Blogghelvetet berättar lite om antropomorfiskt inriktade rollspel och huru hans
karaktär redan är den självklare hjälten, ett faktum som erkännes av alla inblandade.
Nu har jag faktiskt testat att spela Ironclaw för första gången. Visserligen missade jag - eftersom jag har många och vansinnigt viktiga plikter - första äventyret, själva introduktionsäventyrets första halva, men i andra halvan deltog min unga spellbinder Morothar med liv och lust. Utan honom och hans välriktade Eyebite så hade spellbinder-skatan som låg bakom eländet i skogen (ritualmord och kidnappningar och annat smått och gott) kommit undan.
När kråkjävlen började flaxa iväg från en strid som hans underhuggare var på väg att förlora kunde man ju tro att loppet var kört. Ingen av gruppens karaktärer kan flyga, och mig veterligen har ingen något vettigt distansvapen. Men en Eyebite... om den lyckas så blir mottagaren Enraged, och måste ägna alla sina actions på att anfalla. Så skatan vände om, började anfalla och blev prompt nedslagen.
Morothar saves the day. Som vanligt, höll jag på att skriva trots att det var hans första äventyr.
Spelmässigt då? Ironclaw använder dicepools med olika tärningar, från d4 till d12. Eftersom du vanligtvis ska slå högt för att lyckas är det alltså bra att ha många höga tärningar i sin pool. I själva grunden är det bra, och jag gillar verkligen tänket med motton och personlighet som omväxling från de klassiska alignmenten i D&D (även om dessa också har sina fördelar). Såhär i början blir det lite bökigt när man ska försöka hålla koll på vilka olika extra effekter som är i spel och som kan ge extra tärningar i poolen, inte minst för att själva skadesystemet också påverkar antalet tärningar.
Hittills gillar jag det. Jag är inte säker på att jag föredrar det framför det mer klassiska d20-systemet eller d100-spel, men det finns helt klart element i det som innehåller en hel del spännande nytänk.
PS.
Flickan och kråkan, förstås. Med Timbuktu, givetvis. Spotify.
DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar