tisdag 26 juli 2011

Sacred Spårvagnschauffören

Vari vår hjälte delar med sig av personliga knep för överlevnad i en otäck omvärld.

I fredags var jag på poolparty. En mycket lyckad fest, med bad och drinkar långt in på småtimmarna. Helt bortkopplad från omvärlden hade jag ingen aning om vad som pågått i Norge, och det var först när det var dags att sova som jag tittade till nyhetsflödet. Som ett slag i magen, minst sagt, och sömnen blev orolig, med mardrömmar om vad som hänt på Utöya.

Det har inte riktigt gått att blogga. Orden har fattats mig, och jag har istället lagt tid på att försöka förstå. Jag har läst manifestet, jag har knarkat nyheter. Jag har spelat datorspel. Och jag har lyssnat på musik.

När jag nu, när chocken lagt sig och livet måste fortsätta, tittar närmare på exakt vad jag spelat och vad jag lyssnat på är det rätt tydligt att jag sökt mig tillbaka. Nostalgi är trygghet. Som så ofta förr så har jag flytt in i mitt eget 90-tal.

För vad har jag spelat, om inte "Sid Meier's Pirates!"? Om än i nyversion, så är upplägget exakt som klassikern från 80-talet. Och vad har jag lyssnat på, om inte Depeche Mode och Eddie Meduza?

Det kanske tycks som en udda kombination, men den funkar för mig. Depeche Mode för lugnet, för kontemplationen, för att försvinna bort ett tag. Eddie Meduza för att det särskilt i tider av tungmod behövs något som bryter av mönstret, något som bara genom sin blotta existens blir så bisarrt att man kan skratta åt det.

"Jag känner en runkande spårvagnschaufför..."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar