onsdag 28 september 2011

Ett berg av fasa

Åminnelser kring barndomstidens allra värsta mardrömsgeneratorer.

Jag har också varit barn. Ett tämligen fantasifullt sådant, ett sånt barn som kunde gå ut i regnstorm för att mata låtsasfåren ute i vedboden. Som uppvuxen på landsbygden lärde jag mig tidigt att inte vara rädd för exempelvis mörker, spindlar, ormar eller att gå vilse (getingar tog dock längre tid att vänja sig vid, en sådär 25 år).

Därmed inte sagt att det inte fanns saker som skrämde mig. Åh icke. En del grejer skrämde fullständigt livet ur mig, och kan än idag få mig att känna lätt obehag. Här följer en liten exposé i fasa, ett personligt skräckkabinett från min barndom.

Judge Doom (från Who Framed Roger Rabbit) (spoiler)
Jag minns första gången jag såg Who Framed Roger Rabbit. En inte speciellt otäck film, utan snarare väldigt rolig. Chocken blev desto större i slutet av filmen, då Judge Doom visar sig vara en toon. Det är sånt här skräckgarn som en 9-årings mardrömmar vävs av, och än idag kryper det i skinnet när jag ser Christopher Llyods halvanimerade vansinne:



Farbrorn som inte vill va' stor
Något udda, jag vet. Men det räckte med att höra introlåtens första toner för att jag skulle springa skrikande från vardagsrummet. Lite ironiskt att jag själv idag jobbar på kontor och inte vill vara stor. Dock fyller jag inte 33 i maj, och har inte 45 i skor. Men det är bra jävla nära på båda punkterna.

Exakt varför jag var så rädd vet jag inte. Jag har ett vagt minne av att jag tyckte Ragnar såg allmänt läskig ut.
Min ömma moder köpte för övrigt tv-programmet på DVD till mig för några år sedan. Till skillnad från exemplet ovan så får jag idag inga obehagskänslor av Farbrorn som inte vill va' stor.





Sist, men inte minst...



Madame Medusa (från Bernard & Bianca)
Fy satan så rädd jag var för henne. Här kan vi prata om trauma, på riktigt. Jag såg aldrig själva filmen när jag var liten (tack gode gud!) men jag hade berättelsen som musiksaga (en mycket populär uppfinning, bestod i regel av ett kassettband med tillhörande bildbok/seriealbum).

Som så ofta bestod kassettbandet av ljudet från filmen (svenskdubbad, givetvis) i urval. Man lyssnade på bandet och vände blad i boken vid en angiven signal.

Jag förstår verkligen varför jag var rädd för henne. Hon kidnappar små barn och stjäl deras nallar! Hon har stora, otäcka ögon och ögonfransar som ser ut som spindelben! Hennes häxlika näsa, tokröda hår, översminkade uppenbarelse... sen dessa stora, hemska, tänder... plus då det uppenbara, att hon är totalt jävla galen och ond.

Som sagt, det ledde till trauma. En i släkten var lik Medusa (faktiskt!). På grund av likheten var jag livrädd för henne, så till den milda grad att jag kräktes. Än idag tycker jag Medusa är obehaglig att titta på, och jag får kalla kårar när jag hör klipp från den svenska dubben av filmen. Musiksagan finns f ö på Tradera just nu ser jag. Köp den inte till era barn.

Här flera bra exempel på varför barn ska vara rädda för Medusa:



4 kommentarer:

  1. Kan inte minnas några särskilda barndomsfasor. Sen var jag en sådan unge som gärna kollade på saker som Fredagen den 13:e, Nightmare on Elm Street och Amityville Horror. Den film som kom närmast var väl kanske Poltergeist, fast den kan jag tycka är lite småläskig än idag.

    SvaraRadera
  2. Märkligt nog så har jag aldrig varit rädd för live action-grejer. Förutom en scen i Ingmar Bergmans "Söndagsbarn", men den såg jag som tonåring och inte som barn, så det är kanske något för en annan lista.

    Det finns ytterligare en animerad grej som kunde varit med på listan, om jag bara visste vad det var jag såg. En vampyr-animé var det iallafall, och såna finns det ju inte många av..........

    SvaraRadera
  3. Judge Doom-scenen skrämde skiten ur mig också. Det värsta var när han blev överkörd av ångvälten (särskilt första gången jag såg den, eftersom jag då inte visste att han var en toon) och när hans porslinsögon ploppade ut.

    Idag ryser jag bara för att hela scenen är så awesome.

    SvaraRadera
  4. Jag såg aldrig klart filmen första gången. Efter scenen ovan så gick jag ifrån teven (vi hade hyrt filmen). Dröjde ytterligare ett par år innan jag vågade se den igen.

    SvaraRadera