Everybody's gone surfin' - surfin' Germany

Tyska gossar/medelålders herrar sjunger om hemland,

och gör en liten poäng kring det där med kulturella influenser.

Ja, du ser rätt - det är the Rammstein Beach Party!

Rammstein - Mein Land from Rammstein on Vimeo.

Into the wild

Ett fruktlöst sökande får sitt slut, och några konstateranden görs. Also: beer.

Som jag skrev i förra inlägget är nästa steg i min pågående, otroligt nördiga, världsskapande-process att göra en världskarta. Jag har scannat av Das Internet efter passande mjukvara. Döm om min förvåning när jag inte hittar ett endaste vettigt alternativ. Här trodde jag att det vimlade av tekniska förmågor och nördiga välgörare inom DM-världen, med både tid och kompetens att utveckla vettiga kartskapar-verktyg.

Jovisst, det finns. Men de är antingen uråldriga, kostar pengar eller ser ut att suga rätt rejält (man kan ju inte ha en världskarta (stridskarta däremot...) som är indelad i hexagoner, det sabbar ju STÄMNINGEN!).

Slutsats: Ska något bli som man vill, så får man göra det själv. Från scratch. Således: In kommer ting! Rättare sagt bildhanteringsprogram. MS Paint duger då rakt inte, här krävs lagerhantering för att kunna bolla med skogar, berg, stäpper, byar, hav, sjöar, vägar och ruinmarkeringar. Photoshop hade varit fint, men det är för dyrt. Men för oss kroniskt ekonomiskt sinnade finns en vettig Photoshop-klon, nämligen Gimp.

Det är lite bökigt att göra kartor i Gimp, men det blir åtminstone som man vill. Det är dessutom ett program jag har erfarenhet av, så inlärningskurvan är vackert lättklättrad/mördad. Vi kan alltså konstatera att det blir kartritande i Gimp för min del.

Jo, jag HADE kunnat handrita en karta. Men eftersom kampanjen till icke obetydlig del kommer spelas via Skype så behöver jag ha den digitalt, och jag har inte tillgång till någon scanner. Så det är lika bra att göra den digital från början. En viktig bonus med det är att jag kan göra en enormt stor världskarta, med stor detaljrikedom ner på mil-nivå, och använda mig av zoomverktyget för att bläddra mellan olika ställen som mina klantiga rollpersoner befinner sig på. Jag kan göra print screens och skicka direkt via Skype på närområdet, utan att avslöja hur området ser ut längre bort än nödvändigt.

Varför det är en viktig bonus förresten? Varför är det viktigt att kunna presentera kartsegment? Joho, det ska jag berätta. Det beror på att mina rollspelare inte kommer ha kunskap om hur hela världen ser ut.

Betänk att det ska utspela sig i en värld som ska motsvara typ 700-talet i vår värld. På den tiden hade gemene man ingen jävla aning om hur världskartan såg ut. Man kände till sitt närområde, och enstaka lärda kunde kanske äga en karta över en landsände. Hos kungar och kejsare kunde det finnas kartor över större områden, men dessa var inte speciellt detaljerade.

Vi kan alltså även konstatera att rollpersonerna i min värld kommer behöva vissa skills vad gäller orientering. Såvida de inte löser det på annat sätt, t ex genom att hyra en NPC som kan området som guide, eller betalar någon lärd nisse för att rita upp en (möjligen sanningsenlig) karta när de ska upp i bergen för att hitta det försvunna templet, eller när de måste ge sig ut i vildmarken för att jaga ikapp en vansinnig hönstjuv.

Har för övrigt fått bra respons på tankarna kring en subartisk, relativt primitiv och low-magic värld. Vi kan nog anse det vara spikat, i stora delar.

Så var det det där med ölen. Här är en fin bild på något jag hämtade ut från Systembolagets beställningssortiment idag:

World in my eyes

I sedvanlig majestätisk stil kommer nu excellensen, bloggmästaren och världens ljus, vidareutveckla sina välgrundade tankar kring den framtida kampanjvärlden.

Först en liten spoilervarning om du tror du kommer spela en *morr* rollperson (dessa agenter av kaos i ett perfekt uttänkt äventyr) i min Microlite20-kampanj. Här tänker jag nämligen berätta om vilken typ av spelvärld jag ska försöka skapa. Det kommer inte avslöjas någon plot eller så, men om man är en sån där spelartyp som inte vill veta något om miljön, världen, religioner med mera i förväg ska du sluta läsa... nu!

Som framgått av mitt twittrande (ni borde verkligen följa mig på Twitter, allihop, genast) valde jag Microlite20 som regelsystem på grund av dess enkelhet. Jag älskar att skapa spelvärldar, äventyr, karaktärer och kampanjer - nästan lika mycket som jag hatar krångliga regelsystem, och att lära mig dessa.

Well, jag tänkte fortsätta på det inslagna spåret av enkelhet. Spelvärlden, som jag ser den framför mig just nu, kommer vara your basic enkontinents-värld. Klimatet kommer till största delen vara subartiskt (pälsmössa på!), och jag föreställer mig en rätt underutvecklad teknologi, motsvarande kanske 700-800-talet i vår värld. Det kommer också vara glesbefolkat med få eller inga större städer.

Religion kommer finnas, men just nu är jag inne på att ha en eller max två gudar/trosuppfattningar - kombinerat med oundgänglig naturdyrkan givetvis. I en så primitiv glesbygd, med så långa vintrar och bistert klimat, kommer människor alltid ha anledning att frukta naturen - och därmed också försöka blidka den.

Magi är sällsynt, men förekommer, mestadels hos clerics och i form av shamaner (druidaktigt). I en sån här primitiv värld som jag tänker mig är det lätt att magiker får ett alltför stort övertag kontra andra klasser. Ett tag var jag inne på att inte använda det alls - och att frankt slå fast att ingen kan spela magiker - men samtidigt är det trist att begränsa urvalet av spelbara klasser redan från start. Dessutom tror jag clerics kommer behövas (både hos spelare och bland NPC:s), och de använder ju också magi (även om den är divine och inte arcane).

Så istället för att right out förbjuda någon att spela magiker så tänker jag istället ägna mig åt lite social ingenjörskonst: livet som magiker kommer helt enkelt bli svårt (dock långt ifrån omöjligt). Tänker man spela som magiker i min kampanjvärld får man bereda sig på att bli bespottad, förföljd och kanske t o m jagad. Det finns inget "organiserad" magikerskrå, och misstänksamheten magiker emellan är också stor - så man kan inte räkna med någon större hjälp från kollegor, eller att finna några större kunskapskällor beträffande magi.

Det är väl ungefär de punkterna jag har spånat fram. Mitt nästa steg är att börja konstruera en världskarta. Hur stor världen ska bli är jag inte riktigt framme vid ännu, men jag lutar åt en rätt vidsträckt sådan.

Natten släpper djävlen loss

Det finns inga ord.

Jag är ateist och tror således inte på någon Gud eller himmel. Däremot börjar jag undra om det inte finns ett helvete... nedan följer nämligen ett möjligt bevis för Satans existens.

Brrr. Vid 1.25 och några sekunder framåt... de ljuden, de kan få den mest härdade superhjälte att gå över till lemonadförsäljning.

Vem ska jag trololo på?

Bloggen breddar ett perspektiv.

Min gode vän Björn bloggade om Eduard Khil, mer känd som Trololo-mannen. Eftersom Björn är en god människa så valde han att lyfta fram de mer humanistiska sidorna hos den grånande artisten och hans fina videobudskap om gemenskap, och om Trololo som ett statement.

Den här bloggen är inte fullt så god.

"Det hade varit lätt för en åldrad stjärna att spela med och låta sig reduceras till en pajas, om så bara för att få omfamnas av den flyktiga uppmärksamhet som kommer med ett Internet-kändisskap" skriver Björn, och det är så sant. Eduard Khil står över sånt. Han skulle aldrig utnyttja denna revival för att playback-sjunga låthelvetet i teve...

Ähum! Nåja, det där var iallafall ett värdigt framförande, utan några irrelevanta dumheter. Jag menar, det fanns ju exempelvis ingen vidrig buktalardocka, och dansarna innehöll vare sig någon Darth Vader, Snövit, Sexy nurse, musketör, eller apjävlen från musikvideon till "I'm going slightly mad"...

Det finns ändå ett viktigt budskap, en paradox i att denna låt sprids över världen, skriver Björn, eftersom texten blev censurerad av sovjetregimen eftersom dess cowboytema var för USA-vänligt. Lyssna bara på vad låtförfattarens son berättar:

"Nobody banned its lyrics, but my father just composed the music during the period of his disagreement with Lev Oshanin. The latter told him that the lyrics are more important in a song and that a composer is nothing without a lyricist. So Dad told him during the argument, "Well, I don't need your verses at all, I'll manage without them."

Äh, fan också.

Visst är det trevligt med vidgade vyer, breddade perspektiv och ondskefullt opponerande? Eduard Khil är dock en hjälte i vilket fall som helst. Han kanske bara inte är riktigt så värdig som han vill få oss att tro...lolo!

The Heart of Saturday Night

And you're dreamin' of them Saturdays that came before

It's found you stumblin'

Stumblin' onto the heart of Saturday night

Halloween år 2011. Ingen kostym, ingen utgång. När man bokar en tvättid mellan 16-21 en lördag, då har man blivit gammal. Framåt kl 20:30 var jag ändå klar med alla sysslor. Hade jag varit 5-6 år yngre så hade jag kastat mig på nästa buss in till Stadens Centrum, where there's music and there's people that are young and alive.

Men jag gillar även såna här gubbjävel-lördagar. Sovmorgon, städning, diska, städa, tvätta och så - som en slags medalj för gott uppförande - kan man unna sig ett par glas billigt, sött, fjortisvin (Guntrum Riesling) på kvällskvisten. En fördel, som man icke ska förakta, är att man dessutom mår mycket bättre på söndagen och sannolikt kan medverka i sällskapsspel med vänner.

Nästa lördag blir det dock allt annat än gubbjävel-lördag. Mitt älskade Kalmar FF spelar cupfinal mot Helsingborgs IF, i Helsingborg, och jag kommer åka med en av supporterunionens bussar dit. Sist jag åkte supporterbuss till Halmstad, när SM-gulden säkrades den 9 november 2008. Då rökte jag segercigarr (rätt gubbjävligt i och för sig) - och jag kommer förberedd även denna gång.

(Vid 5:09 blåser domaren av matchen och planen stormas av segerrusiga supportrar. Det är absolut totalförbjudet att storma planen på detta sätt, men det brukar ses mellan fingrarna i sådana här lägen. Bra.)

The Fat of the Land

Vår älskvärde bloggare rapporterar från supéernas förlovade värld.

I dag bjöd jag min älskade fru på en trerätters middag. Det var på ett av stadens mer fashionabla ställen. Mat, miljö och service var utsökt - en stark fyra av fem möjliga - men när det var dags att lämna etablissemanget skådade mitt norra öga något märkligt i den framlagda gästboken:

Vem är denne Gustav, som orsakar sådan gästbok-RAGE? Mjo, visserligen är katten Gustaf rätt rejält fet, men han stavar som bekant med "f" och inte "v". Karl X Gustav var rätt fet och har rätt stavning, men var han tillräckligt motbjudande där han gled omkring för 350 år sedan i en alldeles för tajt rustning för att fortfarande anses äcklig?

Vi får nog aldrig veta vem denne Gustav är. Och med tanke på hur han beskrivs är det kanske lika bra.

Matematikens underbara värld

Vi lär oss addera.

PLUS

LIKA MED

My October Symphony

I ett försök att skapa en bättre typ av människor och musikkonsumenter, och i allmänbildningens heliga namn, följer nu en odyssé i tidigt brittisk gothrock.

Nostalgin slår mot slutet över totalt med hjälp av bespottad poet.

Hösten är en årstid för gotik och industrirock. Men vår berättelse börjar en försommar.

Året är 1985.

Den 18 juni gör bandets dåvarande uppsättning sin sista spelning. Wayne Hussey har slutligen fått nog av Andrew Eldritch. Konflikten mellan Hussey, som tagit över allt mer av låtskrivandet och fört bandet i en mer kommersiell riktning, och frontmannen Eldritch har eskalerat en tid, och inte direkt underlättats av den senares stressrelaterade sammanbrott. Efter sommaren skulle ett nytt album spelats in, men spänningarna i bandet ledde istället till Husseys (och basisten Craig Adams) avhopp. The Sisters of Mercy splittrades.

Men bandet fanns kvar. Nya medlemmar tillkom. Och fick sparken. De turnerar än idag - alltjämt med Eldritch som frontman, och trots att bandet inte släppt ett studioalbum sedan 1990 har de gjort många nya låtar sedan dess, men dessa framförs endast live. Eldritch anger flera skäl till detta, men framförallt tidsbrist. Att skapa ett album är långt mycket mer lustfyllt än att spela in det.

The Sisters of Mercy är ett kultband, ikoner inom inom industriell rock, och de anses allmänt vara en föregångare till dagens - mer eller mindre plastiga - mångtaliga gothband.

I höst kommer Sisters till Sverige för tre spelningar: Göteborg 18/11, Lund 19/11 och Stockholm 20/11. Liket lever. Sisters är mest kända för låten Temple of Love. Men det finns mycket mer att upptäcka. Här är exempelvis We are the same, Suzanne, en av deras outgivna låtar som först framfördes 1998:

Men Wayne Hussey då?

Han och Craig Adams bildade The Mission (först kallade de sig The Sisterhood, men detta satte Eldritch stopp för på juridisk väg). Bandet har skördat stora framgångar inom "sitt segment" av musikindustrin. Adams fick kicken 1992, men Hussey håller igång än idag. Bandets status lite på-och-av sedan några år, de gör enstaka spelningar.

Även The Mission anses vara en föregångare till gothrocken. Det är inte svårt att förstå varför, många av de element som idag är gothens ABC finns med: melodiösa låtar, maffiga arrangemang, svårmodiga texter om kärlek/sex/åtrå och ond bråd död - inte helt olikt The Sisters of Mercy.

You can touch, but please keep your distance

You're innocent and pure and with no shame

The spirit is willing, and the flesh is great

Your teasing your torment with the pleasure of pain

I fjol turnerade Wayne Hussey Sverige runt tillsammans med Marcus Birro, som är en stor fan av både Sisters och Mission. I föreställningen Att leva och dö som Joe Strummer berättade Birro sekvenser ur sin närmast självbiografiska bok med samma namn, medan Hussey spelade akustiska versioner av låtar som tonsatte författarens tidiga 90-tal.

Jag såg föreställningen i Växjö, dit vi färdades en blåsig, regnig och jävlig novemberkväll. Inne i teatern fanns däremot ingen kyla, bara varm nostalgi. Alla vi som efterfestat till morgontimmarna, med The Mission som följeslagare, känner igen oss i Birros nostalgiska rader. Livet ser annorlunda ut, men musiken finns alltid med oss. Särskilt om hösten.

Vi var som en strömbrytare för Göteborg de där åren.

Vi tände upp och släckte ner krogar, gator, klubbar, lägenheter.

Alla små upplysta fönster i förorten eller i stan var en efterfest eller en förfest.

Det blåser i rymden

DA-DAAAA ... DA DA DA DAAAAAA... DA DA DA DADA!*

Med Owen Wilson som Cobra och Eddie Murphy som Kristallpojkens röst! Nej, jag tror inte ens man börjat med rollbesättandet, ville bara skrämmas lite. Mer information om live action-Cobra här.

* UIII DADA DA UIIII

Nerds on film

Hoppet är det sista som överger nörden.

Tydligen planeras en svensk fantasyfilm som ska baseras på Drakar och Demoner Trudvang. Eller ännu mer precist, det ska baseras på kampanjen Den svarta solen, kanske i synnerhet första äventyret Vildhjarta.

Vildhjarta är ett mycket genomarbetat och bra äventyr. Själva grunden för en bra film finns där, men man måste givetvis bearbeta fram ett rejält manus och mejsla ut karaktärerna mer, och det verkar folket bakom projektet också förstått. Likaså verkar de angelägna om att inte bara ta första bästa lajvare och springa ut i skogen och filma.

Ser fram emot mer nyheter om detta. Hoppas projektet blir verklighet. Det görs för få äventyrs/fantasyfilmer i Sverige och i övriga Europa. Vi har egentligen bättre förutsättningar än Hollywood - vi har de bästa fantasyförfattarna, de bästa miljöerna, de bästa skådisarna - allt utom högar av pengar, men man kan göra ganska mycket film med mindre medel än filmindustrin i USA - om man vet vad man pysslar med.

Woodchuck chuck

Blott en bild jag återfann i väven, en bild som gör ett allvarligt försök att sätta en välspridd personkult i jämförande perspektiv med en alldeles bortglömd storhet.

Duke is life

En dag då världen sörjer vill bloggägaren också ägna en tanke åt en skådis, vars frånfälle helt hamnat i skuggan av Steve Jobs.

Ni har förmodligen sett honom i någon film de senaste 20-30 åren. Senast jag såg honom var så sent som i förra veckan, när någon tevekanal visade Austin Powers: The Spy Who Shagged Me.

Vila i frid, Charles Napier. Duke Phillips röst finns inte längre.

One hundred hairs make a man

En uppvisning, vari rörliga bilder får demonstrera, varför allt och alla bliva bättre med en mäktig snorbroms uppå sin öfverläpp.

(visa inte denna för Pär)



Visst är Selleck-Travolta rätt lik Freddie Mercury?

Mera brännvin

Ett loppisfynd för två kronor som, förr om åren, kunde resulterat i

lagenliga inköp av nödvändiga drycker.

Jag gillar särskilt uppmaningen att undvika "inköp å lördagar eller helgdagsaftnar!". Eftersom motbok bara kunde fås av de som hade arbete - alltså just de människor som kanske bara hade tid att bege sig till stadens systembolag på just kvällar och helger - är uppmaningen extra ondskefull.

Just detta exemplar ägdes av en Axel Larsson. De sista stämplarna är från 1955, samma år som motbokssystemet avskaffades. Hoppas Larsson firade rejält, det hade iallafall jag gjort.

"Open ended"

En enkel fråga.

Rotade igenom mitt bildarkiv. Hittade denna bild från 2006. Vi är inte klara med den här gamla kampanjen heller, va?

Håhåhåhåhå

It never ends.

Ett berg av fasa

Åminnelser kring barndomstidens allra värsta mardrömsgeneratorer.

Jag har också varit barn. Ett tämligen fantasifullt sådant, ett sånt barn som kunde gå ut i regnstorm för att mata låtsasfåren ute i vedboden. Som uppvuxen på landsbygden lärde jag mig tidigt att inte vara rädd för exempelvis mörker, spindlar, ormar eller att gå vilse (getingar tog dock längre tid att vänja sig vid, en sådär 25 år).

Därmed inte sagt att det inte fanns saker som skrämde mig. Åh icke. En del grejer skrämde fullständigt livet ur mig, och kan än idag få mig att känna lätt obehag. Här följer en liten exposé i fasa, ett personligt skräckkabinett från min barndom.

Judge Doom (från Who Framed Roger Rabbit) (spoiler)

Jag minns första gången jag såg Who Framed Roger Rabbit. En inte speciellt otäck film, utan snarare väldigt rolig. Chocken blev desto större i slutet av filmen, då Judge Doom visar sig vara en toon. Det är sånt här skräckgarn som en 9-årings mardrömmar vävs av, och än idag kryper det i skinnet när jag ser Christopher Llyods halvanimerade vansinne:

Farbrorn som inte vill va' stor

Något udda, jag vet. Men det räckte med att höra introlåtens första toner för att jag skulle springa skrikande från vardagsrummet. Lite ironiskt att jag själv idag jobbar på kontor och inte vill vara stor. Dock fyller jag inte 33 i maj, och har inte 45 i skor. Men det är bra jävla nära på båda punkterna.

Exakt varför jag var så rädd vet jag inte. Jag har ett vagt minne av att jag tyckte Ragnar såg allmänt läskig ut.

Min ömma moder köpte för övrigt tv-programmet på DVD till mig för några år sedan. Till skillnad från exemplet ovan så får jag idag inga obehagskänslor av Farbrorn som inte vill va' stor.

Sist, men inte minst...

Madame Medusa (från Bernard & Bianca)

Fy satan så rädd jag var för henne. Här kan vi prata om trauma, på riktigt. Jag såg aldrig själva filmen när jag var liten (tack gode gud!) men jag hade berättelsen som musiksaga (en mycket populär uppfinning, bestod i regel av ett kassettband med tillhörande bildbok/seriealbum).

Som så ofta bestod kassettbandet av ljudet från filmen (svenskdubbad, givetvis) i urval. Man lyssnade på bandet och vände blad i boken vid en angiven signal.

Jag förstår verkligen varför jag var rädd för henne. Hon kidnappar små barn och stjäl deras nallar! Hon har stora, otäcka ögon och ögonfransar som ser ut som spindelben! Hennes häxlika näsa, tokröda hår, översminkade uppenbarelse... sen dessa stora, hemska, tänder... plus då det uppenbara, att hon är totalt jävla galen och ond.

Som sagt, det ledde till trauma. En i släkten var lik Medusa (faktiskt!). På grund av likheten var jag livrädd för henne, så till den milda grad att jag kräktes. Än idag tycker jag Medusa är obehaglig att titta på, och jag får kalla kårar när jag hör klipp från den svenska dubben av filmen. Musiksagan finns f ö på Tradera just nu ser jag. Köp den inte till era barn.

Här flera bra exempel på varför barn ska vara rädda för Medusa:

Le Freak, C'est Chic

And I think to myself; what a wonderful world.

Tack vare den ondska som är Twitter fick jag en länk till den här sidan med... udda variationer... på de framgångsrika Fleshlight-produkterna. Lösvaginor och dildos med bland annat zombie-, alien-, cyborg-, frankenstein-teman.

Människan har en fantastiskt bisarr hjärna. Som ordvrängare är jag ändå mest imponerad av produktbeskrivningarna. Meningar som "Feel the scary pleasures of the stitched Frankenvag and witness a massive Frankencock of monstrous proportions" är ren poesi.

Always look on the bright side of life

Allt är relativt, sägs det. Allt handlar alltså om perspektiv. Så också denna bloggpost.

I dag (eller igår, rent tekniskt) har jag blivit retweetad av självaste Edward Blom. Dessutom har jag ätit tacos tills jag hamnade i soffkoma. Därefter drack jag sprit och spelade Playstation-NHL mot en av mina bästa vänner.

Det har med andra ord varit en fantastiskt trevlig dag. I det stora hela - världen, universum och det där - spelar kryddad färs, digitala tacklingar och en frodig matentusiasts vidarebefordran förstås ingen roll.

Men det är ändå viktigt att vara rädd om sådana här dagar, och att bära dem med sig. Man vet nämligen aldrig hur många fler dagar det finns i lagret. Sådana självklara tankar slår en när det, som idag, finns dödsannonser i tidningen för två människor - en före detta kollega och en före detta klasskompis mamma - som ryckts bort från sina barn, sina familjer, i förtid.

Livet är bräckligt. Därför: hur trivialt nöjet än är, hur fånig källan till lyckan må vara - njut av det. Det är ditt liv, och du får bara ett. Make the most of it - på ditt eget sätt. Okej?