måndag 23 april 2012

Under the Iron Sky

Blogghelvetet recenserar en av årets allra mest finkulturella filmupplevelser.

We come in peace!

I går såg jag Iron Sky i Biostadens salong 4. När jag och min unga fru stövlade in i salongen pryddes bioduken av systemmeddelandet att projektorlampan behövde bytas ut. Något oroväckande, givetvis, men det var iallafall inget som påverkade själva bildkvalitén - förutom att undertexterna var lite suddiga, men vafan, man kan väl engelska. Och tyska.

Hur var då denna omtalade film, ett finsk-tyskt-australiensiskt samarbete som i stora delar finansierats av fans? Mitt korta svar: bra.

Spoilervarning utfärdas NU.

Mitt långa svar: Filmen är oerhört snygg. Då menar jag inte i första hand filmiskt, utan att scenografin är dödsläcker. På fullt allvar en av de snyggaste jag sett, Sagan om Ringen-trilogin inräknad. Om nazisterna flydde från jorden 1945 och levde på månens baksida i nutid så tror jag de skulle leva i exakt sådana miljöer som filmen presenterade. Vi som gillar steampunk och det lite mer mekaniska blir lätt förälskade i den väldigt maskinintensiva rymdbas som Iron Sky presenterar. Men enorma turbiner och transistorer, kugghjul, kablar och stordatorer till trots, så är det först när nazisterna kommer över en smartphone som de får tillräcklig datorkraft för att verkligen bli en kraft att räkna med.

Så här hade givetvis nazisternas rymddräkter sett ut, om de funnits.

Filmen utspelar sig år 2018 och USA:s president, Inte-Alls-Sarah-Palin, kämpar med vikande opinionssiffror. Inte ens tricket att skicka en expedition till månen, där en av besättningsmedlemmarna är en mörkhyad manlig modell ("Black to the moon", som kampanjaffischerna skriker ut) hjälper hennes förtroendesiffror, särskilt inte när expeditionen försvinner (på grund av nazisterna). Hennes kampanjledare är omgiven av klantar, vilket illustreras i en fantastisk scen, en ripoff av den berömda bunkerscenen i Der Untergang där Hitler skäller ut sina generaler. Så fort jag såg att kampanjledaren med skakande hand tog av sig sina glasögon förstod jag vart det bar hän, och började skratta högt. Referenshumor!

Utan att berätta mer direkt om handlingen så kan jag väl säga att det finns en hel del politisk satir i filmen. Den är inte fullt så rolig som jag hoppades, men det blixtrar till ett par gånger, i synnerhet i scenerna med FN-rådet. Actionscenerna är snygga, skådisarna är bra och Laibachs filmmusik är väldigt effektfull. Filmen har också en allvarlig underton. Framåt slutet är det inte självklart att det är nazisterna på månens baksida som är de stora skurkarna.

Filmen är alltså både en actionfilm, science fiction, politisk satir med en allvarlig underton, och ibland ren komedi. Och däri ligger väl ett av dess huvudsakliga problem. Den försöker vara lite för mycket. Kitschig, tramsig, allvarlig, satirisk och det tar på ett sätt ut varandra lite. Inledningen och slutet av filmen håller ihop, men däremellan vet den liksom inte riktigt vart den ska ta vägen. Manuset hade behövts bearbetas mera, och jag fick känslan av att man klippt bort en del förklarande scener. Det är inga problem att hänga med i vad som händer, men ibland undrar man varför det händer.

Jag hade önskat en mer utförlig beskrivning av hur nazisterna flydde från jorden 1945 och hur de etablerade sig på månen. Filmen är bara 1 timme och 33 minuter lång, så det kunde man gott lagt åtminstone några minuters flashback på. Jag hade velat se mer om deras rymdbas, om det dagliga livet, mer av det snygga och mekaniska.

Mitt betyg blir 3 månbaser av 5 möjliga. Om du får tillfälle tycker jag du ska se Iron Sky, om inte annat för att den är så oerhört snygg, för att det är en fantastisk filmidé och ett viktigt test för kollektivt finansierad film, samt för att den trots allt innehåller en del vass satir om vår värld och samtid.


PS.
Laibach - Under the Iron Sky
DS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar