sätt som PRO:s billigaste matvarukasse? Skillnaden är i princip en fråga om volym och britternas nitiska byråkrati (Office for National Statistics utför varje månad 110 000 priskontroller på 550 varor och tjänster. De utsända kontrollanterna måste också hålla koll på eventuella förändringar hos varan/tjänsten - exempelvis om kexpaketet blivit billigare men samtidigt innehåller färre antal kex).

November spawned a monster

Bloggmästarn nöjer sig icke endast med att tillskapa en ny kampanjvärld.

Alltså, jag hade ändå tänkt göra lite egna monster, som passade spelvärlden. Inte så många, men några stycken. Lite mer "nordiska" troll, exempelvis. De som finns i D&D Monster Manual är... fel. Jag tror att jag aldrig gjort några nya varelser tidigare. Det är ett nytt spännande delmoment i mitt nördiga projekt.

Förutom trollen så har jag haft lite svårt att komma igång med nya monster/varelser. Men tack vare en rubrik jag snappade upp i mitt Twitterflöde läste jag en mycket intressant artikel. Det ledde i sin tur fram till en idé om en ny varelse. En rätt så jävlig sådan.

Dessvärre kan jag inte gå in på ytterligare detaljer nu. Varelsen ska först (moahahaha) upplevas av rollpersonerna - sedan kan den möjligen presenteras mer i detalj här.

Everybody's gone surfin' - surfin' Germany

Tyska gossar/medelålders herrar sjunger om hemland,

och gör en liten poäng kring det där med kulturella influenser.

Ja, du ser rätt - det är the Rammstein Beach Party!

Rammstein - Mein Land from Rammstein on Vimeo.

Into the wild

Ett fruktlöst sökande får sitt slut, och några konstateranden görs. Also: beer.

Som jag skrev i förra inlägget är nästa steg i min pågående, otroligt nördiga, världsskapande-process att göra en världskarta. Jag har scannat av Das Internet efter passande mjukvara. Döm om min förvåning när jag inte hittar ett endaste vettigt alternativ. Här trodde jag att det vimlade av tekniska förmågor och nördiga välgörare inom DM-världen, med både tid och kompetens att utveckla vettiga kartskapar-verktyg.

Jovisst, det finns. Men de är antingen uråldriga, kostar pengar eller ser ut att suga rätt rejält (man kan ju inte ha en världskarta (stridskarta däremot...) som är indelad i hexagoner, det sabbar ju STÄMNINGEN!).

Slutsats: Ska något bli som man vill, så får man göra det själv. Från scratch. Således: In kommer ting! Rättare sagt bildhanteringsprogram. MS Paint duger då rakt inte, här krävs lagerhantering för att kunna bolla med skogar, berg, stäpper, byar, hav, sjöar, vägar och ruinmarkeringar. Photoshop hade varit fint, men det är för dyrt. Men för oss kroniskt ekonomiskt sinnade finns en vettig Photoshop-klon, nämligen Gimp.

Det är lite bökigt att göra kartor i Gimp, men det blir åtminstone som man vill. Det är dessutom ett program jag har erfarenhet av, så inlärningskurvan är vackert lättklättrad/mördad. Vi kan alltså konstatera att det blir kartritande i Gimp för min del.

Jo, jag HADE kunnat handrita en karta. Men eftersom kampanjen till icke obetydlig del kommer spelas via Skype så behöver jag ha den digitalt, och jag har inte tillgång till någon scanner. Så det är lika bra att göra den digital från början. En viktig bonus med det är att jag kan göra en enormt stor världskarta, med stor detaljrikedom ner på mil-nivå, och använda mig av zoomverktyget för att bläddra mellan olika ställen som mina klantiga rollpersoner befinner sig på. Jag kan göra print screens och skicka direkt via Skype på närområdet, utan att avslöja hur området ser ut längre bort än nödvändigt.

Varför det är en viktig bonus förresten? Varför är det viktigt att kunna presentera kartsegment? Joho, det ska jag berätta. Det beror på att mina rollspelare inte kommer ha kunskap om hur hela världen ser ut.

Betänk att det ska utspela sig i en värld som ska motsvara typ 700-talet i vår värld. På den tiden hade gemene man ingen jävla aning om hur världskartan såg ut. Man kände till sitt närområde, och enstaka lärda kunde kanske äga en karta över en landsände. Hos kungar och kejsare kunde det finnas kartor över större områden, men dessa var inte speciellt detaljerade.

Vi kan alltså även konstatera att rollpersonerna i min värld kommer behöva vissa skills vad gäller orientering. Såvida de inte löser det på annat sätt, t ex genom att hyra en NPC som kan området som guide, eller betalar någon lärd nisse för att rita upp en (möjligen sanningsenlig) karta när de ska upp i bergen för att hitta det försvunna templet, eller när de måste ge sig ut i vildmarken för att jaga ikapp en vansinnig hönstjuv.

Har för övrigt fått bra respons på tankarna kring en subartisk, relativt primitiv och low-magic värld. Vi kan nog anse det vara spikat, i stora delar.

Så var det det där med ölen. Här är en fin bild på något jag hämtade ut från Systembolagets beställningssortiment idag:

World in my eyes

I sedvanlig majestätisk stil kommer nu excellensen, bloggmästaren och världens ljus, vidareutveckla sina välgrundade tankar kring den framtida kampanjvärlden.

Först en liten spoilervarning om du tror du kommer spela en *morr* rollperson (dessa agenter av kaos i ett perfekt uttänkt äventyr) i min Microlite20-kampanj. Här tänker jag nämligen berätta om vilken typ av spelvärld jag ska försöka skapa. Det kommer inte avslöjas någon plot eller så, men om man är en sån där spelartyp som inte vill veta något om miljön, världen, religioner med mera i förväg ska du sluta läsa... nu!

Som framgått av mitt twittrande (ni borde verkligen följa mig på Twitter, allihop, genast) valde jag Microlite20 som regelsystem på grund av dess enkelhet. Jag älskar att skapa spelvärldar, äventyr, karaktärer och kampanjer - nästan lika mycket som jag hatar krångliga regelsystem, och att lära mig dessa.

Well, jag tänkte fortsätta på det inslagna spåret av enkelhet. Spelvärlden, som jag ser den framför mig just nu, kommer vara your basic enkontinents-värld. Klimatet kommer till största delen vara subartiskt (pälsmössa på!), och jag föreställer mig en rätt underutvecklad teknologi, motsvarande kanske 700-800-talet i vår värld. Det kommer också vara glesbefolkat med få eller inga större städer.

Religion kommer finnas, men just nu är jag inne på att ha en eller max två gudar/trosuppfattningar - kombinerat med oundgänglig naturdyrkan givetvis. I en så primitiv glesbygd, med så långa vintrar och bistert klimat, kommer människor alltid ha anledning att frukta naturen - och därmed också försöka blidka den.

Magi är sällsynt, men förekommer, mestadels hos clerics och i form av shamaner (druidaktigt). I en sån här primitiv värld som jag tänker mig är det lätt att magiker får ett alltför stort övertag kontra andra klasser. Ett tag var jag inne på att inte använda det alls - och att frankt slå fast att ingen kan spela magiker - men samtidigt är det trist att begränsa urvalet av spelbara klasser redan från start. Dessutom tror jag clerics kommer behövas (både hos spelare och bland NPC:s), och de använder ju också magi (även om den är divine och inte arcane).

Så istället för att right out förbjuda någon att spela magiker så tänker jag istället ägna mig åt lite social ingenjörskonst: livet som magiker kommer helt enkelt bli svårt (dock långt ifrån omöjligt). Tänker man spela som magiker i min kampanjvärld får man bereda sig på att bli bespottad, förföljd och kanske t o m jagad. Det finns inget "organiserad" magikerskrå, och misstänksamheten magiker emellan är också stor - så man kan inte räkna med någon större hjälp från kollegor, eller att finna några större kunskapskällor beträffande magi.

Det är väl ungefär de punkterna jag har spånat fram. Mitt nästa steg är att börja konstruera en världskarta. Hur stor världen ska bli är jag inte riktigt framme vid ännu, men jag lutar åt en rätt vidsträckt sådan.

Natten släpper djävlen loss

Det finns inga ord.

Jag är ateist och tror således inte på någon Gud eller himmel. Däremot börjar jag undra om det inte finns ett helvete... nedan följer nämligen ett möjligt bevis för Satans existens.

Brrr. Vid 1.25 och några sekunder framåt... de ljuden, de kan få den mest härdade superhjälte att gå över till lemonadförsäljning.

Vem ska jag trololo på?

Bloggen breddar ett perspektiv.

Min gode vän Björn bloggade om Eduard Khil, mer känd som Trololo-mannen. Eftersom Björn är en god människa så valde han att lyfta fram de mer humanistiska sidorna hos den grånande artisten och hans fina videobudskap om gemenskap, och om Trololo som ett statement.

Den här bloggen är inte fullt så god.

"Det hade varit lätt för en åldrad stjärna att spela med och låta sig reduceras till en pajas, om så bara för att få omfamnas av den flyktiga uppmärksamhet som kommer med ett Internet-kändisskap" skriver Björn, och det är så sant. Eduard Khil står över sånt. Han skulle aldrig utnyttja denna revival för att playback-sjunga låthelvetet i teve...

Ähum! Nåja, det där var iallafall ett värdigt framförande, utan några irrelevanta dumheter. Jag menar, det fanns ju exempelvis ingen vidrig buktalardocka, och dansarna innehöll vare sig någon Darth Vader, Snövit, Sexy nurse, musketör, eller apjävlen från musikvideon till "I'm going slightly mad"...

Det finns ändå ett viktigt budskap, en paradox i att denna låt sprids över världen, skriver Björn, eftersom texten blev censurerad av sovjetregimen eftersom dess cowboytema var för USA-vänligt. Lyssna bara på vad låtförfattarens son berättar:

"Nobody banned its lyrics, but my father just composed the music during the period of his disagreement with Lev Oshanin. The latter told him that the lyrics are more important in a song and that a composer is nothing without a lyricist. So Dad told him during the argument, "Well, I don't need your verses at all, I'll manage without them."

Äh, fan också.

Visst är det trevligt med vidgade vyer, breddade perspektiv och ondskefullt opponerande? Eduard Khil är dock en hjälte i vilket fall som helst. Han kanske bara inte är riktigt så värdig som han vill få oss att tro...lolo!

The Heart of Saturday Night

And you're dreamin' of them Saturdays that came before

It's found you stumblin'

Stumblin' onto the heart of Saturday night

Halloween år 2011. Ingen kostym, ingen utgång. När man bokar en tvättid mellan 16-21 en lördag, då har man blivit gammal. Framåt kl 20:30 var jag ändå klar med alla sysslor. Hade jag varit 5-6 år yngre så hade jag kastat mig på nästa buss in till Stadens Centrum, where there's music and there's people that are young and alive.

Men jag gillar även såna här gubbjävel-lördagar. Sovmorgon, städning, diska, städa, tvätta och så - som en slags medalj för gott uppförande - kan man unna sig ett par glas billigt, sött, fjortisvin (Guntrum Riesling) på kvällskvisten. En fördel, som man icke ska förakta, är att man dessutom mår mycket bättre på söndagen och sannolikt kan medverka i sällskapsspel med vänner.

Nästa lördag blir det dock allt annat än gubbjävel-lördag. Mitt älskade Kalmar FF spelar cupfinal mot Helsingborgs IF, i Helsingborg, och jag kommer åka med en av supporterunionens bussar dit. Sist jag åkte supporterbuss till Halmstad, när SM-gulden säkrades den 9 november 2008. Då rökte jag segercigarr (rätt gubbjävligt i och för sig) - och jag kommer förberedd även denna gång.

(Vid 5:09 blåser domaren av matchen och planen stormas av segerrusiga supportrar. Det är absolut totalförbjudet att storma planen på detta sätt, men det brukar ses mellan fingrarna i sådana här lägen. Bra.)

The Fat of the Land

Vår älskvärde bloggare rapporterar från supéernas förlovade värld.

I dag bjöd jag min älskade fru på en trerätters middag. Det var på ett av stadens mer fashionabla ställen. Mat, miljö och service var utsökt - en stark fyra av fem möjliga - men när det var dags att lämna etablissemanget skådade mitt norra öga något märkligt i den framlagda gästboken:

Vem är denne Gustav, som orsakar sådan gästbok-RAGE? Mjo, visserligen är katten Gustaf rätt rejält fet, men han stavar som bekant med "f" och inte "v". Karl X Gustav var rätt fet och har rätt stavning, men var han tillräckligt motbjudande där han gled omkring för 350 år sedan i en alldeles för tajt rustning för att fortfarande anses äcklig?

Vi får nog aldrig veta vem denne Gustav är. Och med tanke på hur han beskrivs är det kanske lika bra.

Matematikens underbara värld

Vi lär oss addera.

PLUS

LIKA MED

My October Symphony

I ett försök att skapa en bättre typ av människor och musikkonsumenter, och i allmänbildningens heliga namn, följer nu en odyssé i tidigt brittisk gothrock.

Nostalgin slår mot slutet över totalt med hjälp av bespottad poet.

Hösten är en årstid för gotik och industrirock. Men vår berättelse börjar en försommar.

Året är 1985.

Den 18 juni gör bandets dåvarande uppsättning sin sista spelning. Wayne Hussey har slutligen fått nog av Andrew Eldritch. Konflikten mellan Hussey, som tagit över allt mer av låtskrivandet och fört bandet i en mer kommersiell riktning, och frontmannen Eldritch har eskalerat en tid, och inte direkt underlättats av den senares stressrelaterade sammanbrott. Efter sommaren skulle ett nytt album spelats in, men spänningarna i bandet ledde istället till Husseys (och basisten Craig Adams) avhopp. The Sisters of Mercy splittrades.

Men bandet fanns kvar. Nya medlemmar tillkom. Och fick sparken. De turnerar än idag - alltjämt med Eldritch som frontman, och trots att bandet inte släppt ett studioalbum sedan 1990 har de gjort många nya låtar sedan dess, men dessa framförs endast live. Eldritch anger flera skäl till detta, men framförallt tidsbrist. Att skapa ett album är långt mycket mer lustfyllt än att spela in det.

The Sisters of Mercy är ett kultband, ikoner inom inom industriell rock, och de anses allmänt vara en föregångare till dagens - mer eller mindre plastiga - mångtaliga gothband.

I höst kommer Sisters till Sverige för tre spelningar: Göteborg 18/11, Lund 19/11 och Stockholm 20/11. Liket lever. Sisters är mest kända för låten Temple of Love. Men det finns mycket mer att upptäcka. Här är exempelvis We are the same, Suzanne, en av deras outgivna låtar som först framfördes 1998:

Men Wayne Hussey då?

Han och Craig Adams bildade The Mission (först kallade de sig The Sisterhood, men detta satte Eldritch stopp för på juridisk väg). Bandet har skördat stora framgångar inom "sitt segment" av musikindustrin. Adams fick kicken 1992, men Hussey håller igång än idag. Bandets status lite på-och-av sedan några år, de gör enstaka spelningar.

Även The Mission anses vara en föregångare till gothrocken. Det är inte svårt att förstå varför, många av de element som idag är gothens ABC finns med: melodiösa låtar, maffiga arrangemang, svårmodiga texter om kärlek/sex/åtrå och ond bråd död - inte helt olikt The Sisters of Mercy.

You can touch, but please keep your distance

You're innocent and pure and with no shame

The spirit is willing, and the flesh is great

Your teasing your torment with the pleasure of pain

I fjol turnerade Wayne Hussey Sverige runt tillsammans med Marcus Birro, som är en stor fan av både Sisters och Mission. I föreställningen Att leva och dö som Joe Strummer berättade Birro sekvenser ur sin närmast självbiografiska bok med samma namn, medan Hussey spelade akustiska versioner av låtar som tonsatte författarens tidiga 90-tal.

Jag såg föreställningen i Växjö, dit vi färdades en blåsig, regnig och jävlig novemberkväll. Inne i teatern fanns däremot ingen kyla, bara varm nostalgi. Alla vi som efterfestat till morgontimmarna, med The Mission som följeslagare, känner igen oss i Birros nostalgiska rader. Livet ser annorlunda ut, men musiken finns alltid med oss. Särskilt om hösten.

Vi var som en strömbrytare för Göteborg de där åren.

Vi tände upp och släckte ner krogar, gator, klubbar, lägenheter.

Alla små upplysta fönster i förorten eller i stan var en efterfest eller en förfest.

Det blåser i rymden

DA-DAAAA ... DA DA DA DAAAAAA... DA DA DA DADA!*

Med Owen Wilson som Cobra och Eddie Murphy som Kristallpojkens röst! Nej, jag tror inte ens man börjat med rollbesättandet, ville bara skrämmas lite. Mer information om live action-Cobra här.

* UIII DADA DA UIIII

Nerds on film

Hoppet är det sista som överger nörden.

Tydligen planeras en svensk fantasyfilm som ska baseras på Drakar och Demoner Trudvang. Eller ännu mer precist, det ska baseras på kampanjen Den svarta solen, kanske i synnerhet första äventyret Vildhjarta.

Vildhjarta är ett mycket genomarbetat och bra äventyr. Själva grunden för en bra film finns där, men man måste givetvis bearbeta fram ett rejält manus och mejsla ut karaktärerna mer, och det verkar folket bakom projektet också förstått. Likaså verkar de angelägna om att inte bara ta första bästa lajvare och springa ut i skogen och filma.

Ser fram emot mer nyheter om detta. Hoppas projektet blir verklighet. Det görs för få äventyrs/fantasyfilmer i Sverige och i övriga Europa. Vi har egentligen bättre förutsättningar än Hollywood - vi har de bästa fantasyförfattarna, de bästa miljöerna, de bästa skådisarna - allt utom högar av pengar, men man kan göra ganska mycket film med mindre medel än filmindustrin i USA - om man vet vad man pysslar med.

Woodchuck chuck

Blott en bild jag återfann i väven, en bild som gör ett allvarligt försök att sätta en välspridd personkult i jämförande perspektiv med en alldeles bortglömd storhet.

Duke is life

En dag då världen sörjer vill bloggägaren också ägna en tanke åt en skådis, vars frånfälle helt hamnat i skuggan av Steve Jobs.

Ni har förmodligen sett honom i någon film de senaste 20-30 åren. Senast jag såg honom var så sent som i förra veckan, när någon tevekanal visade Austin Powers: The Spy Who Shagged Me.

Vila i frid, Charles Napier. Duke Phillips röst finns inte längre.

One hundred hairs make a man

En uppvisning, vari rörliga bilder får demonstrera, varför allt och alla bliva bättre med en mäktig snorbroms uppå sin öfverläpp.

(visa inte denna för Pär)



Visst är Selleck-Travolta rätt lik Freddie Mercury?

Mera brännvin

Ett loppisfynd för två kronor som, förr om åren, kunde resulterat i

lagenliga inköp av nödvändiga drycker.

Jag gillar särskilt uppmaningen att undvika "inköp å lördagar eller helgdagsaftnar!". Eftersom motbok bara kunde fås av de som hade arbete - alltså just de människor som kanske bara hade tid att bege sig till stadens systembolag på just kvällar och helger - är uppmaningen extra ondskefull.

Just detta exemplar ägdes av en Axel Larsson. De sista stämplarna är från 1955, samma år som motbokssystemet avskaffades. Hoppas Larsson firade rejält, det hade iallafall jag gjort.